Prinsensminne - Halmstad

Vilken tävling!
Det var tungt från start. Fattades något. Krut i benen. När det liksom aldrig släppte. Tappade suget att ha tuggummi i låren. Klockan visade trots allt ett bra tempo. Men, jag. Va. Så. Trött!
Vid 10 km ville jag kliva av. Åka hem.
Men benen vägrade stanna. Så hängde på.
12 km, en gel och några slukar vatten. Sen påt igen.
Tror hornen kom strax därefter. Ökade i backarna. Bet ihop och anade ändå att ett Pers va faktum. Hur sjukt!!??
En km i taget. Började komma ifatt de som sprungit om mig. 2 km kvar. Nu får de göra hur ont som helst. Kör!!
1,5 km.. Öka. De gick sådär.
500 meter. Den tjej som stod där och hejade. Hon gjorde mig stark! Bra hejat!! Tog rygg på två tjejer och som jag skulle över mållinjen före. Det blev en fight.
Blundade, kubbade och stupade över mål och ner i gräset. Låg nog där ett bra tag. Hittade tillbaka till andan, grät lite, kramade Håkan, insåg att jag persat, lycklig att vara i mål och sen pussade jag på min jäns! Totalt slut på allt vad krafter hette och hög på endorfiner.