Höga Kusten Winter Trail - Docksta

Några reflektioner efter loppet.

Innan :
Förra året sprang jag 25K men i år satsar jag på 35K eller 50K.
Hade studerat mitt eget 25k-lopp från förra året väldigt noga.
Även andra löpares 50k-lopp. Känslan innan loppet var att jag skulle klara 50k även om det skulle vara tufft och en kamp emot klockan och reptiderna. Jag bestämde mig för att knappa in 09:40:00 som idealtid i klockan. Om jag lyckas hålla 11:23-tempo hela loppet skulle jag klara repet med 20 minuters marginal. Om jag ligger före idealtempo när jag kommer till Entré syd andra gången kommer jag ge mig ut på kustrundan men ligger jag efter idealtempo tar jag Högakustenleden till Skuleberget och nöjer mig med 35km.
På bussen fick jag kontakt med Adrian, en spanjor som bor i Stockholm sedan 4 år tillbaka. Vi pratar bara engelska med varandra.  Bussen släppte av oss kl.08:25, det var alltså 35 minuter i kylan (-16C) innan man fick börja springa. Det var 1,2km mellan bussen och starten så man fick en bra uppvärmning.

Ettap 1, Nord-Syd
Kl.09:00 skjuter Jerry startskottet och 201 löpare började springa/snubbla/gå uppför en skotertrampad väg. 9 av 10 steg sker ovanpå snön men det 10.e steget sjunker ner nån decimeter och man tapparfart. Efter någon kilometer blir stigen smalare och bättre trampad. Den är trampad med snöskor iställetför skoter. Här gäller det att hålla sig i mitten; försöker man springa om någon utanför spåret så sjunker man ner till midjan. Jag bestämmer mig för att inte springa om någon utan följa strömmen tills jag kommer till Slottdalsberget där det brukar vara vindpinad och hård snö. Adrian som jag träffade på bussen har sprungit bakom mig hela vägen men springer om mig på Slottdalsberg och när det börjar gå nerför så slänger han sig med huvudet före och gör sälen nerför branten och försvinner.

Entré Syd 1:a gången
Efter 1h 37 min når jag Entré syd för första gången. Det är 14 minuter före idealtempo och 13 minuter snabbare än förra året. Mycket beror nog på att det inte var så halt i starten och att stigen var mycket hårdare trampad trots att det var mycket mer snö i år. Den första personen jag ser vid energistationen är Adrian som värmer sig med varm sportdryck. Min egen flaska med sportdryck har frusit till is men tinade fort när man fyllde på varm dryck. Här tryckte jag i mig en korv och 2 chokladbollar. Jag saknade godisskålarna från förra året. Jag stannar här i 4 minuter innan jag ger mig ut på Bergsrundan 10 minuter före idealtempo.

Bergsrundan
Adrian och jag springer ut på Bergsrundan tillsammans. Efter bara några hundra meter in på bergsrundan börjar det kännas i benen, det är totalt 460 höjdmeter. Första 5,5km är bara uppför, sedan blir det nerför i 500m, uppför i 1km för att sedan avsluta med 2,2km nedförslöpning. På Slottdalsberget för andra gången märker jag hur söndertrampat det blivit. Här som det första gången var relativt hårt har det nu blivit sockrig snö som är nästan omöjlig att springa på.
Adrian springer fortfarande med mig trots att han hade föredragit ett högre tempo än jag höll. Vi småpratar lite om loppet och han vet inte heller om han ska välja 50K eller 35K. Men han - liksom jag - lutar mer åt 50K. Han har tidigare sprungit 100K och planerar att springa 160K till sommaren. Så han är inte alls orolig för distansen utan det är den söndertrampade snön som bekymrar honom. När bergsrundan är avklarad ligger jag 14 minuter före idealtempo.

