Ortorexin ledde till ett liv med kontroll och ångest Foto: Sandra Heindal

Från Ortorexi till Ultra

KostDet gör ont i mig och jag blir besviken när jag ser hur vissa personer antyder att ortorexi inte är en sjukdom, vad är det då? Förmodligen har dessa personer inte en aning om vad det innebär att drabbas och bör därför inte uttala sig kring ämnet och visa respekt för de som dagligen mår dåligt och kämpar för att åter hitta en balans i tillvaron.

Min resa av ett fruktansvärt kontrollbehov, sjukdomar, skador och förlorad tro på livet började under gymnasietiden. Jag tränade friidrott och tillhörde den sämre gruppen ungdomar. Runt omkring cirkulerade hela tiden orden om att låg vikt ger resultat. Dessa ord bet sig fast i mitt huvud och då jag var en rätt dålig löpare var det värt att prova. Som 18-åring vägde jag 54 kg och var 164 cm lång, alltså en rätt smal tjej. Jag började plocka bort det jag i kosten ansåg vara farligt, nämligen kolhydrater och fett. Självsäker i att jag kunde allt om näringslära och var stolt över att veta det exakta kaloriinnehållet i en banan.

Jag började gå ner i vikt och samtidigt presterade jag bättre på träning. Det var en fantastisk känsla och tänk att allt berodde på att jag "ändrade lite i kosten". Här startade ett kontrollbehov och jag började räkna kalorier och ta bort allt som inte var bra enligt mig själv. Träningen trappades upp och ut över de 8 passen jag redan tränade med friidrottsklubben varje vecka, ökade jag på egen hand dosen markant. När det var som värst kunde jag träna 3 pass före lunch. Jag försvann mer och mer in i en bubbla och hade alltid en ursäkt redo till mina vänner om varför jag inte kunde umgås och framförallt inte äta tillsammans.

Här kan man undra, vad gjorde mina föräldrar? De hade faktiskt ingen aning om mitt ätstörda beteende, och hade därför ingen chans att hjälpa mig. Direkt efter gymnasiet så flyttade de och jag valde att vara kvar i Sundsvall och jobba. Det var alltså inte svårt att dölja. Utåt sätt såg jag vältränad ut och fick ofta komplimanger för mitt sunda yttre. Den trasiga insidan var det ingen som såg. Efter ett år flyttade jag till Umeå och började studera. Nu vägde jag 47 kg och min dagsmeny såg ut på följande sätt:

Frukost: ½ portion havregrynsgröt, 1 hård smörgås med gurka
Lunch: 1 lättkesella med funlightsaft
Middag ½ kycklingfilé med wokgrönsaker
Kvällsfika 1 ½ dl lättmjölk med müsli

Här tränade jag flera pass om dagen, även nattetid. Prestationen försämrades och de negativa effekterna började nu infinna sig. Jag hade nära till gråt, blev konstant förkyld, började få skadeproblem och hamnade i depression. Dock var jag duktig på att dölja detta utåt. Hela mitt liv gick nu ut på att äta korrekt, träna och dölja för allmänheten. Vändningen kom när jag läste en kurs i idrottspsykologi som skapade ett förtroende för läraren. En dag gick jag till hans kontor där allting brast. Tårarna sprutade och jag berättade det jag aldrig berättat för någon. Jag fick snabbt tid hos både psykolog och idrottsmedicin. 

Det här var jag nu:
- Led av depression och ångest
- Försvagat skelett i höft
- För låga östrogennivåer som påverkade menstruationen och resulterade i benskörhet
- Försämrat immunförsvar
- Minskad muskelmassa och stora obalanser  


Snacka om en varningsklocka!
Behandlingen tog två år innan jag fått tillbaka mitt normala liv och styrka. Löpning på schemat var uteslutet och träningen bestod av styrka, cykel och crosstrainer. Det var en jobbig tid och jag kämpade hårt. Idag är jag ultralöpare och springer 7 dagar i veckan fördelat på ca 200 km. Jag har lärt mig att lyssna på min kropp och vilar när den säger till. Äter av allt och har genom utbildningar och förståelse i kostens betydelse inga problem med att äta idag.

Återigen är detta ingen sjukdom? Jo det är det, och en fruktansvärd sådan. 


