Västar i Västerås

I söndags morse kl 04.35 nådde jag två mållinjer. Den ena betydde att jag klarat av att springa 100 miles på en bra tid. Den andra betydde att jag nådde årets viktigaste målsättning, att klara av fyra sådana lopp inom loppet av 365 dagar.

Foto: Christian Arthursson

Det har som vanligt tagit några dagar att sova ikapp och fylla på förråden igen, men det har också varit svårare än tidigare att smälta vad jag lyckats med. Att nå mål är ju alltid tillfredsställande men jag vet faktiskt inte ännu idag, fyra dygn senare, hur nöjd, glad, stolt jag är. Det känns lite konstigt men egentligen inte så annorlunda än det där som brukar beskrivas som tomheten många känner efter sin första mara, eller vad det nu är för stor utmaning man tagit sig an och klarat av. Jag har redan nya mål, nya tävlingar planerade.

Strax innan starten delades det ut västar till de som avslutade sina Swedish 100 Mile Challenges i Ystad i en söndag juli. Tre stycken västar blev hängande kvar, på en av dem satt en lapp med mitt namn på. Få gånger har jag känt mig så i centrum under så lång tid som den här helgen. Intressant var dock att situationen inte la någon negativ stress på mig. Jag kan faktiskt inte riktigt förklara det. Visst fanns det ögonblick under fredagskvällen och lördagsmorgonen då jag kände ett stick av nervositet, men det var bara några sekunder 

Christian och jag möttes på stationen i Västerås och tog 6:an till Bellevue. In på hotellet, åt burgare, plockade med utrustning och dök i säng. På frukosten träffade vi Peter och Andreas från Åre. Överhuvudtaget en lugn och rofylld tillställning. Efter lite plock knatade vi upp till Orienteringsklubbens lokal och fick nummerlappar och chip. Många bekanta ansikten! Några av dem fick västar och andra erbjöd sig att hjälpa till när vi kom in till varvning. Sofia klarade av både mig och Anders sa hon. Jag är otroligt tacksam för det!

Klockan 10.00 gav vi oss iväg. Jag startade optimistiskt och det flöt bra. Ibland hade jag sällskap av en liten grupp, ibland vara jag själv, ibland hade jag Andreas Bohman vid sidan och ibland var det Anders Hellner. Jag försökte dricka lite extra vätska för det var ganska varmt och jag hade en gång misslyckats att kissa. Men jag kände mig bra. Efter 6 km av femte varvet ändrades något. Jag fick förlita mig på Anders rygg för att hålla farten. Efter ungefär tre km på det sättet blev det besvärligt. Jag blev yr, synfältet krympte och jag såg suddigt. Släppte omgående Anders, joggade fram till vätskan vid 12,6, stannade lite extra länge och drack innan jag joggade in till varvningen. Jag kom dit efter 7.37 och var då halvvägs genom tävlingen. Under sista kilometrarna in till varvningen hade jag bestämt mig för vad som skulle hända. Fortfarande yr tog jag på mig en jacka, och suddiga människor började dona. Jag satte mig på en stol medan Sofia, Lotta, Merethe och Henrik sprang fram och tillbaka med kaffe, blåbärssoppa, mackor, frukt och allt möjligt annat som fanns på plats. Jag åt med överraskande god aptit. Drack mycket och babblade en massa. Jag antar att jag blev mer och mer sammanhängande för snart var någon av dem uppenbart otålig med mig och tyckte att jag hade suttit väldigt länge. Lugnt tänkte jag och satt kvar och njöt. Efter 49 minuter gav jag mig iväg igen.

Nu hade planen blivit att springa bra men att fokusera på att ta hand om mig själv. Efter bara tre km behövde jag kissa. Jag blev glad. Men det var fortfarande för mörkt. Justerade planen ytterligare lite. Det visade sig att jag hamnade ungefär rätt till slut. Sista kisset, på sista varvet var ljust och fint och rejält. Grymt!

