Race Report

Alright, en sammanfattning av loppet och lite runt omkring, man får väl ändå nog kalla det årets lopp. Uppladdningen inför har gått väldigt bra, framförallt har träningen flutit på bra och jag har lyckats hålla mig helt frisk. Endast en liten smärta i vänster underben som jag tror varit tecken på att jag varit ganska ansträngd, men det har inte påverkat träningen nämnvärt.

Race Day: Bagarväckning 03:50, frukost och sen promenad till bussen som tog oss till starten på Staten Island. Trots den tidiga uppgången så fick jag gott och väl 7 timmar sömn så sömnbrist var inget problem. Väl vid starten så var det en lång och seg väntan, men ändå ganska behagligt att finna en skön plats att sitta ner vid, spana in andra löpare och fokusera inför loppet. Inför loppet så har många varnat om den långa väntan och hur OTROLIGT kallt det brukar bli, så man hade laddat upp med dubbla underställ och överdragskläder på det. Som tur var så var vädret på vår sida i år, inte det minsta kallt och regndropparna innan starten kunde jag räkna på ena handen.

Start 09:50, kort promenad upp till Verrazano Bridge, ett patetiskt försök till uppvärmning (kom fram till att jag sparar hellre energin till loppet, dessutom så går ju första kilometen uppför bron så det kommer ju inte gå fort oavsett) och så går starten. Folk kliver på ganska bra men tempot är som förutsett långsamt p.g.a. uppförslutet. Så fort det vänder neråt så är det bara att rulla på och tempot ökar. Målet har hela tiden varit att hålla 4:15 för att komma under 3-timmars-gränsen, men om kroppen ville så skulle jag inte backa för att spänna bågen hårt från början och ge mig bra förutsättningar till en bra tid redan från start. Samtidigt så vet jag att det kan straffa sig mot slutet, men jag kände mig stark. Första milen på 39:26, väldigt optimistisk öppning, håller det så håller det, återigen så kände jag mig stark.

Loppet går via Brooklyn och mycket folk hejar på, löpningen flyter på och det är skönt att ha löpare runt omkring som håller samma tempo. Tar vatten vid varje station och trycker fösta gelen vid 11 km. Andra gelen vid 20 km, passerar halvvägs på 01:24:07 (tror inte jag sprungit en halvmara så fort).

Vidare mot Queens och över Queensboro Bridge mot Manhattan. Blåsigt och ganska långt uppför, bara att mala på. Mottagandet när man ansluter till Manhattan är fantastiskt och det värmer gott att kliva in på första avenyn, större delen supportande svenskar verkar stå här och heja. Vid 28 KM så börjar magen att protestera och jag kan inte slappna av i löpningen, ett snabbt toalettbesök och en viktreducering senare så var man på gång igen. Inga problem att komma in i löpningen efter det korta uppehållet men man hann ändå känna efter att benen nu hade jobbat ett tag och att kroppen gärna hade kunnat sitta ett tag till. Det som är lite speciellt med NYC Marathon är att gatorna och avenyerna är ganska långa, så det är lite ett mentalt spel att inte se slutet av vägen och vart nästa kurva kommer.

Löpningen flyter på men när jag närmar mig Bronx så börjar slitaget och energibristen göra sig påmind. Löpningen är ansträngd och pannbenet får jobba desto mer. Det flyter på någorlunda genom Bronx men efter sista bron tillbaka till Manhattan så blir det tungt, Central Park verkar aldrig vilja komma och det lutar märkvärt uppåt. Avenyn är lååååång och även om jag inte har ont någonstans så finns energin inte där att kliva på i samma tempo som innan. För att lätta upp stämningen brukar jag le vilket brukar ge publiken en boost och följaktligen en boost tillbaka till mig men jag känner mig helt slut och får bara fokusera på att kriga vidare, inga leenden alltså . . . Publiken är grym ändå! Äntligen avviker banan från avenyn och in i Central Park och uppförslutet övergår till utförslut, väldigt gott. Steget blir lite lättare men fortfarande extremt ansträngt. Näst sista svängen längst ner i Central Park och bara 800 m kvar, 800 m är ju ingenting men så långt har jag nog aldrig känt att 800 m varit, inte ens krafter kvar till en spurt. Kliver över mållinjen och känner mig ändå oerhört nöjd. Sluttid 02:54:50, sanslöst!

Under sista biten var jag trött och framförallt tror jag det var energibrist som gjorde att jag inte höll riktigt hela vägen, men kramp kändes ändå aldrig riktigt nära under själva loppet utan det var när jag började gå och stannade lite efter målgången som man kände att benen ville leva sitt eget liv. "Keep on walkin’ or you’ll start crampin’ up" säger en funktioner till mig och hon kunde inte ha mer rätt, hade jag inte fortsatt promenera hade jag definitivt krampat direkt. Och även om promenaden vidare mot utgången av området kändes som en evighet och som ett slag i ansiktet så var det nog nyttigt för att inte stelna till för mycket. Promenaden vidare genom Times Square och vidare mot hotellet, med medaljen runt halsen och en värmande "post-race-poncho" runt kroppen, var nog en av de trevligare promenaderna jag gjort. En känsla av självuppfyllelse samtidigt som folk gratulerar en var och varannan sekund. "Good job man", "Congratulations Sir", "You made it" osv. osv. Oslagbart. När man gör ett lopp som detta och fullkomligt tar ut sig både fysiskt och mentalt så är det lätt att bli lite känslosam, i alla fall för mig. Tankar om hur fantastisk familj och vänner jag har kommer över mig och det är ju förskräckligt att det ska krävas ett Marathon på 02:54:50 på andra sidan Atlanten för att man ska fatta det. Nu ser jag fram emot att komma hem och få tillbringa en hel del tid med många av er som förhoppningsvis läst denna något sentimentala Race Report.