Skitpass

Första kilometerna kändes det som om bröstkorgen skulle sprängas.
Vaderna var stumma som stockar i mins en mil.
Flåset lugnade inte ner sig till normala nivåer förrän vid 13km eller så.
Då ville jag mest bara hem, men grillade hjärnan lite att har jag varit ute så här länge och inte njutit en sekund, ja då kan jag iaf se till att få ihop 20k.
Inte ens efteråt kändes det bra. Dröjde tills jag fått i mig mat som jag ändå kunde känna att all träning är bra träning typ.