En vecka i rätt riktning

Förra söndagen ställde jag mig frågan om jag var redo för maratonträning. Well, så här en vecka in i träningen så får jag väl säga att det var jag väl i princip. Jag har ju haft den där lilla griniga baksidan och har prioriterat den framför att dunka mil. Och ta i trä, jag har inte känt något av baksidan den här veckan förutom träningsvärk. Det tar lite på kroppen att slänga upp skivstången på axlarna och ägna sig åt enbensböj och dylikt men plötsligt är det som att kroppen kopplar som den ska. Något annat jag fortsatt med som jag inte direkt skulle kalla maratonträning är mina rätt korta men otroligt pulshöjande löpbandspass i konstant motlut. Nu har jag återigen bottnat bandet lutningsmässigt och har börjat skruva upp tempot något från lågt till inte fullt så lågt. Men i 15% lutning känns även lugn fart rätt bra i benen redan efter några minuter. Och jag lovar att hjärtat får jobba!

En annan orsak till att löpmängden hållits ner en aning är att jag haft totalt tre dagar på annan ort och det inkluderar att ta sig till den orten. Det suger lite tid från annat och veckan har varit rätt stressig. Minst sagt. Så jag är riktigt nöjd med att sitta här på söndag eftermiddag och ändå känna att riktningen går åt rätt håll. Eftersom jag inte hunnit variera mig så väl som jag behöver utan tuffat min asfaltsranson redan i går körde jag dagens långpass i skogen. Det var intressant.

Ska man hålla långpassfart tycker jag normalt sett inte att det finns någon större anledning till att köra dubbat utan jag sprang i flats i skogen. Riktigt så torrt var det nog inte utan jag slirade hyggligt på några leriga ställen men på det stora hela funkade det bra. En annan sak som var intressant var luftfuktigheten. De senaste helgerna har det blåst föredömligt men i dag var det vindstilla när jag var ute och jisses vad jag blev svettig. Ryggsäcken var helt sjöblöt när jag var tillbaka. Splitsen var helt sjöblöta när jag var tillbaka och jag var rätt mör. Luftfuktighet tycker jag tar rätt hårt på mig men jag ska inte skylla på den utan det var snarare att jag la in en fartökning sista 20 minuterna. Att döma av den är jag rätt stark men jag har en hel del kvar att jobba på snabbhetsuthålligheten. Efter hela 21 långpass i år, exkluderat de långa löpningarna på Lofoten, börjar jag känna mig trygg med uthålligheten… Men de sju veckor som är kvar till Frankfurt lär jag behöva för att knyta ihop den berömda säcken. En sak är i alla fall säker, det finns ingen annan vettig riktning än framåt!

Ha det,

Mackan

Vill du kommentera det här blogginlägget?
Registrera dig eller logga in här ovanför.