Hem–Sollebrunn–Tråvad–Herrljunga–hem

Varmaste dagen hittills, och jag ger mig ut på cykellångpass! Är det inplanerat så är det... Fast egentligen var det inplanerat igår, men jag kastade om lite i träningsschemat av olika skäl. Det medförde att mitt första planerade stopp i Sollebrunn bara blev en bensträckare eftersom caféet hade stängt på söndagar. Så det bidde ingen kaffe och bulle där. Men det väntade ju go'fika i Tråvad – snabbt vidare alltså!

Att som cyklist svänga av där det var skyltat mot Fåglum kändes stort. Men sen blev det inte stort, utan riktigt smått och smalt faktiskt. En uppenbar nackdel med att låta Google Maps planera rutten är att man kan hamna på grusvägar, vilket jag alltså gjorde flera gånger. Jag vet inte vilken som var värst, den nysladdade vägen där man fick ta i för att alls komma framåt, eller den lilla med en grässträng i mitten och vassa stenar utanför den. Till min stora förvåning klarade jag mig ändå från punktering.

Väl framme hos storasyster i Tråvad vankades det kaffe med dopp. I alla fall en kopp för att få lite koffein, sen blev det kall saft för fulla muggar, eh, glas menar jag. Efter en timmes trevligt tjôt med syrran och hennes gubbe drog jag hemåt igen, med påfylld CamelBak och ett nytt lager solskyddsfaktor. Åt det här hållet körde jag via Herrljunga för att se lite andra vyer.

Återigen ledde Google in mig på en del grusvägar. Trevligt och idylliskt på alla sätt och vis, men inget man vill cykla med smala, tunna racerdäck på. Men även denna gång hade jag turen på min sida och jag behövde varken byta däck eller slang. Här var landskapet mer böljande än den norra vägen, med gott om både långa och korta upp- och nedförsbackar.

Med solen stekande från en klarblå himmel formligen sprutade svetten. Det var fullt sjå att hinna dricka tillräckligt, totalt drack jag över fem liter på rundan, 1½ liter sportdryck och resten vatten. Förmodligen var det ändå för lite, när jag kontrollvägde mig hemma hade jag tappat nära två kilo. Och riktigt så mycket fett tror jag inte att jag brände – fast man kan ju hoppas!

Vid Nääs slott kom jag ikapp en annan cyklist som hade fått slut på energi. Jag slog av på tempot och vi slog följe in till Partille. Trevligt med lite sällskap, och han behövde definitivt någon som drog och peppade. Att snittempot gick ner från strax över 26 km/h till drygt 21 för de sista tre milen ser jag som dagen goda gärning. Jag vet ju själv att jag hade klarat även den biten i samma tempo om jag fortsatt själv, men hur bra hade det känts att lämna en cyklist-kollega i nöd?

Vad som definitivt kändes bra var att få duscha kallt, äta ostkaka med blåbärssylt och kall mjölk till och sen glida ner i tv-soffan och kolla på Mästarnas mästare. Det kändes som om jag förtjänat det!