12 augusti 2015 kl 19:56
Jag ställer mig inte bakom några uppfostrande attityder gentemot överviktiga i den här diskussionen. Det vill jag bara göra klart. Sånt tycker jag jätteilla om. Men det generella uppfattningen att "glada motionärer" eller överviktiga i allmänhet skulle gilla och bli inspirerade av viktklasser håller jag inte med om.
Jag är i allra högsta grad en vanlig motionär. Jag har inte presterat något imponerade hittills varken i tid eller distans. Jag tränar kanske 3-4 gånger i veckan och det är löpning blandat med annat. Och jag tycker det är jättekul och jättemotiverande hela grejen, precis som det är nu.
Jag tycker det är rolgit att springa lopp, och jag tycker det är roligt med tidtagning. Allra roligast är att tävla mot mig själv, samt mot andra som jag själv bedömer ligger ungefär på min nivå. Det säger sig själv att det vore dumt av mig att tro att jag ska vinna hela klabbet, alternativt att jämföra mig med eliten. Alltså, är man glad motionär, springer ett lopp som slutar springa för att man inte vann (eller kom topp tio), då är det ju något man måste jobba på hos sig själv. Det ligger i vinnandets natur att bara några kan göra det.
Viktklasser skulle göra det hela tråkigare för mig. Då går någon annan in och bestämmer vem och hur jag ska jämföra mig med. Någon annan går också in och liksom bestämmer att jag är så skör och sårbar så jag inte tål att jämföras med andra (fastän det säger sig själv att en elitlöpare kommer springa bättre än mig, vad är det att bli ledsen över??). Jag skulle få massa olika placeringar beroende på massa olika faktorer och det hela skulle bli tråkigare och mer utspätt.
Tycker det ingår i livet att lära sig göra rimliga jämförelser med andra, på rimliga grunder, och att i största mån själv ansvara för detta.
Jag gillar att idrotten ska vända sig till alla, men "alla" måste också kunna acceptera att vi är olika bra, har tränat olika mycket och att det inte är möjligt att jämföra sig med alla. Vissa delar av det är rättvist för det har att göra med hur mycket tid, energi och kraft vi lagt ner på det över tid, andra delar är gravt orättvisa för att det har att göra med genetiska förutsättningar och annat som är svårare att påverka. Är det inte så livet är, i det mesta?
Jag har så oerhört svårt för den naiva bilden av att vi till nöds ska eleminera alla livets opåverkansbara orättvisor. Hur man än vänder på det kommer det ändå vara orättvist. En annan aproach är att försöka leva med det, ha kul och kunna hantera den biten.
Hela grejen att någon kan vara duktigare än jag och jag därför kanske slutar träna (eller inte börjar träna) med slutledningen att ingen får vara duktigare än någon annan. Jag är trött på den. Det är lite alla-ska-få-pris-mentaliteten kombinerat med jante-lagen. Jag har respekt för att vissa tycker den är inspirerande. Jag tycker inte alls den är det. Och det är inte för att jag är elit eller bättre än alla andra, det går att tycka illa om den även om vanlig motionär som kroniskt kommer komma på 6543:e plats. Jag älskar 6543:e plats, för nästa lopp kanske jag kommer på 6537:e plats istället! Och jag kanske slår mitt personliga rekord!
Face it, jag är 37, jag kommer aldrig vinna sm, jag kommer aldrig bli elit, jag kommer aldrig vinna ett lopp. Det kan inte vara därför jag springer. Kan jag inte hitta andra motivationsfaktorer för att syssla med något än att känna att jag har potentialen att bli elit och vinna, då behöver jag se över min självbild lite.
