30 juli 2014 kl 15:55
Redigerad 30 juli 2014 kl 15:56
Regelbundna träningspass där man öser på längre sträckor (10k och uppåt ungefär) i tävlingstempo rekommenderas aldrig eller väldigt sällan. Det blir för lång återhämtning, man sliter ut sig, skador etc... etc...
Hur man ska få den optimala blandningingen av mängd vs fart diskuteras ofta.
Både mycket fart OCH längd har ofta varit ett allmänt vedertaget "No, no" att det går inte, då slitar man ut sig, skador kommer etc, etc.
Man måste dock fråga sig ibland vad det egentligen är som skiljer agnarna från vetet? Kan det kanske vara så att det är de envisaste med hårdast pannben, högst smärtgräns och mest jävlar anamma som också blir vinnarna, de som egentligen enligt experterna tränar "fel", de som tränar på sitt max för ofta? Eller är det skillnader i fysiska förutsättningar (talang) hos de som når längst fram som är den tyngsta faktorn?
Jag har inga svar, bara frågetecken. ;-)