Löpning • Löparkompisar & kontakt • 124 inlägg • 9365 visningar •

Varför hälsar inte vi löpare på varandra?

Roger Backman
1967 • Linköping
#1
•
22 juli 2013 - 13:52
9 Gilla
Blir lika förvånad och berörd varje gång man hälsar på en annan löpare... utan att få någon reaktion tillbaka...

Skulle vilja starta ett upprop och uppmana oss att faktiskt börja bekräfta varandra som löpare där ute... det kostar väldigt lite ansträngning...

Löpning e hälsa... hälsa ofta:-)))
< < < 1 2 3 4 5 6 7 > > >
Henrik Nyström
1981 • Dals-Ed
#21
•
22 juli 2013 kl 23:22
Gilla
Brukar inte träffa så många löparbröder eller systrar ute men när jag möter dem får de alltid en hälsning med handen vare sig de vinkar tillbaka eller inte. :)
Malin Kihlberg
1991 • Lund
#22
•
22 juli 2013 kl 23:56
2 Gilla
Lustigt, en kompis till mig började springa i höstas och efter några veckor frågade han mig: "Du som är löpare," (tackar och bockar för komplimangen) "finns det något hemligt samförstånd eller något mellan alla löpare? Alla löpare jag möter hälsar på mig! Så jag hälsar tillbaka, för det är väl så man gör?"
Alice Sundström
1968 • Gislaved
#23
•
23 juli 2013 kl 12:07
Gilla
Jag hälsar också alltid. Med handen, ett leende, ögonkontakt eller en nick, beroende på hur trött jag är.
Kan inte förstå varför andra löpare väljer att inte hälsa tillbaka? Vi "spelar ju i samma lag", "vi är ju likasinnade", "vi delar samma passion" osv. Cyklister, motorcyklister, busschaufförer hälsar på varandra, varför inte löpare?

I mitt lilla samhälle, där alla känner alla, tror man att folk hälsar tillbaka. Inget kan vara mer fel. De flesta ser ut som fågelholkar eller ser något väldigt intressant långt borta i horisonten så de missar mig när jag passerar dem på en halv meters avstånd, patetiskt!
Anna Sofia Birgitta Evnert
1989 • karlstad
#24
•
23 juli 2013 kl 13:25
2 Gilla
Jag har alltid fått höra mer eller mindre på skojj att det inte finns några glada löpare för att ingen ler när de är ute och springer, så jag försöker alltid att le stort varje gång jag möter någon, löpning är ju roligt, hur jobbigt det än må vara!.:)
Mikael Fågelborg
1978 • Hässleholm
#25
•
23 juli 2013 kl 13:46
2 Gilla
Tråkigt när man målar upp en svart eller vit bild av att hälsa, hälsar man inte är det per automatik riktigt illa, hälsar man är det bra. Jag hälsar i princip aldrig och det har inget med om jag känner för det eller ej. Framför allt handlar det om att när jag tränar så är jag otroligt fokuserad på vad jag gör, jag går in helt i mig själv, träningstillfället är oftast den enda tiden på dagen då jag får vara helt för mig själv. Det gör att jag helt klart kan missa att någon hälsar på mig även om det sker på nära håll.
Calle Westerlund
1964 • Norrtälje
#26
•
23 juli 2013 kl 13:56
1 Gilla
Hälsar på allt och alla alltid, nästan. Undantaget är vid möte av motorfordon då det oftast handlar om att hinna hoppa undan för att undvika att på överkörd på de smala men bitvis "hårt" trafikerade vägarna i Norrtäljes utkanter. Då kan det ju å andra sidan "hyttas lite med näven" i efterhand ;-)
Peter P
1965 • Kungsholmen
#27
•
23 juli 2013 kl 17:22
5 Gilla
Som MC-åkare är jag tokless på allt meningslöst vinkande på vägarna. Varför skall jag vinka till alla andra som åker MC? Jag är inte mycket för grupptillhörighet och bryr mig inte om meningslösa gester.

Jag hejar på folk jag känner, det räcker för mig. Men om någon säger hej eller nickar så hejar jag tillbaka, men mig ger det inget att springa runt och heja på alla löpare.
sabine
1978 • stockholm
#28
•
23 juli 2013 kl 19:35
1 Gilla
Peter; jag bor också på Kungsholmen och jag kommer inte ens på tanken att springa runt och hälsa på alla löpare jag möter på mina rundor. Det kryllar ju av oss här och jag är oftast mest i löpningen i mina tankar samt fokuserar på att parera alla människor och hundar som kommer i min väg.
Jag missar ibland även att hälsa på folk som jag känner för att jag inte "hinner" se dom...