I tre och ett halvt varv stannade jag 5-10 min flera gånger. Sista 25 sprang på bättre för jag kände mig trygg med vätske- och saltbalans och med energinivåer, och jag bestämde mig för att jag inte skulle bli varvad av Anders och Jonas som var de som hållit uppe farten allra bäst. Jag rullade in andra halvan av loppet efter min långa middagspaus på 10 timmar och 10 minuter och det kändes fantastiskt. Tredje sista varvet fick jag vila i Mikaels sällskap och vi sprang till och från tillsammans med Bohman. Att ha någon som är pigg och stark och som ser till att man inte blir lat är så väldigt bra. Stor tacksamhet!

På sista varvet passerade jag Dan och hans pacer inne skogen. Jag är stark där och kan hålla hög fart även när de flesta andra behöver gå eller ta det väldigt försiktigt. Han kommer ikapp mig igen vid 6 km och jag springer ifrån honom lite grann fram till 12,6. När jag står där och tackar funktionärer och dricker blåser han förbi och iväg och jag bestämmer mig direkt för att inte försöka jaga ikapp. Jag vill jogga in och njuta fullt ut av att 64 tävlingsmil på fyra tävlingar snart är slut. Njuta av att jag kommer klara det. Jag kände mig tröttare än vad jag gjort på över ett år. Kroppen var mycket trött, men huvudet var ganska piggt.

Väl i mål fick jag min väst, ett bältesspänne och kramar! Underbart! Anders var där och såg nöjd och trött ut. Bohman var där och såg överraskad ut. Han gjorde en bra tid trots en rätt bråkig resa. Dan var bara glad. Christian hade kommit tillbaka till målområdet efter sin tupplur. David var glad, han hade lyckats med sitt mål. Christian och Monika hade sprungit i mål ca 8 timmar tidigare. Jag åt lite, duschade, och gick till hotellet.  När jag och Christian kom fram öppnade just frukosten. Försökte äta mer och det gick, men var förenat med rätt stora risker. Christian och frukostvärdinnan lyckades hitta en påse till mig och med den i knäet knölade jag in lite till.

Efter två timmars sömn åt vi frukost en gång till och gav oss iväg till tåget och Monika. Fyra dygn senare, med lite jogg igår kväll (med västen på), börjar saker kännas som vanligt igen.

****

Tomheten, håglösheten och fegheten som ibland kommer när man klarat en högt satt målsättning, kan motas i dörren. Låt helt enkelt inte tomrummet och planlösheten finnas. Det kan faktiskt vara så enkelt. Ha ett nytt mål att sätta tänderna i så snart du klarat det förra. Gör det för att du sagt att du ska. På söndag börjar backträningen på allvar.

Viktigaste lärdomen i Västerås är att det går att starta om. Tryck ctrl+alt+delete och reboota hela skiten. Det inte bara går, utan det går bra! 

Ultrafamiljen är fantastisk! Och den växer för varje gång jag möter den, bland annat för att andra löpares familjer och kompisar som supportar också blir en del av den. Det är fantastiskt! Icke-löpare som blir ultrabitna (även om hon var där för att det var så hon kunde fira sin bröllopsdag tillsammans med sin man. Jag blir tårögd.).

Det fanns många västar i Västerås. En av dem blev min. 

2 kommentarer till inlägget

Hans Persson
1966 • Bräcke
#1
21 september 2017 - 17:47
Imponerad och inspirerad !
Dan Fallquist
1971 • Karlstad
#2
29 oktober 2017 - 16:39
Tack för att du inte svarade upp när jag passerade dig vid 12,5. Jag hade nog inte lyckats samla kraft för en urladdning till. Med panik i blicken sista km tog jag mig i mål på för mig en bra tid. Jäkligt trevligt lopp blev det hur som helst.
Vill du kommentera det här blogginlägget?
Registrera dig eller logga in här ovanför.