Entré Syd 2:a gången 
De 4 minuterna jag tjänat på bergsrundan försvinner fort på energistationen, här tillbringar jag 12 minuter. 2 korvar och en chokladboll och några muggar varm energidryck hinner jag svepa medan jag funderar om jag ska springa 35K eller 50K.  Tar på mig en ny mössa och handskar ifrån drop bagen. Men handskarna visade sig vara 2 högerhandskar så jag måste gå tillbaka till isklumparna till handskar som jag startade med. Jag lämnar även av min värmeväxlare i drop bagen då jag upplever att det är mycket varmare nu än i starten. Men jag fryser om händerna när jag står stilla. Jag frågar en sjukvårdare om det är ok att springa kuststräckan, får svaret att det är ok om man mår så pass bra att man kan springa 30 km till. Jag och Adrian beslutar oss för att göra ett försök på kustrundan. Vi ligger trots allt fortfarande 2 minuter före mitt idealtempo.

Kustrundan
Den börjar med 1km nedförslöpning och det känns riktigt bra. Stigen är hård och man kan för första gången springa obehindrat pga underlaget. Jag tjänar in 20 minuter på de första 6 km och ligger nu 22 min före planen. På den här rundan har det bara sprungit 26 löpare före mig istället för 150-200 stycken som det var på Slottdalsberget andra gången. På Tärnättholmarna så upphör den hårt packade stigen, istället får man plumsa i djupsnö i lite drygt 1km. Detta tar verkligen knäcken på mig och jag funderar på om det verkligen var rätt beslut att ge sig ut på kustrundan. Adrian springer fortfarande med mig trots att han med lätthet kunnat ligga 2h före. Han sa att han värderade sällskapet högre än en bra tid men berättade även han att han ska köra bil till Stockholm direkt efter målgången. Jag råder honom flera gånger att inte springa i mitt långsamma tempo om han ska köra bil efteråt. Med 17K kvar till mål så ökar han farten och lämnar mig ensam i skogen. Då passar jag på att ta en selfie och göra en Facebook-uppdatering. Det är nu 3 km till energistationen.

Syd 3:e gången
Nu när jag sprungit 36km är jag enormt korvsugen. Det finns bara sojakorvar kvar och eftersom grillen slocknat så är korvarna iskalla. Slänger korven i papperskorgen och tänker fylla på med varm sportdryck. Den visade sig också vara slut. En halv kopp med varmvatten får jag i mig innan jag börjar småjogga längs vägen mot Skuleberget

Skuleberget
Några hundra meter innan jag passerar E4:an slutar GPS:en att registrera sträcka. Jag har då ca 6 km kvar. Jag ligger 19 minuter före idealtempo men från och med nu får jag springa i blindo, det enda jag ser på klockan är tiden och pulsen vilket är ganska ointressant då jag inte vet hur långt jag har kvar till mål. Halvvägs upp på Skuleberget så börjar det bli såpass mörkt att jag har svårt att se stigen, om jag tar på mig pannlampan som ligger i väskan kommer jag att börja frysa mer om händerna så jag avvaktar ett tag till. Jag tänker att det finns en vätskestation på toppen precis som förra gången och dom kanske kan hjälpa mig på med lampan. Det blir mörkare och mörkare och jag ser inte längre snitslarna men de prasslar högt i vinden så jag kan använda hörseln för att navigera. Uppe på toppen finns inte någon vätskestation eller personal så jag behöver själv ta på mig lampan. Men lampan finns inte i väskan. Den ligger i drop bagen vid Entré syd. Nu finns det två alternativ; 
1) Navigera med hjälp av månsken och hörsel.
2) Invänta en löpare med pannlampa.
Eftersom jag inte visste om det var någon efter mig så valde jag första alternativet. Skulle det bli mörkare så har jag lampan i telefonen att ta till. Men det går ganska bra att ta sig ner för berget, jag snubblar några gånger men månskenet lyser upp stigen bättre än jag vågat hoppas. När jag ser ljuset och hör ljuden från Friluftsbyn får jag ny energi och alla krämpor är som bortblåsta. När jag kommer in på upploppsrakan möts jag av jubel och klockor. Jag får kämpa för att inte börja gråta. Inne på bygdegården spelar två trubadurer. När jag kommer in i lokalen tystnar musiken och alla börjar applådera, Än en gång måste jag hålla tillbaka tårarna. Jag tar på mig torra kläder och får en öl av Tess som ska åka med oss in till stan. Kl.20:00 kommer min fru och dotter för färd hem till Ö-vik.
I bilen blir jag och Tess överraskad med bubbel.