Däremot när jag är ute på landet och springer och jag kanske bara möter två människor antingen gångare eller löpare under en 2-milsrunda ute i skogen så hälsar jag eller ler eftersom man ju verkligen har sett varandra och det är ett undantag att man möter någon överhuvudtaget.

Sedan om någon skulle hälsa på mig inne i stan så skulle jag ju såklart hälsa tillbaka. Det har väl hänt ett par gånger kanske. Den ena gången var på julafton..:)
Peter P
1965 • Kungsholmen
#29
•
23 juli 2013 kl 20:00
Gilla
Exakt Sabine. På landet hälsar vi på alla i villaområdena och nickar till alla i motionsspåret men i Stockholm hälsar jag bara på de snyggaste pumorna ;-)
sabine
1978 • stockholm
#30
•
23 juli 2013 kl 20:14
Gilla
Ha ha...ja man får ju vara lite selektiv ibland...
Claes Heiming
1961 • Brunflo
#31
•
23 juli 2013 kl 21:06
1 Gilla
Hejsan på Er!
Precis det som skrivs om här har jag jobbat med under ca ett års tid.
Jag är 52 år och har sprungit i 44 av dem. Har egentligen inte direkt reflekterat så mycket på detta men ALLTID sagt "Hejsan!" till alla jag möter och gett dem ett "Leende". Har bott på en del ställen i Sverige från söder till norr och efter ett tag så börjar faktiskt de jag möter heja tillbaka, ställa frågor om min löpning, varför jag springer osv. Har gjort de flesta tider redan så löpningen för mig har nått helt andra dimensioner än tid/km etc. så jag brukar stanna och förklara. Ta mig lite tid så att säga.
För ett år sedan startade jag ett projekt att springa runt Storsjön... Ja, lite konstigt kanske men en kul grej om man gillar att springa med fantastiska vyer så är det en fin tur. Talade inte så mycket om det men när det var en vecka kvar så hörde ÖP (Östersunds Posten) av sig... Jag, förklarade vad och lite varför och betonade just detta som ALLTID avslutade min "nedräkningsblogg": Glöm inte att säga HEJ och LE när ni möter någon. Samt att springa Lugnt, Lätt och Mjukt eller #ELS som jag brukar använda på Twitter vilket startat dialoger just precis som den här :-)
Ni som trots allt säger Hej och Ler till de ni möter skall ha en eloge och fortsätta med detta tycker jag! Löpning skall vara roligt!
På Twitter heter jag Flexirun och här är min blogg som numera bara har den sista sidan kvar att bli skriven: http://flexirun.blogspot.se/
Hur det gick runt Storsjön? Jodå, 221km på 43h 57min 4 sek och jag tror att hela Östersund med omnejd Hejade och Log. Åtminstone alla jag mötte :-)
Ha det gott och kämpa på alla goa löparvänner därute!
/Claes "Flexirun" Heiming
Kjell Ömmersjö
1971 • Alingsås
#32
•
23 juli 2013 kl 22:17 Redigerad 23 juli 2013 kl 22:18
1 Gilla
Jag var ute på en löprunda idag och den som hejade mest och trevligast var faktiskt en cyklist (!)
Jag tycker för min del att det piggar upp väldigt mycket att bara få ett leende tillbaka när jag möter folk i spåret. I lilla Alingsås kryllar det ju iofs antagligen inte lika mycket av människor i spåren som i större städer så där förstår jag om man inte orkar/vill hälsa på alla man möter.

Jag började träna i våras och nu när jag möter folk jag börjar känna igen kommer den där känslan av grupptillhörighet förstås ännu mer. Men visst är det fortfarande så att en del av de jag sett flera gånger tidigare av någon anledning inte vill/orkar/hinner hälsa. På en mindre ort med färre människor ute i spåren kan jag tycka det är lite synd.

Det kostar ju trots allt väldigt lite energi att hälsa och jag för min del tycker jag får mer av det än det kostar. Särskilt roligt är det när man träffar på samma person både två,tre eller fyra gånger under samma löptillfälle på 5-kilometarn :) (när vi springer i motsatt riktning då alltså, hade ju inte varit så kul att bli varvad tre-fyra gånger :-o )
Joakim
1987 • Uppsala
#33
•
18 augusti 2013 kl 00:39
Gilla
Lite inne på samma spår som Mikael #25, oftast är man rätt fokuserad eller "inne" i sina egna tankar. Men det skiljer sig nog från löpare till löpare!

