Hälsar alltid på alla både kända och okända. Här i glesbygden är ju varje möte en händelse.
Nä, egentligen är det ju så här. Jag springer alltid ensam. Oftast i skogen eller efter skogsbilväg. När jag träffar folk är det oftast nån liten grupp. Fisketurister, bärplockare eller jägare och det känns alltid bra att säga hej. Som att vi lite känner varandra och det här att som ensam tjej på en stig långt ute i skogen passera en hel grupp okända män känns efter en kort nick och en ögonkontakt inte alls hotfullt. Men när de inte hejar tillbaka då blir jag jäkligt snabb därifrån.
