Hjärtklappning: 210 puls i 2 min

Pernilla Lindgren

1965 • Ljungskile, Uddevalla

#41

•

11 maj 2008 kl 20:26 Redigerad 11 maj 2008 kl 20:27

Gilla

Patrik Daniels: Eftersom jag aldrig haft det (och precis som du skriver: vad jag vet?) under träning har jag inte frågat en läkare men när jag gjorde ultraljud på hjärta-lungor för ca 14 dagar sedan rekommenderade de arbets EKG på test cykel.
Det vore kanske också ngt för dig.
Jag kommer att be om att få göra detta, och nästa gång jag träffar läkare i detta sammanhang kommer jag att fråga om belastning under hjärtklappning.
Kan tillägga att jag tycker att de läkare jag träffat i detta "WPW sammanhang" inte varit speciellt oroade för min skull iallafall.

Maria Höglund

1968 • Tullinge

#42

•

19 maj 2008 kl 14:47

Gilla

Fick för 2 år sedan konstaterat att jag har PSVT. Då hade jag i drygt 10 år fått attacker av och till, men eftersom de dyker upp som gubben i lådan och kan sluta lika fort så har det inte känts nödvändigt att få det kollat. Tills för 2 år sedan då det höll i sig, av och till, i 6 dygn. Då var jag helt slut, och beställde tid hos hjärtspecialist.
Efter alla möjliga tester så konstaterade han att det var PSVT. Fick betablockerare utskrivet (Emconcor CHF), skulle ta dessa varje dag. Funkade kanon! Medicinen tog dock slut för ett halvår sedan, och jag körde på utan tabletterna. Funkade också helt ok, har ju känt av extraslagen och hoppandet. Men inga rusningar.
Tills på Göteborgsvarvet i lördags. Varvet - det STORA målet med all träning... Vid 3 km drog pulsen igång i över 200, satte mig på en betongsugga för att lugna hjärtat men blev irriterad "här kan jag ju inte sitta, jag ska ju springa". Mattare och mattare tog jag mig dock framåt, mot målet. Läkaren hade ju sagt att det inte var farligt så det kunde väl inte skada. Efter Älvsborgsbron började jag kallsvettas, tog energidryck vid vätskekontrollen, och släpade mig vidare. Då minskades synfältet, "äh, det är inget farligt, bara köra på", efter ytterligare några meter började jag vingla och det kändes som om jag var på väg att tuppa av. Insåg då att det bara inte gick att fortsätta. Lyckades släpa mig tillbaka till sjukvårdstältet där jag fick bryta loppet. (SÅ besviken så det finns inte.)
Ringde idag läkaren för att förnya receptet och pratade om lördagens attack. Jag frågade vad som hänt om jag fortsatt loppet trots att det kändes om jag höll på att svimma. Eftersom han sagt att det är ofarligt tänkte jag att det kanske bara var en KÄNSLA att jag skulle svimma, och att det hade gått att fortsätta. Helt enkelt att jag bara var "klemig", och borde kunna ha fullföljt loppet.
Näej, jag hade svimmat sa han, hjärnan (och resten av kroppen) behövde få syre vilket den får svårt att få under attackerna. Jag skulle ha åkt direkt till akuten tydligen...
Slutpoängen med denna långa berättelse är att det är inte HELT ofarligt! Det är inte helt lyckat att tuppa av...
Kommer aldrig mer att träna utan medicinering. Men sen är det full fart igen :-)

//Maria

Roger Elimä

1978 • Enköping

#43

•

7 juni 2008 kl 11:01

Gilla

Fick känning av detta problem idag vid spurt på slutet. Kände den karakteristiska "flimmerkänslan". Tittade på pulsklockan som ganska långt efter målgång visade 188! Kände mig inte alls ansträngd just då. Efter en stund normaliserades pulsen. Nu var det på rullskidor men det spelar nog ingen roll. Läskigt!