 

25 kommentarer till artikeln

1960 • Borlänge
#1
4 oktober 2012 - 15:53
Skönt att du hittade tillbaka! :-)
1970 • Lerum
#2
4 oktober 2012 - 16:57
Tack för en bra artikel
Elin Nilsson
1985 • Vårgårda
#3
4 oktober 2012 - 17:01
Bara kärlek till dig som lyckades att ta dig upp ur helvetet och hitta tillbaka till livet <3 Hoppas att de som är drabbade av denna lömska sjukdom ser din artikel och vågar vara lika starka som dig och ta hjälp av någon. Samtidigt hoppas jag att det som "inte" tror det är en sjukdom någon gång får kunskap om att det är en sjukdom och når bättre vetande!!!
Åsa
1983 • Fagersta
#4
4 oktober 2012 - 18:27
Mycket bra artikel. Fick tårar och kände igen mitt förflutna :(
Skönt att det kommer upp mer om ortorexi. Tror många ligger på gränsen utan att veta om det.
Det är en sjukdom som förstör många liv, på många olika sätt.
Acke5
1959 • Göteborg
#5
4 oktober 2012 - 18:52
Det här gränsar väl snarare till aneroxi? Även om det inte var något fel på maten iofs (nja lightsaften då) så måste väl ett så litet energiinnehåll ha omöjliggjort ett så ambitiöst träningsprogram. Om man inte är (kraftigt) överviktig från början, så skulle nog de flesta kroknat redan efter någon vecka.

Skrämmande, men viktig, läsning.
Kajsa B
1987 • Göteborg
#6
4 oktober 2012 - 19:49
Riktigt stark läsning!

Acke; trixet med ätstörningar är att de är snarlika. Eller vara förstadier till varandra. Men en skillnad är att vid anorexi är drivkraften att bli smal, vid ortodoxi att prestera bättre. Stämpeln är mindre viktig, att däremot lyfta fram att ätstörningar finns i fler skepnader än klassisk anorexi eller bulimi kan bidra till att fler får hjälp i tid. För som denna artikel så skarpt lyfter fram är inte detta en fysisk sjukdom, det handlar om att tankarna snurrat åt fel håll - och fastnat där.
Kerstin Larsson
1967 • Malmö
#7
4 oktober 2012 - 20:47
Starkt, fint att du delar med dig!
Acke5
1959 • Göteborg
#8
4 oktober 2012 - 21:00
Tack Kajsa, det var klargörande.
Senad Suhonjic
1984 • Fagersta
#9
4 oktober 2012 - 21:44
Väl talat!
Dan Välitalo
1971 • Pajala
#10
4 oktober 2012 - 22:39
Bra artikel Sophia!
Johan I
1987 • Örebro
#11
5 oktober 2012 - 00:38
Tänkte också som Acke5, med de portionsstorlekarna så verkar det mer som anorexi. Men skillnaden kanske bara är som Kajsa skrev, mål att gå ned i vikt eller mål att prestera bättre. Fast i detta fall var det ju att gå ned i vikt som var ekvivialent med att prestera bättre, åtminstone i början, då "låg vikt ger resultat". Fast hur man kan få för sig att prestera bättre utan att ha någon energi i motorn är ju svårt att föreställa sig. Det tycker jag inte går ihop någonstans.

Ang. sjukdom eller inte. Per definition är inte beteenden sjukdomar. T.ex. är inte alkoholism en sjukdom, som några påstår, speciellt i de så kallade 12-stegs-programmen. Sen kan det dock mycket väl vara så att man upplever sig maktlös vid ätstörningar m.m. precis som att det är svårt/omöjligt att påverka om man blivit sjuk av en förkylning eller fått cancer eller något, men det är inte samma sak.
Kajsa B
1987 • Göteborg
#12
5 oktober 2012 - 08:25
Johan, hade det varit en sund syn på vad som är hälsosamt och vad som får en att prestera bättre hade det inte klassats som en ätstörning. Och även om Sophia åt på tok för lite så åt hon. Flera gånger per dag. Jag har sett anorexi på nära håll, där kunde en morot eller ett par mariekex var en dags mat. Det är inte ens ett försök till att vara nyttig, det handlar bara om att bli smal.

Egentligen är det väl irrelevant om det klassas som en sjukdom eller ej? Det handlar om destruktivt beteende, med fysiska och psykiska konsekvenser. Det är vanligare än många tror och om det inte uppmärksammas är risken stor att fler hinner falla djupt. Tycker denna artikeln så tydligt visar hur lätt det kan kamoufleras, särskilt när folk kan se dig som att du är sund. På ytan.

Hur man upplever sin ätstörning kan garanterat variera, men personligen såg jag länge min ätstörning som en vän. Som en sådan där vän du vet du inte borde hänga med, men som du ändå inte kan låta bli att träffa. Sen blir det än svårare att vara rationell när man går kort på mat. Men visst, jag ser det nog inte personligen som en sjukdom. Det finns inga piller eller läkare som kan få en att bli bra. Slutligen måste motivationen komma inifrån en själv, andra kan bara försöka hjälpa en att se mer rationellt på det hela.


