22 maj 2025 kl 22:12
Jag tycker ChatGPT förklarade fenomenet du beskriver oerhört bra för mig, istället för att jag skulle förklara själv genom att treva efter oklara argument att framhäva. Som alltid bör det så klart tas med en nypa salt. Jag citerar:
1. Ökad muskeltemperatur
När du blir varm under passet ökar muskeleffektiviteten:
Muskelkontraktionerna blir snabbare.
Elastiska komponenter i senor och muskler (t.ex. vadens senor) utnyttjas bättre.
Det här gör att du kan generera samma kraft snabbare – vilket minskar markkontakttiden.
2. Ökad neuromuskulär aktivering
Ju längre du springer i tröskelfart:
CNS (centrala nervsystemet) aktiverar fler motoriska enheter mer effektivt.
Koordinationen förbättras.
Du blir mer "uppvärmd" neuromuskulärt, vilket ger ett mer explosivt frånskjut.
3. Förbättrad löpekonomi under passet
Under ett tröskelpass:
Du hamnar i ett rytmiskt rörelsemönster som ofta är mer energieffektivt.
Små justeringar i hållning och teknik (omedvetna eller medvetna) leder till kortare och mer effektiva markkontakter.
4. Cirkulationsmässig och metabol anpassning
Efter några kilometer:
Blodflödet till arbetande muskler är fullt optimerat.
Syreupptagningen är stabil.
Det gör att musklerna får bättre energitillgång och arbetar mer effektivt.
Varför sjunker markkontakttiden ännu mer under dagens andra tröskelpass?
Det här bygger vidare på ovanstående mekanismer men påverkas av ytterligare faktorer:
1. Föraktivering
Det första passet fungerar som en mycket grundlig "uppvärmning" inför pass två – inte bara muskulärt, utan också neuromuskulärt.
CNS är mer "alert", och du hittar lättare rätt teknik.
2. Ökad rörelseekonomi genom potentiation
Fenomen likt post-activation potentiation kan spela in: tidigare belastning gör att musklerna tillfälligt svarar bättre på explosivitet.
Detta kan leda till mer kraftfullt frånskjut och kortare kontakttider.
3. Mental inramning
Det andra passet körs ofta med en känsla av "tävlingslikt fokus" (du vet vad som väntar, kroppen är förberedd).
Det här kan leda till att man springer tekniskt bättre trots eventuell trötthet.
Glykogennivåer kan relateras till förändringar i markkontakttid, men sambandet är lite mer komplext och indirekt. Här är hur det hänger ihop:
1. Lägre glykogennivåer → Ökad neuromuskulär effektivitet på kort sikt
Under tröskelpass med (delvis) tömda glykogenlager, särskilt i dagens andra pass:
CNS tvingas bli mer ekonomiskt – du aktiverar rörelsemönster som är mer energieffektiva.
Det kan innebära kortare, mer "snärtiga" markkontakter, eftersom det är biomekaniskt billigare än långa, ineffektiva markkontakter.
Detta är ett slags "nödoptimering" – kroppen förenklar rörelsen när resurserna tryter.
2. Låga glykogennivåer → Förändrad muskelfiberrekrytering
När glykogenet i typ II-fibrer (snabba fibrer) är lågt:
Du förlitar dig mer på typ I-fibrer (långsamma men uthålliga).
Detta kan leda till jämnare, mer stabila rörelser som paradoxalt nog ibland ger kortare markkontakter, trots att du är trött.
Det beror på att typ I-fibrer ofta ger bättre motorisk kontroll, medan typ II-fibrer ibland kan leda till "slösaktig" löpteknik vid trötthet.
3. Träningseffekt av lågt glykogen: förbättrad teknik
Att regelbundet springa med sänkta glykogennivåer (t.ex. dubbeltröskel) kan leda till:
Långsiktig förbättring av löpekonomi.
CNS lär sig att skapa snabbare, mer effektiva markkontakter även under låg energitillgång.
Detta är en av anledningarna till att elitlöpare ofta upplever bättre teknik i andra tröskelpasset, trots trötthet.
När glykogen blir för lågt
Vid riktig tömning, t.ex. mot slutet av ett långt pass:
Markkontakttiden kan istället öka.
Då har musklerna inte längre energi nog för att ge ett explosivt frånskjut.
Men under kontrollerade tröskelpass hinner du sällan dit – särskilt om du har tränat upp kroppen att fungera bra med lägre glykogen.