Haha, håller med dig, Karin #16. Brukar också springa i Stadsskogen och det är sällan det hejas där! En förklaring kan ju vara att det är rätt så mycket rörelse där och att det blir för mycket att springa och vinka när banan är så kort. :)

När man springer mot Ultuna och tillbaka tenderar folk att heja mer, kanske har med terrängen att göra. Där är det stort och öppet (oftast) medan det i Stadsskogen är krokiga vägar och tät skog.
_
_
#34
•
18 augusti 2013 kl 00:49
Gilla
Måste säga att det känns rätt meningslöst att försöka hälsa när man möter folk med lurar i öronen. De verkar vara i sin egen "bubbla" och man vet inte om de har 120 db Justin Biber i öronen eller inte. Övriga hälsar jag gärna på.
Petter Bogren
1967 • Danderyd
#35
•
18 augusti 2013 kl 06:36
Gilla
Håller med Sabine, Peter P och H H.

Jäkla skillnad på att springa runt Kungsholmen och ute i bushen.

Jag hälsar på så många jag kan. De med lurar blir man bara trött på.

Bra sprunget runt Storsjön Claes!
Annelie
1971 • Skövde
#36
•
18 augusti 2013 kl 08:59
1 Gilla
Brukar dra till med ett stort leende när jag möter löpare. Om de tittar på mig brukar de ha väldigt svårt för att inte besvara med ett leende själva. Verkar vara någon omedveten mekanism. Ganska kul att se när de blir överraskade av sin reaktion...

Testade det även när jag sprang på Gärdet och Djurgården i veckan. Trodde att stockholmarna skulle vara "svårflirtade", och visst var det många som bara stirrade på vägen framför sig, men det fanns flera som svarade med ett hej eller ett leende :)) Eller stoppade mig för att fråga om vägen...
Åsa
1983 • Fagersta
#37
•
18 augusti 2013 kl 11:19
2 Gilla
Gör det till en grej: Säj "Hej" på alla du möter i skogen eller i spåret.

(Igår fick jag ihop sex "hej" och det resulterade i två svar och ett leende, de tre sista tittade rakt fram och såg mest rädda ut)

*stackars människor*
Benny
1982 • Stockholm
#38
•
18 augusti 2013 kl 11:23
3 Gilla
Brukar hälsa, fast med vissa undantag:

1. Hälsar sällan på folk med "solglasögon". Det gäller både löpare och ickelöpare. Det går ju inte att få ögonkontakt.

2. Hälsar sällan på folk med lurar i öronen. De har ju liksom valt att försvinna in i en annan värld.

3. Ibland uppstår detta fenomen: På håll ser man att man kommer möta en löpare. När han (oftast en han) närmar sig, ändras personens kroppshållning, sträcker på kroppen, bröstar upp sig, får överdrivet löpsteg och en tom blick rakt fram, typ "jag är jävligt fokuserad på MIN löpning". Hälsar aldrig på sådana personer, men de är klart en humorhöjare under löprundan.
Ingela andersson
1966 • vara
#39
•
18 augusti 2013 kl 11:28
Gilla
På små orter och mindre städer när det inte är så tjockt med folk upplever jag positiva reaktioner med en nick eller ett hej.
Men ju större staden är desto mer avhållsamhet.
När jag någon gång springer i större städer och hälsar på mötande motionärer så tittar de mest undrande på mej. Det är samma sak med längdskidåkningen.
T Springsson
1970 • Skotrampa
#40
•
18 augusti 2013 kl 11:34
Gilla
Är det möjligen skillnad på ensammotionärer och motionärer som tillhör en löparklubb? Tycker mig själv ana att när man möter en person i fladdriga "fotbollsbraller", att det uppstår en lätt förvånad grimas innan de framtvingar ett distanserat hej till svar. De ser nog löprundan mer som ett sätt att stänga in sig och bearbeta arbetsdagen eller vad det än må vara, än att finna ny gemenskap bland löparvänner.
< < < 1 2 3 4 5 6 7 > > >
Endast registrerade medlemmar kan posta inlägg till forumet. Registrera dig här eller logga in ovan.