Till Sophia: blev så glad att läsa om hur du tränar nu. Att det går att bli frisk och springa så mycket. Har själv från många håll känt mig motarbetad när jag sprungit som mest, som att det tas föregivet att det är destruktivt även denna gång. Fast egentligen var det en räddare att börja springa ordentligt. Stor motivation gav du. Tack!





Martin Grill
1962 • Göteborg
#13
5 oktober 2012 - 08:55
Tack för att du delade med dig av dina erfarenheter!
Pär W
1967 • Skellefteå
#14
5 oktober 2012 - 12:46
Bra skrivet, tack! Jag blev rörd.
1957 • Halmstad
#15
5 oktober 2012 - 16:03
Den fokusering som finns på att jaga tider bör i tonas ner och istället måste vi lyfta fram enskilda individer som älskar att röra på sig på olika sätt. Kraven kräver offet, men lusten förlänger livet.

Du har ett språk som påverka och betyder något. Fortsätt använda det och du bidrar till att många får det bättre. TACK för välskriven artikel som bidrar till att få igång tankar.
Malin Sigefjord
1978 • Ljungsbro
#16
5 oktober 2012 - 19:05
Bra artikel, Sophia! Jag tror att "många" som kanske inte sett det som en sjukdom bara sett vad som står i media - att ortorexi är att vara "överdrivet hälsosam", vilket för mig känns som en så missvisande benämning. Dels för att det ju inte är hälsosamt att äta så som en ortorektiker gör, dels för att hela begreppet blir så fel. Är något hälsosamt är det ju bra, även om det är väldigt hälsosamt, men ätstörningar/träningstvång kan i min värld aldrig sammankopplas med hälsosamt.
Christian Ritella
1972 • Spånga
#17
5 oktober 2012 - 20:43
Har Sophia verkligen tagit sig ur det?

Är det inte att hon har flyttat fokus till hög veckomängd? Vilket också är ett slags kontrollbehov.
1961 • Brunflo
#18
7 oktober 2012 - 09:04
Bra! Starkt gjort att dela med sig. Det gäller att vi vågar hålla ihop och hjälpa varandra så långt det går. Kämpa vidare :-)
Rickard Dömstedt
1970 • Landvetter
#19
8 oktober 2012 - 18:27
Sophia; du är en grymt modig tjej och jag unnar dig all glädje i livet. Tack för att du delar med dig av din livshistoria. Den gör mig rörd.
Lina Ekeroth
1987 • Örebro
#20
9 oktober 2012 - 11:28
Sophia: Starkt av dig att dela med dig!

Johan I: Förstår hur du menar men med ditt tänk skulle i stort sett ingen psykologisk/psykiatrisk diagnos klassas som sjukdom. Jag tycker att det blir väldigt konstigt att se på det på det viset. Ska man då t ex inte kunna bli sjukskriven pga psykologiska diagnoser?
Johan I
1987 • Örebro
#21
9 oktober 2012 - 19:59
Lina E:
Det jag skrev är snarare per definition som sagt, hur den medicinska världen definierar sjukdom, och då ingår ej beteende, som jag förstått det och hört. Men jag håller med om det också; själv tycker jag t.ex. inte att depression, trauma, fobier m.m. är sjukdomar. Och självklart är inte heller alkohol/narkotika/tobak/drogmissbruk någon sjukdom heller, snarare idioti och verklighetsflykt.

Jag har även väldigt svårt att se ätstörningar som sjukdomar. Jag har sett ett otal dokumentärer och läst om ätstörningar, och inget har övertygat mig om det skulle handla om något annat än framförallt dålig självkänsla och brist på bekräftelse, samt ibland dåliga förebilder. Det gäller även fetma. Det är beteenden som man i grunden väljer att göra av någon anledning. Sen kan man säkert som sagt uppleva det som att man själv är maktlös och inte har ett val, men det har man, annars skulle man ju aldrig kunna komma ur beteendet, vilket många gör till slut. Desto svårare är det att välja bort en infektion, inflammation eller t.ex. cancer...

Ang. sjukskriven o.s.v. så innefattar nog reglerna för sjukskriven mer av typen "Kan du jobba?". Man behöver således inte vara sjuk utan det handlar snarare om man är kapabel till att arbeta.
Lina Ekeroth
1987 • Örebro
#22
10 oktober 2012 - 08:52
Jag vill inte bli för off-topic men jag tycker att det är viktigt att bemöta det Johan uttrycker eftersom jag anser att det säger en del om hur vissa fortfarande ser på psykisk sjukdom.

