Lidingöloppet DNF

Idag var det dags att göra ett försök mot sub2 på Lidingö. Magkänslan innan sa att allt behövde stämma för att jag skulle klara det. Bara att snurra roulettehjulet och hoppas på vinst i tombolan alltså. På nåt vis ser jag ju tävlingarna som belöning för träningen, jag gör en massa gnetpass och gräver rätt djupt i källaren ibland men sen vill jag helst kvittera ut en schysst tid utan att må pest.

De senaste dagarna har jag tänkt att det är fel inställning ute på ön, för att göra en bra tid måste man stoppa huvudet under armen och bara stå ut, det ligger i loppets natur. Har försökt intala mig själv att det momentet kommer bli roligt, att det kommer bli charmigt på sitt eget vis och att jag kommer garva efteråt åt hur vidrigt det var. Men det blev aldrig charmigt eller roligt idag, det kändes bara skruttigt och jag hittade aldrig den magiska extraväxeln som dyker upp ibland.

Dividerade en mil eller så med mig själv och klev av vid Grönsta med motivationsbrist, inga skador eller andra yttre omständigheter att skylla på.

Happ.