Nyorientering

De senaste tre veckorna har jag fokuserat på annat än löpning och bloggande. Fokuserat på att komma in i nya jobbet och det har varit minst sagt intensivt men roligt. Hustrun har också börjat nytt jobb och det har varit en period av nyorientering, att hitta nya rutiner, en viss vardagsstress och jag ska vara ärlig och skriva att det också funnits en viss frustration över att tiden inte räcker till, vare sig för att träna i den omfattning jag velat eller att jag ibland prioriterat fel och valt träning före familjetid. Lägg till det att de två senaste helgerna varit helt uppbokade av visserligen trevliga, aktiviteter med familj och släkt och tiden för löpning har varit ännu mindre.

Jag var beredd på detta och det kommer vara ett tag och det är bra för mig att få perspektiv på vad som är viktigt. Löpningen är väldigt viktig för mig och jag hoppas och tror den kommer vara så även i många år framöver men den är inte nummer ett och betalar inte heller min lön. Jag har i perioder då jag varit understimulerat på jobbet lagt för mycket fokus på mitt motionärsspringande! Nu med nytt jobb regleras det sig själv.

Det känns som om jag knappt sprungit alls de senaste tre veckorna vilket naturligtvis inte är sant! Efter att ha sprungit över 300 km i april bjuder maj på lite mindre löpning vilket passar bra med tanke på Stockholm Maraton även om jag nu fick springa det längsta långpasset hela fem veckor innan maran. De pass jag genomfört har gått bra, riktigt bra t o m. Jag har blandat riktigt lugna återhämtningspass i skogen där jag njutit av Storlommens ensliga klagan en sen kväll vid Yngerns strand med snabbare pass och benen har känts fräscha på fartpassen tack vare den extra vilan. Jag har sprungit snabba trehundringar, mina snabbaste 5 x 2 km och min tänka maratonfart känns riktigt bekväm på träning men ännu återstår ett par längre pass i maratonfart innan jag känner mig helt färdig och förberedd inför maran.

Kärleken till löpningen är oförändrat stor trots korta stunder av frustration när jag umgåtts med tanken på att lägga ner ambitionerna. Jag har i princip bestämt mig för att pausa maratonträningen under en period efter årets Stockholm Maraton, det passar bra att i år säga hejdå till den gamla maratonbanan som i år springs för sista gången, jag kan den, uppskattar den och nästa år när banan är helt ny kommer jag inte stå på startlinjen. Jag kommer att springa maraton igen men det kan vänta till en annan tid, när jobbet kräver mindre av mig och jag känner att tiden finns för långpassen som krävs. När det är värt att göra den prioriteringen för så känns det inte nu! Jag vill gärna springa någon mera utlandsmara, t ex Boston, men det kan definitivt vänta! Flera år faktiskt, tills barnen är äldre.

Nu kommer kortare och snabbare att passa bättre tidsmässigt och jag tycker ju det är roligt att springa fort! Jag kommer att öka andelen snabbare löpning och ligga på en lägre träningsvolym och hoppas att det gör att jag igen kanske kan bli lite snabbare på kortare distanser för nu känns det som om jag bara har en växel.

  

 

När det gäller bloggen har jag flera utkast liggande men jag tänker ofta "Är det här intressant?", "Vem vill läsa det här?". Slås av samma tanke nu faktiskt. Lite känns det som om orden är på väg att ta slut, att jag närmar mig målet och som att jag skrivit färdigt efter snart åtta års bloggande om löpning men bloggen kommer att finnas kvar. Responsen är klart mindre nu än när bloggen var i sin prime för tre-fyra år men jag skriver inte lika ofta heller längre och har själv förändrats de här åren. Bloggande som företeelse är också rätt svalt jämfört med för några år sedan. Jag uppskattar fortfarande att jag här kan uttrycka mig och skriva om löpning när andan, lusten och skrivklådan infaller och skulle sakna det om jag helt sonika slutade.

Jag har det bra och dagarna och veckorna går rasande fort och som alltid så här på försommaren skulle jag vilja bromsa tiden lite men framförallt önskar jag mig lite vårvärme nu!

3 kommentarer till inlägget

Robban Andersson
1978 • Varberg
#1
16 maj 2017 - 19:16
Härlig läsning S!
1971 • Nykvarn
#2
17 maj 2017 - 10:24
Tackar Robban :)
1974 • Mölndal
#3
17 maj 2017 - 11:29
Har också funderat som du vet på att lägga ner ambitionerna. Tankar på varför jag springer och varför det är så viktigt att jaga tider återkommer med jämna mellanrum.

Nu är jag så van att träna många dagar i veckan och skulle löpning bli ambitionsfri skulle jag inte ha motivation till att jogga 6 dagar i veckan.
Det innebär då att jag måste hitta en annan motionsform för att sysselsätta mig med och kunna passa in i familjesituationen. Den motionsformen har jag inte hittat än :)
Men jag är sugen på att börja fäktas. Otippat va? :) Testade det på en svensexa för en massa år sen och tyckte det var så jäkla kul. Och jobbigt.

Försommaren och våren har varit kall. Försvunnit fort. Jag vill också ha sol och värme (även om motivationen till att springa minskar under sommaren)
Vill du kommentera det här blogginlägget?
Registrera dig eller logga in här ovanför.