Stockholm Marathon - Stockholm

Dagen D, dags för marathondebut! Kände att det var länge sedan jag hade haft så svala förhoppningar på sluttid utan i stället att mer genomföra loppet.

De 5 första kilometrarna flöt på snabbt kändes det som då jag sprang och småpratade lite med Viktor och Anders E. Strax efter första passeringen av Västerbron fick jag syn på Kalle som jag bytte några ord med. Kilometrarna rullade på och jag försökte vara noga med energi- och vattenintaget.

Rundningen bort på Gärdet och Djurgården var fin egentligen men där och då var man mest nervös/förväntansfull på att den sista milen skulle börja då man har hört att loppet börjar på riktigt!

Började känna mig lite tagen efter 28-29 km där någonstanns och passeringen efter Slussen och andra gången på Västerbron satte verkligen sina spår. Försökte stretcha ut ett litet krampande lår strax efter 35 km kontrollen men då högg det till rejält i baksidan och vaden i stället. Så sista 7 kilometrarna var det bara försöka springa så försiktigt som möjligt och stanna till och sträcka ut/promenera när krampen högg till allt för mycket.

Stannande till precis utanför Stockholms stadion och sträckte ut något för att slippa det inne på arenan, när krampen högg till i vänstra vaden med 50 meter kvar var det bara att strutta vidare och hoppas på att det inte fastar på film.

Har aldrig varit med om någon värre kramp på så många olika ställen i benen! Håller med Kalle om att det inte går att jämnföra en mara och lidingöloppet, för det är verkligen efter 30 km som loppet börjar på riktigt!!

Sjukt impad av alla vänner att vi gjorde det!! Och vissa som gjort det om och om igen!!