För det första håller jag inte med dig om att den medicinska världen inte inkluderar beteende i sjukdomsdefinitionen. Psykiatri är idag en del av vårt sjukvårdssystem (vi har psykiatriska enheter på våra sjukhus, psykiatri är en specialistgren för läkare, psykiatriska diagnoser ingår i de diagnossystem sjukvården använder sig av osv.).

Vidare så är gränsdragningen beteende/biologi kopplat till sjukdomsutveckling enkel att göra om man ser helt onyanserat på världen, dock i det närmsta omöjlig att göra i verkligheten.

Exempel: våra signalsubstanser styr till viss del hur vi mår, hur känsliga vi blir för saker som händer i vår omvärld osv. Signalsubstanserna och deras nivåer är helt biologiska men de styr våra beteenden. Om någon utvecklar en ätstörning till följd av att de har haft biologisk obalans (hormoner, neurotransmittorer o dyl.) i samband med miljöfaktorer (låg självkänsla, kassa föräldrar o dyl.) är det en sjukdom då? För att det finns en avgörande biologisk komponent?

Om man kan påvisa att någon fått cancer av en "idiotisk" handling som rökning, är det inte en sjukdom längre? Skrumplever till följd av överdrivet alkoholintag? Inte heller en sjukdom för att det är ett beteende som orsakat det?
Johan I
1987 • Örebro
#23
10 oktober 2012 - 11:26
Lina E:
Du verkar blanda ihop begreppen och sätta allt i samma fack. Det finns flera delar inom sjukvården, allting skulle i teorin och enligt WHO:s "helt umm, ja, vad skall man kalla det, finns inte ord för det..."-definition "...friskt som frånvaro av ohälsa och sjukt är närvaro av ohälsa" (http://sv.wikipedia.org/wiki/Sjukdom) Denna definition har Sverige till stor del accepterat... Så allt som känns dåligt är nu en sjukdom. Jag är väl sjuk i mina fötter just nu, för jag känner mig sliten och stel?
Och någon som begår mord är förstås psykologiskt sjuk och det är därför han/hon _VALDE_ att köpa ett vapen, ta med det och döda någon? (Och självklart kanske också råna offret, det är väl ett symptom från själva sjukdomsförloppet?)

Man delar annars upp sjukdom i olika kategorier, på engelska disease, illness och ill health. Där disease menas "sjukdom där objektivt uppmätbara patologiska förändringar föreligger". Och det är där jag menar att beteende inte är med. För att citera en pskylog i Penn och Tellers program Bullshit - 12-stepping, "adiction is a choice, it's not a disease" och "adiction is a behavior, and because it's a behavior, it is always voluntary. There's no such thing as an involuntary-behavior.".

Se https://www.youtube.com/watch?feature=player_detailpage&v=uU2YliYttnQ#t=304s och ungefär en minut framåt, men se gärna hela avsnittet och även andra, de är undervisande och upplysande.

Nu är förstås inte en psykologs uttalanden lag eller något som representerar alla inom yrkesgruppen, men avsnittet tar upp väldigt mycket av det som även kan appliceras på psykologiska sjukdomar och ätstörningar, rent generellt. Det är ofta samma tanke sätt bakom sina (bort)förklaring till varför man gör det ena eller andra. Människor vill till naturen verka smarta och alltid ha svar på allt, det är därför man hellre ställer en diagnos än inte alls.

Det du nämner på slutet med att en rökare som får cancer och alkoholist som får skrumplever är också något du blandar ihop begreppen på. Det du pratar om är symptomen från deras beteende, inte beteendet. Beteendet att dricka eller röka är definitivt ingen sjukdom, och det är inte det minsta synd om de som gör det. Det minsta som borde krävas av dem är att det åtminstone får betala sina behandlingar själva, om det nu skulle gå att påvisa att det är just deras handling som åsamkat skadan.
Maja
1980 • Umeå
#24
11 oktober 2012 - 07:50
You rock! Bra skrivet!
Maria
1980 • Gävle
#25
28 augusti 2013 - 13:55
Ang "sjukdom" eller inte så är det väl mest en fråga om hur petig men är med språkbruket. Psykisk ohälsa benämns huvudsakligen som "syndrom" eller "störningar" snarare än som "sjukdomar". Därmed inte sagt att det inte "är på riktigt" eller att det finns vedertagna system för att klassificera dem. (Googla på DSM-IV) Ortorexi finns dock inte med i det officiella systemet i nuläget.
Endast registrerade medlemmar kan posta kommentarer.
Registrera dig här eller logga in ovan.