Gubbdjävul!

Just det ordet var det som ekade i min skalle på löpbandet i förrgår. Löpband undrar ni? För en dedikerad utomhuslöpare som dessutom gärna skippar klockan? Gubbdjävul! Ja vårens tävlingsplanering är lagd och i början av maj tänkte jag springa uppför ”Old man of Coniston”. Lite lagom med 803 meter över havet. Ska jag springa uppför den gubben måste det matas höjdmeter och det är det som är påbörjat nu. Det är jobbigt att mata uppför som det är och på ett löpband i ett varmt gym är det jättejobbigt. Det tar cirka 120 sekunder innan svetten börjar rinna rejält på mig och sen blir det bara värre.

Värre blev värst innan jag var klar för den här gången. Det går inte fort och jag orkar inte länge men nu är det ju inte maj utan december men jag har en tanke om hur länge i taget jag måste orka mala på och förhoppningsvis är jag där innan vi far till England.

Sen är det ju inte bara uppför konstant i fellrunning och underlaget är inte löpbandsjämnt så annan träning måste också till. Mårdhundsvarv är receptet för det ojämna och det innehåller ju också några höjdmeter så dit släpade vi oss i går. Jag testade ju faktiskt en vända där för ett par veckor sedan men då var benen så totalt oåterhämtade från Valencia att jag fick ge upp. I går gav jag inte upp. Måltiderna för varje varv var blygsamt satta till cirka 35% långsammare än när jag är i form. Dels för att formen saknas och dels för att de bästa tiderna på varvet är satta på barmark och barmark är det inte.

Nu var det snö och bitvis även is. Is funkar hyggligt med fräscha dubbskor men då ska det helst vara plant och här var det ibland is som sluttar vinkelrätt i löpriktningen och då får man vara lite varlig om det inte ska ske olyckor. Så jag tog det varligt och passade på att sänka pulsen lite på de ställena. Andra ställen gick det dock utmärkt att få upp pulsen och varje gång känslan av att vara nära döden kom så ekade gubbdjävulen i skallen.

Det går inte fort nu men trött blir jag. Jag klarar inte av att trycka på alls i steget utan det handlar mer om att bara ta sig runt och runt kom jag. Mitt mål på cirka 35% från max landade på 30% från max och då ska jag verkligen inte klaga. Tvärtom var det en riktigt go känsla i kroppen efteråt och det tog inte mer än ett par timmar innan jag fick för mig att det var ju inte så farligt. Men det var det. Satans jobbigt och känslan i går morse av att jag ångrade att jag tackade ja till Baddarens förslag till Mårdhundsvarv var nog befogad. I morgon bitti kommer jag att ångra att jag föreslog Fortifikationsvarv i morgon förmiddag och sen är jag antagligen jädrigt nöjd i morgon eftermiddag. För jag har anmält mig frivilligt till att springa uppför gubbdjävulen i Coniston och det är resan dit jag egentligen är ute efter. Och att vara i dålig form är ändå en rätt skön känsla för då blir det bra framsteg pass för pass om jag bara håller i. Det gillar jag.

Ha det,

Mackan

10 kommentarer till inlägget

Oldboy
1952 • Danderyd
#1
28 december 2018 - 22:40
Det ser ju löpbart ut där i skogen! Slår alla löpband i världen.
1967 • www.sapiens.se
#2
29 december 2018 - 09:30
Det är alltid löpbart i skogen Oldboy.

Men vi har dåligt med berg i Stockholm där man kan köra hundratals höjdmeter uppåt i rad utan att behöva vända ner, därav löpband.
Rebecka L
1975 • Västerhaninge
#3
29 december 2018 - 14:33
Tack för ett inspirerande inlägg! Tog mig minsann ur soffan och ut!
1967 • www.sapiens.se
#4
29 december 2018 - 15:27
Det gläder mig Rebecka. Bra jobbat!
HCL
1966 • Landet
#5
31 december 2018 - 10:56
Ser tufft ut, men jag tog en snabbtitt på youtube "Coniston Fel Race" och det såg kul/tuff-tufft (brutalt bitvis) ut så det är nog bäst att nöta på i backarna :)
1967 • www.sapiens.se
#6
31 december 2018 - 11:16
Ja du, det kan bli brutalt och på det så är det ju den sista av fem tävlingar på en vecka för mig. Så det är bäst att nöta mycket terräng och backar hela våren!
1974 • Mölndal
#7
31 december 2018 - 19:13
I stunden är det en jävlig känsla att vara helt ur form. Men efter ett par pass och man märker framsteg är det desto skönare.
Får revidera mitt mål i Prag. Just nu är jag nöjd med att kunna springa, inte helt smärtfri, någorlunda igen.

1967 • www.sapiens.se
#8
1 januari 2019 - 11:38
Ja kraftlösheten när man är ur form suger, att inte orka trycka på i steget. Men det kommer tillbaka om man haft det tidigare och man jobbar på. Revideringar är löparens ständiga följeslagare! :-)
Monica Carlsson
1971 • Partille
#9
3 januari 2019 - 12:41
Bring out the gubbjävlaranamma, så fixar det sig nog!!!
1967 • www.sapiens.se
#10
3 januari 2019 - 13:00
Har alltid funnits gott om det så det löser sig nog. Kan jag ta i så det svartnar i skallen så gör jag det! :-) Men det går lättare att ta i mycket när man har kraften i benen att matcha viljan.
Vill du kommentera det här blogginlägget?
Registrera dig eller logga in här ovanför.