21 april 2010 kl 16:43
Mårten, jag vill hävda att även andningen är högst individuell. Har förvisso läst någon, tror det var Daniels, hävda att kan man inte hålla 2-2-andning i två tredjedelar av ett lopp så har man gått ut för fort. Och förvisso går jag ut för fort på de flesta maror och andra lopp med förresten.
Men jag har också läst i Stora Löparboken att undersökningar har visat att andningen anpassar sig till kroppens behov och är inte begränsande för fart och uthållighet för friska löpare.
Väljer att tro på det senare. Jag går nämligen ut med 2-2-andning på de flesta långpass men övergår småningom till 1-1 omväxlande med 2-2 beroende på backar osv. Av någon anledning gillar inte kroppen att ligga i 2-1 fast jag försöker gång efter annan för det låter ju mer naturligt än att växla mellan 1-1 och 2-2.
Om jag springer långpassen för fort? Nej, knappast. Jag ligger visserligen i nedre kanten av km-tiderna jämfört med vad McMillan anger och lite under Szalkais program, men erfarenheten har visat att Szalkais tidigare program inte räckt till att klara målet om man legat i långsamma delen av hans fartintrevall på långpassen; han har därför ändrat programmen. Min egen erfarenhet är att jag behöver ha uthållighetsträningen i hyfsat tempo för att orka springa marathon i den fart jag "borde" klara. (Att det ändå inte går beror mycket på fel upplägg av loppet parat med hetta på StM.) Det är sällan jag känner mig påverkad andra dagen efter ett långpass.
Inte beror den snabba andningen på kadensen heller, den ligger på 180-190 enkelsteg/minut för det mesta. I marathonfart kan jag hålla 2-2-andning kanske 2 km, sedan kippar jag efter andan och byter därmed. Jag vet att "det låter som om jag håller på att dö" när jag springer fort men det känns inte konstigt på minsta vis. Och jag har hört andra flåsa....
