Backdistans med SIF

Vilade en kvart efter cyklingen innan det var dags för backlöpningspass. Fytusan vad tungt för benen! Kände mig märkligt uppvärmd redan och kunde dra iväg på första platta kilometern i nånstans runt 5-tempo. Men så fort första backen kom blev jag helt matt. Bakcke nummer två var så brant att jag fick stanna och stretcha för att klara den. Det var otroligt tufft hela vägen. Först efter att jag hade gått uppför Brödabacken och vi hamnade i nån slags v-backe där vi fick dricka på mitten så hämtade sig kroppen någorlunda och jag kunde springa på ganska okej med hyfsad teknik. Efter sisådär 9k var det slut på grusvägar och backar och Eskil sa åt oss att springa på och förlänga stegen på asfalten de sista 3k. Yeah right. Jag har aldrig nånsin haft så stumma ben! Sista 3 kändes lika tuffa som sista 12 på sthlm marathon. Men jag sprang hela vägen, kämpade verkligen med huvudet.

Stolt och nöjd med att ha slitit mig igenom det här passet, trots att jag inte alls höll samma fina nivå som mina klubbkompisar som sprang med lätta ben.