Progressiva långpass - ett hittepå?

Det verkar finnas inte finnas något vetenskapligt stöd för att så kallade progressiva långpass skulle var "bättre" jämfört med ett traditionellt långpass. Trots detta finns numera dessa progressiva långpass med i nästan alla lite mer seriösa träningsprogram. Har vid ETT tillfälle försökt mig på ett progressivt långpass, lade ned ambitionen att öka farten redan efter en kilometer - fruktansvärd plågsam träning.

Ett långpass sliter på kroppen, men ett progressivt långpass måste ju slita fruktansvärt på kroppen.
Ett traditionellt långpass syftar ju till att ge ökad mitokondrietäthet och förbättrad fettförbränning etc. Svårt att se att detta kan uppnås lika effektivt med ett progressivt långpass.
Således ni som har erfarenhet av båda långpassvarianterna, vilka erfarenheter har ni?

Jens Sandahl

1969 • Sävedalen

23 mars 2026 kl 07:08

Det ena utesluter ju inte det andra...

I Jack Daniels-skolan är ju i princip varannat långpass ett lugnt och varannat har marafartsinslag. Vitsen med just marafarten (progressivt långpass kan sorteras in där) är att få specificitet för att optimera prestationen på tävling.

Ytterligare en aspekt är att bygga "fatigue resistance".

För oss vanliga motionärer kan det vara överkurs dock och lugna långpass utan progression ger uthållighet, robusthet och metabola egenskaper som vi suktar efter.

Anna

1982 • Jämtland

23 mars 2026 kl 08:19

Jag blir lite fundersam... under ett långpass springer jag så långsamt att jag har rätt gott om marginal till att det blir jobbigt att öka farten. Jag gör det ibland om jag känner i benen att det blir för monotont. Ett snäpp snabbare (kanske 15s/km?) och lite snärtigare kadens under några kilometer brukar bara kännas skönt.

Hur mycket "ska" man öka under ett progressivt långpass?

Svar på inlägg #3

Niklas Mylfalk

1973 • Solna

23 mars 2026 kl 09:00

Det korta svaret är till tänkt maraton-fart då syftet är att vänja kroppen med tävlingsfart på trötta ben.

Torbjörn Westman

1961 • Oskarshamn

23 mars 2026 kl 10:01

Inför maratonlopp brukar jag träna just så på långpassen: två timmars lugn jogg innan en fartökning till marafart eller strax under. Visst, det är jobbigt att öka med slitna ben, men efter ett tag brukar det faktiskt kännas bättre. Och man ska inte underskatta den psykologiska kicken man får av att man vet att man är sliten men ändå klarar att hålla den högre farten.
Om jag inte har något lopp på gång föredrar jag förstås att löpa sakta hela passet. Men en fartökning under begränsad tid gör ändå att man blir begränsat sliten.

annons

Svar på inlägg #5

MGK

1972 • Jönköping

23 mars 2026 kl 10:48

Även jag tränar så. Först 20km lugnt sen 8-10 km i marathonfart. Tränar inför köpenhamn och kommer köra tre sådana pass. Två är avklarade. Upplever inte att det sliter så mycket då pulsen är kontrollerad.

Endast registrerade medlemmar kan posta inlägg till forumet. Registrera dig här eller logga in ovan.

annons