29 juli 2011 kl 23:36
Jag tror valet av "skydd" på fötterna för många bottnar i varför man springer, hur man springer och vad man vill ha ut av sin löpning. Jag inbillar mig att det handlar lite om prestation VS upplevelse.
Tex ren prestationsträning i form av intervaller, backträning eller tuff terräng tycker iaf jag är marigt barfota, däremot i ett par racing flats eller andra minimalistiska skor.
Senast i dag blev det (ofrivilligt) ett pass på 3km barfota och visst är det superhärligt.
För mig är den den ultimata kompromissen minimalistiska skor. Jag springer alla mina pass i VFF och tycker det ger mig möjligheten att ta ut mig ordentligt när jag vill det + härlig känsla
Har dock beställt ett par Hattori för Marathon distanser eftersom jag får problem med skav och blåsor under fötterna i mina VFF när distanserna hamnar kring halvmaran på asfalt.
Jag är snabbare nu när jag springer i VFF än jag nånsin var i mina pronationsskor, anledningarna är nog 3:
1) Jag har lärt mig springa rätt
2) Det är nu roligt att springa -> att jag tränar mer. (Upplevelse)
3) Jag är skadefri
Att man väljer olika sorts "skydd" för fotsulorna beroende på distans, terräng och fart tycker jag är naturligt. Vill man bara vara barfota så är det också helt ok. Allt beror på vad löparen är ute efter och vad som motiverar.
Vad som inte känns naturligt för mig är pronationskilar, inlägg och luftkuddar i massor. Om det är nödvändigt för en majoritet så undrar man hur våra förfäder lyckades springa. Om serven i tennis drar år höger så köper man inte en ny racket med inbyggd kompensation, man tränar tekniken.