Kristina Sund

1978 • Lindome

#44

•

3 december 2008 kl 15:57

Gilla

Plockar åter igenom upp denna gamla tråd.
Var hos hjärtspecialist idag för att förklara mina problem. Har ju tidigare gjort både 24h- och 7 dagars EKG som inte visat på något onormalt förutom att min puls går upp relativt fort från vila till arbete.
I allafall, idag gjorde de nytt vilo-EKG, lyssnade på hjärtat från alla håll och kanter och tog ultraljud vilket jag aldrig fått göra tidigare. Resultatet blev att jag har ett lätt blåsljus i hjärtat men det är inget att oroa sig för.

För att utreda vidare vad mina rusningar beror på kommer dom nu skicka en remiss till Sahlgrenska där två olika alternativ är möjliga. Antingen stoppa in en slang genom halsen och med den försöka sätta igång en rusning. Eller att operera in en mätare innanför huden som kan registrera hjärtrubbningar ändå upp till ett år (så kan dom i allafall inte "missa" rusningarna). Förhoppningen är att jag har en extra nervbana som kan brännas bort. Men innan dom vet säkert kan dom inget göra.
Ett alternativ var förresten också att börja käka pulssänkande medicin men det skulle påverka min kapacitet att bl.a. springa så det lät inte så lockande.
Läkaren hade också teorier om att min uteblivna förbättring i löpningen kunde ha med detta att göra.

Hur har det gått för er andra som är under utredning?
Är det nån som testat att få en mätare inopererad under huden? (Låter läskigt tycker jag)

Maria Höglund

1968 • Tullinge

#45

•

4 december 2008 kl 15:45 Redigerad 4 december 2008 kl 15:46

Gilla

Hej Kristina,

Det där med mätare under huden låter intressant :-)
Har hört talas om andra som fått den där extra nervbanan bortbränd med mycket bra resultat, har funderat på att ta upp det med "min" läkare då jag äter pulssänkande medicin (se inlägg ovan) för att slippa rusningarna. Men doseringen av medicinen är inte helt enkel för att det samtidigt ska fungera med löpning. Bland känns det som att springa i sirap, jättejobbigt, och pulsen går inte upp alls vid löpningen. Skulle vara skönt att slippa betablockerare samt även slippa rusningarna :-)
Så ta chansen att få det utrett ordentligt nu när du har en läkare som är "på"!

Mvh Maria

Micke

1981 • Göteborg

#46

•

4 december 2008 kl 21:04

Gilla

Jag gjorde ett EKG både kort och lång. + arbetstester.
Vad skönt att dom tog mig på allvar. Skönt att få bekräftat att hjärtat var bra

mvh

Kristina Sund

1978 • Lindome

#47

•

5 december 2008 kl 13:41

Gilla

Maria: Hur tycker du det har fungerat med den pulssänkande medicinen - svårt att dosera säger du? Hur har det påverkat din löpträning? Min läkare tyckte inte medicinen var ett alternativ så länge vi inte hade utrett klart vad exakt problemet var och om det fanns andra alternativ att få bort rusningarna utan att vara beroende av tabletter.
Jag ska absolut fortsätta ligga på om vidare utredningar. Har i stort sett fått tjata mig till allt hittills och den senaste läkaren är den enda som verkat ta mig på allvar.

Maria Höglund

1968 • Tullinge

#48

•

5 december 2008 kl 15:59 Redigerad 5 december 2008 kl 16:08

Gilla

Hej igen Kristina :-)

Tar jag medicinen enligt läkarens dosering (1-2 tabletter per dag) så är det rent hopplöst att springa, då känns det verkligen som att springa i sirap och är skitjobbigt. Kollar jag snittpulsen efter löprundan så ligger den ca 20 slag under de gånger när jag inte har tagit tabletterna, kanske inte konstigt att det blir jobbigt när hjärtat inte kan slå fortare...? Om jag tar en halv tablett istället, och tar detta varannan dag så är det ok.
Men ibland känns det som om det är värt att råka ut för en hjärtrusning för att slippa ta medicinen eftersom det blir så seeeegggt och tuuuungt att springa.
Dock var det INTE roligt att råka ut för det under Göteborgsvarvet, så tja, lite krångligt är det med tabletterna... Adrenalin kan tydligen köra igång rusningarna, så innan lopp när man är nervös är det inte läge att fuska... Härlig ekvation: medicinerad = tungt och trögt lopp, omedicinerad = känns lättare men risk för kollaps, hm...

