Löpning Träning 11 inlägg 9129 visningar

Jag har komplex för min vikt och springer för att få bort komplexen och äter ändå...

1997 • Sollebrunn
#1
24 juli 2013 - 16:54
Gilla
Asså ibland tror jag folk blir oroliga av mig för att jag är har väldiga komplex med min vikt samtidigt som jag springer. Men jag är noga med att jag aldrig ska springa för att gå ner i vikt oavsett. För att om jag inte skulle äta och gått ner så hade jag väl inte kunnat springa till slut. Jag tycker att man fokuserar så mycket på att träning är farligt om man är yngre, det är väl inte farligt, det farliga är när man inte äter. Eller så är det farliga att man bara springer för det är utssende. Jag har väldiga komplex för min vikt även fast folk har sagt att jag är smal och innerst inne vet jag att jag är det själv. Jag väger 40 kg till 160 cm och jag tycker att det är en ok vikt sen får andra säga annat. Men jag tror inte det är farligt att springa så länge jag äter ordentligt och det är typ då jag känner att jag är nöjd. Någon som tycker att jag ska forsätta även om folk blir oroliga. Sen kan säga att jag äter trots mina komplex.
Bo Engwall
1955 • Uppsala
#2
24 juli 2013 kl 17:15 Redigerad 24 juli 2013 kl 17:18
3 Gilla
För att prestera optimalt på långlöpning bör ens BMI oftast ligga inom intervallet 18-21 eller 22 i vissa fall.

En vikt på 40 kg vid längd 160 cm är långt ifrån optimalt, och troligen inte hälsosamt utan tecken på att något är fel.
Jag tror att ca 45 kg är det minsta en löpare på 160 cm bör väga, åtminstone från prestationssynpunkt.

Rent allmänt tror jag att löpning medför en bättre hälsosammare livsstil, men man måste äta ordentligt oxå och att ha en rimlig vikt är nog det bästa.

Petter Sundin
1988 • Solna
#3
24 juli 2013 kl 23:36
Gilla
Känner du att du äter ordentligt då? Och är du hundra på att du inte springa för att känna "nu springer jag 5km så kan jag äta en påse chips ikväll"?
Maria
1980 • Gävle
#4
25 juli 2013 kl 02:49
Gilla
Med dina mått har du ett BMI på 15,6 vilket innebär att du hamnar en bra bit under gränsen för underviktig som är 19. Det verkar som att du ändå har komplex för din vikt och det skulle kunna vara en bra idé att få hjälp med själva komplexen istället för träningen och maten. Jag skulle rekommendera att du pratar med någon som du litar på, kanske på skolhälsan eller ungdomsmottagningen.
1980 • Skivarp
#5
25 juli 2013 kl 08:10
Gilla
Tänk på att hon bara är 15-16 år (född 1997). Hennes barn BMI är ca 15,6 och normalt är 16,3-24! Det är inte mycket under gränsen.

Bo Engwall
1955 • Uppsala
#6
25 juli 2013 kl 09:04
Gilla
Re Linda

Ja med det i beaktande blir ju Therese vikt lite rimligare förstås. Är man frisk och springer är det nog mer lovande även hälsomässigt än att redan i den åldern ha nära övre gränsens BMI 24...
Maria
1980 • Gävle
#7
25 juli 2013 kl 10:27
Gilla
Jo det är sant att BMI ser annorlunda ut när man är yngre och TS är ju som du (Linda) säger bara runt 16 år. Jag var dessutom lite snabb med gränsen för undervikt som normalt ses som 18,5 och inte 19. http://www.vardguiden.se/Tema/Halsa/Livsstil/BMImidjematt/
Men 16,3 låter väldigt lågt i mina öron?
Bo Engwall
1955 • Uppsala
#8
25 juli 2013 kl 10:46
Gilla
Re Maria

Kanske är det "extrem-värden" som tar hänsyn till korta personer oxå. Ju kortare man är desto lägre BMI kan man ha, eftersom BMI-måttet inte är helt längdneutralt.
Jag kan tänka mig att BMI 16.3 för en 160 lång ungdom är ganska likvärdigt med ca 17-17.5 för en 1.80 lång i samma ålder.
Rocky Stevenson
1981 • Stockholm
#9
25 juli 2013 kl 12:10
1 Gilla
Hmm vet inte om man enbart ska diskutera detta som en vanlig bmi-fråga utan att innefatta det hon faktiskt också säger.

" Jag har väldiga komplex för min vikt även fast folk har sagt att jag är smal och innerst inne vet jag att jag är det själv."

Man bör ju känna viss oro, dels för det låga BMI, vad hon skriver och att hon uttryckligen skriver att folk är oroliga för henne.

Jag tycker kanske det bästa är att du pratar med skolhälsan eller din vårdcentral.
Kajsa B
1987 • Göteborg
#10
25 juli 2013 kl 13:46
Gilla
Ringer många varningsklockor i mig när jag läser inlägget. den första är att inlägget över huvud taget skrivits...

Det ringer dock inga för att (däremot varför) du springer. Förutsatt att du mår bra av att springa. Fick själv kämpa mot kurrator etc som försökte få mig att sluta springa på gymnasiet när jag var som djupast i mina ätstörningar. Utan att de förstod att just springandet för första gången någonsin gav mig en innerlig respekt för min egen kropp (och därmed inte kunde med att misshandla den som jag tidigare gjort).
Att fokusera på siffror är även det skevt. Har själv varit underviktig samtidigt som jag mådde jättebra, och sett en kurator nöjd över viktuppgång till normalvikt och en tro om att allt var bra trots att jag mådde sämre än någonsin mentalt. men såklart kan det även vara tvärtom.

Att du springer för att få bort komplexen låter dock oroväckande. Det är lätt att fastna i destruktivitet, och med det inte kunna se på sig själv med objektiva ögon. Akta så du inte fastnar för djupt i det, för det är ett djupt träsk att ta sig upp ur. och våga be om hjälp för att klura ut var komplexen kommer ifrån. Kan vara riktigt skönt att få hjälp från någon utifrån som inte är en del av ens vardag. Att starta tråden här är en bra början :)
Malin Johansson
1980 • Alingsås
#11
25 juli 2013 kl 14:37
Gilla
Tycker det låter som att Kajsa är inne på rätt spår här. Löpning/träning i sig är ju ett sätt att faktiskt inse att kroppen MÅSTE ha energi för att fungera. Äter man inte kommer det inte att fungera.

Mår man mentalt dåligt över annat kan det vara ett sätt att känna ett lugn.

Men TS:
Om du mår dåligt över vikten skulle jag också rekommendera att du pratar med någon som du har förtroende för. Vem som helst. Någon du känner, eller någon du inte känner alls (t.ex. på skolan eller närmsta vårdcentral).

Jag har sett ätstörningar på nära håll och det är verkligen farligt om det går för långt. :-((
Endast registrerade medlemmar kan posta inlägg till forumet. Registrera dig här eller logga in ovan.