Sigtuna Stadslopp - Sigtuna

Det var väldig, väldigt länge sedan jag tog mig an ett asfaltlopp på 10 km. Men, Lions ordnade detta i välgörenhetssyfte och det fanns klasser för alla, även barnen så vi tog det som en heldag där barnen sprang sina klasser och jag 10 km. Lunch hemma hos mamma, som bor mitt i Sigtuna, innan loppen och fika efteråt. Strålande fint väder.
Jag hade inte en aning om vad jag skulle förvänta mig av mig själv. 41-42 min är ju mina bästa tider någonsin och det var ju väldigt länge sedan när jag nästan bara sprang millopp. Nej, målsättningen blev att jag ville in under 50 min, och skulle jag komma nära 45 min lovade jag mig själv att vara riktigt nöjd. Jag hade ju dessutom läst att banan är rätt jobbig. Och, ja det var den. Många långa sega asfaltsuppförslöpningar. Det blev ju inte enklare av att det emellanåt rådde total förvirring om vart man skulle springa då det verkligen VERKLIGEN saknades funktionärer. Skitdåligt faktiskt, hur svårt kan det vara. Vid sista vattenkontrollen stod en kanna vatten utställd och en hög med muggar staplade på varandra. Nämen - det kan väl ändå stå någon där!! Inte en enda km markering (jag sprang utan klocka så jag visste inte hur långt det var eller var kvar), ingen förvarning om vätske kontroll etc. Men, det ska jag skriva till dem om tror jag i s f att bara klaga. Det är ju bättre att försöka hjälpa dem på traven för pengarna går ju till välgörenhet så det vore ju kul om folk fortsätter komma till loppen.
I vilket fall, som vanligt var strategin att lägga mig i ett lagom högt kontrollerat tempo (vad det nu är idag, men det känner man ju oftast) och tugga på till målgång. Men, väl efter start och när folk började inta sina positioner så såg jag två tjejer 30-40 meter framför mig. Helt plötsligt blev min plan att "bevaka" min placering och ha som mål att passera dessa två innan målgång. Den ena var lätt, hon tappade redan i de första backarna och jag var förbi henne redan efter 2-3 km. Vågade inte lägga mig bakom henne för att då kanske jag skulle tappa på den andra - hon med tofsen!. Sedan lade jag mig bakom henne, hela tiden ca 10 m. I backarna tappade hon mycket, där var jag starkare, och gick ikapp, men istället för att springa om valde jag att lägga mig bakom och "vila" lite. Hon drog däremot ifrån lite på flacken. Jag "visade" mig några gånger, vilket jag hoppades skulle stressa henne lite. Och, helt plötsligt hade jag målat upp detta lopp till en psykologisk duell oss emellan (hon helt ovetandes om detta så klart).
Oturligt nog sprang hon åt fel håll på ett ställa och då kunde jag ju inte springa efter, då tappade säkert hon en 20-30 m på mig. Inte helt ok, men..men...jag förstod att hon skulle gå ikapp. Och, det gjorde hon dock lite väl snabbt. Hon formligen rusade förbi mig redan efter någon minut. Oj, då, det där måste ha stressat henne och tagit på krafterna. Jag lade mig bakom igen. När det var, vilket jag visste ca 1-2 km kvar (där vid mammas hus där alla skulle stå och heja) så var det en rejäl uppförsbacke innan och då kroknade hon lite väl mycket. Jag valde att stega på och tänkte håller det så håller det. Sprang förbi familjen som hejade på och skrek att jag låg 3:a. Va, ni skojar! Shit, det gav ju nya krafter som kom från ingenstans för nu var jag trött. Men det höll hela vägen in i mål så det blev en tredje palcering :-) 45:03 blev tiden. Ingen märkvärdig tid men en taktiskt sådan!