Nu är ju inte det viktigaste i livet att springa lopp (iallafall inte för en tant som mig), men det är så bra att ha loppen som mål med träningen! Och tränar gör man ju för att må bra.

Har du hittat en läkare som tar dig på allvar så häng på!! Min läkare hade ju sagt att det inte alls var farligt med rusningarna - bara obehagligt, tills dess att jag återkom efter kollapsen på Göteborgsvarvet. "Lyssna på kroppen "- tjena :-) Full fart mot målet snarare :-)

Lycka till!

Mvh Maria

Per Axelsson

1975 • Sköllersta

#49

•

16 december 2008 kl 12:57

Gilla

Hej allihop!

Jag är bara tvungen att ge mig in i den här tråden!

Jag har sedan ca tio år tillbaks hjärtklappningar lite till och från precis som en del andra här ovan har beskrivit. För drygt två veckor sedan vägrade de att sluta och jag fick åka till akuten. Troligen har jag en WPW (Wolff Parkinsson White), en extra retledningsbana på hjärtat som gör att det blir rundgång i de elektriska signalerna. Då får man en puls på sissådär 220-300 och det brukar bli bättre av någon form av vasovagal stimulering som exempelvis att böja sig framåt eller krysta. Skall enligt kardiologen inte vara farligt, men irriterande. Vidare utredning kommer att göras genom ett ultraljud på hjärtat, ett esophagus-EKG (registrering av EKG via matstrupen som någon skrev om ovan) och ev elektrofysiologisk undersökning via kateter. Just nu behandlas jag med Omeprolol, en betablockerare, och resultatet blir ju som någon skrivit att det är som att springa i sirap. Jag försöker värma upp med lite löpning innan jag kör igång på gymmet, men det är hopplöst. Pulsen går upp till ca 130-140 sedan är det stopp. Förhoppningsvis kommer man att åtgärda detta genom ablationsbehandling, dvs man bränner bort det extra retledningssystemet.
WPW är en form av supraventrikulär tachykardi och det låter ju som att det inte bara är jag här inne som har det. Enligt kvalitetsregistret gjordes några tusen såna här ablationer förra året i Sverige och således är det ju inte så ovanligt med den typen av behandling.
Som flera också har skrivit är det nog inte helt fel att utreda ordentligt. Ofta finns arytmienheter på de större sjukhusen och det är rimligt att man remitteras dit för utredning. Jag har för mig att sju sjukhus i Sverige utför ablationer och de måste ju rimligtvis kunna utreda ordentligt också.
Det blev lite text... Jag antar att kontentan är att se till få utrett. Tyvärr vet jag som själv jobbar inom vården att man måste ligga på och tjata sig till det mesta.

/Per

Kristina Sund

1978 • Lindome

#50

•

16 december 2008 kl 14:10

Gilla

Maria: Slutsatsen jag drar av ditt inlägg är helt klart att jag vill hitta en annan lösning på mitt problem än konstant medicinering!
Per: Åter igen en bekräftelse på alla slutsatser jag har dragit om vad som kan vara felet hos mig, och att man måste ligga på för att verkligen får det utrett. Och det ska jag göra! Hade varit intressant att höra om din fortsatta utredning också!

Kristina Sund

1978 • Lindome

#51

•

15 januari 2009 kl 13:52

Gilla

En liten uppdatering.
Jag har nu fått tid för för NIE (Tisdag) och Ultraljud (Onsdag) nästa vecka så nu börjar det hända grejer. Hoppas dom ser nått - så man kan få ett svar på vad det är!

Kristina Sund

1978 • Lindome

#52

•

20 januari 2009 kl 17:20

Gilla

Idag har jag varit på Sahlgrenska och gjort en NIA (Noninvasiv elektrofysiologisk undersökning). Den var allt annat än trevlig! En slang stoppades med stor möda ner genom näsan och matstrupen. Sen satte man igång med retningar (som brände som fasen) för att få fram en rusning. Efter att ha gett mig pulshöjdande medicin (isoprenalin) via dropp i ett par umgångar lyckades de till slut få fram en rusning - och därmed en diagnos.
AVNRT (AV-nodal återkopplingstakykardi) heter det jag har, och innebär som jag länge misstänkt att jag har en extra nervbana som triggar igång rusningar i sinusknuten. Behandlingen är en sk RF-ablaption, att bränna bort den extra nervbanan. 95% av patienterna som genomgår behandlingen blir helt fria från symtom. Komplikationer som kan uppstå är blodutgjutning i hjärtsäcken (står ej hur vanligt) och i 1% av fallen att man råkar bränna av båda nervbanorna och därmed får leva resten av livet med en pacemaker.

Om jag inte genomgår operationen kommer, enligt hjärtläkaren, rusningarna komma mer regelbundet och därmed begränsa min vardag mer och mer. Senare i livet kan de resultera i förmaksflimmer och så småning om hjärtattacker. Typ.

Så just nu står jag på kölista för RF-ablaptionen.

Känns inte alls bra att behöva gå igenom det här. Längtar tills allt är över! Men är ändå glad att de slutligen hittat vad som är fel och gett mig en diagnos - att gå runt i ett sjukhussystem där alla verkar tvivla på att det man säger är sant är väldigt tröttsamt i längden!

Hur har det gått för er andra???

Kristina Sund

1978 • Lindome

#53

•

4 februari 2009 kl 20:08

Gilla

Mikael: Har dom gjort ett NIA på dig - dvs testat att starta en rusning? Eller känner du att dina besvär inte är så stora så du vill fortsätta utreda?

Dom senaste 2 veckorna, sen jag gjorde undersökningen, har min kropp inte alls fungerat normalt. I början låg vilopulsen 30 slag över normalt. Sen fick jag "bränningssmärtor" runt hjärtat som höll i sig några dagar. Nu är pulsen normal och smärtan borta, men när jag försöker springa känns det som jag springer i sirap. Pulsen lite högre än normalt (fast inte katastrofalt) men orken totalt borta.

Ser verkligen inte fram emot operationen, men som det är nu funkar ingenting alls *suck*

Per Axelsson

1975 • Sköllersta

#54

•

6 februari 2009 kl 13:21

Gilla

Hej igen!

Nu har jag idag varit på USÖ och gjort en sån där härlig NIA. Lite intressant att läsa om dina upplevelser Kristina. För mig var det lättare, tack och lov. Sladden for ner genom näsan som ingenting, svälj två gånger så satt den där. Första gången dom stimulerade var obehaglig så att det räckte till, men sedan var det inget besvär. Brände lite konstigt i magen, men... Jag fick hjärtklappning bara dom stimulerade det minsta lilla, så det gick snabbt och fint att få diagnosen: AVNRT. Så nu står vi båda i kö för ablation. Förhoppnigsvis går det ganska fort. Doktorn trodde inte att det var mer än kanske tre månaders väntetid och kommer det något återbud så kan jag ta det. Intressant nog har jag mått mycket bättre de senaste dagarna när jag inte tar någon medicin. Högre puls än vanligt, men det är ju helt normalt när man slutar med Metoprolol. Det blir ju ingen mer medicin för min del som det känns nu och jag hoppas att jag kan börja träna igen. Jag skulle ju förbättra min kondition, men den har ju istället fullkomligt havererat. Hur kul är det när man försöker jogga lite och det känns som att fötterna väger ett ton?! Eller som det skrivs ovan: Det är som att springa i sirap!

Jag ser fram emot operationen! Så här kan man ju inte ha det så det finns ju inget alternativ. Då är det bara att köra och se så glad ut man kan antar jag! Det vore kul om ni skriver lite om hur ni upplevde behandlingen när ni har gjort den.
/Per

Kristina Sund

1978 • Lindome

#55

•

6 februari 2009 kl 14:25

Gilla

Per: Då är vi två som nu väntar på operation. Känns jätteläskigt! Men det är bara att bita ihop och få det gjort, och hoppas att allt går bra så man sen kan få "ett nytt bättre liv" efteråt.
Skönt för din del att undersökningen gick så smidigt! Min var som sagt vidrig - hoppas att det inte har nån koppling till hur operationen sen känns!

Jag uppdaterar på denna tråden när det händer nått mer. Hoppas du och alla andra gör samma sak.

Dan Jörneklint

1983 • Göteborg

#56

•

10 februari 2009 kl 19:42 Redigerad 10 februari 2009 kl 19:43

Gilla

Jag var idag ute och sprang och hjärtat rusade på uppvärmningen efter 1,8 km enligt min pulsklocka till 243 sedan lugnade det ner sig och bestämnde mig för att prova att springa min backträning, så jag sprang ett par backar och ett par intervaller på vägen hem och lyckades då bara komma upp i 193. Ringde sjukvårdsupplysningen och de sa att det inte är något fel. Jag förklarade att jag var sjuk förra veckan i feber och vilade och inte har haft feber på 6 dgr så jag var pepp på att gå ut och springa lite. Nu på kvällen tycker jag mig ha haft lite ont i pumpen men det kanske är för att det har hänt idag. Men enligt det jag har läst här så är det inga problem om det inte uppstår opåkallat igen. Pulsklockan kan ha fel men är det så att hjärtat rusade till 243 så är det lite otäckt. / Dan

Magnus Nilsson

1967 • Linköping

#57

•

10 februari 2009 kl 19:48

Gilla

Om enda indikationen på pulsrusningen var att klockan visade 243 så visade klockan fel.
Om du verkligen haft en puls på 243 hade du märkt det.

Dan Jörneklint

1983 • Göteborg

#58

•

23 februari 2009 kl 12:51

Gilla

Magnus - Även om det var lite luddigt skrivet så kände jag av väldigt väl att hjärtat rusade. Jag blev väldigt yr och fick stanna och gå ett tag. Pulskurvan på datorn visade senare 226 slag/min som max. Dock när jag tittade ppå klockan så är jag tämligen säker på att jag inte såg fel och då stod den på 243. Så var det.

Per Axelsson

1975 • Sköllersta

#59

•

13 mars 2009 kl 14:25

Gilla

En liten uppdatering igen! Var in på USÖ och gjorde en ablation igår. Intressant nog hade jag en cWPW och inte en AVNRT som man trodde efter undersökningen för en månad sedan. Med ca 98% säkerhet är jag nu botad, vilket känns väldigt skönt. För den som skall in och göra en ablation kan jag berätta att det enda som var lite otrevligt var bedövningen i ljumsken. Att föra in katetrarna, leta efter banan och bränna var ingen fara. Bränningen kändes, men lite smärta får man kanske ta. Jag fick vara sängliggande 90 min efter ingreppet och sedan är det klart att man går lite försiktigt och så. Om ca en vecka skall jag vara fit for fight igen. Hoppas att det går bra för er andra med!
Sammanfattningsvis: Har man hjärtrusningar och besvär av det kan det vara värt att fundera över ablation. En av doktorerna uttryckte det bra: Har man det här och det påverkar vardagen, så skall det bort!
Kristina: Jag oroade mig som sjutton inför det här och nu i efterhand kan jag säga att det var verkligen i onödan! Jag tycker, trots att det var ganska lugnt för mig, att undersökningen förra månaden var värre än ablationen.

Lycka till!

Kristina Sund

1978 • Lindome

#60

•

13 mars 2009 kl 20:04

Gilla

Per: tack för dina lugnande ord! Vilket sjukhus gjorde du ablaptionen på? Jag väntar fortfarande på att få besked om när den blir. Hoppas den går lika bra som din gjorde!