Det börjar finnas en plan

Träningen har gått bättre och bättre och jag börjar hitta tillbaka till kontinuteten. Det känns bra. Juni blev en månad då jag för första gången på 25 månader fick ihop drygt 100 km löpning, 104,9 km för att vara exakt.

Igår hann jag ut och sprang en mil mellan skyfallen, och tankeverksamheten kom igång. Så som den brukar kunna göra när jag tassar runt på skogsstigarna.

Jag tänkte på det faktum att jag inte kommer hinna i form för att göra ett försök på Buff Bydalen. Och även om jag skulle komma i så pass bra form att jag kanske skulle ta mig runt de 50 km som loppet är, så vill jag ju inte behöva göra det och slita allt för ont. Det ska ju vara en positiv upplevelse!

Jag sprang vidare och tänkte på andra mål som jag skulle kunna ha. Och det slog mig ju att jag sedan tre veckor tillbaka får ett träningsprogram från Anders Szalkai och ”We who run club” där alla får vara med, men målet är att springa Lidingöloppet.

Jag har ju sprungit Lidingöloppet 5 gånger tidigare, varje gång putsat sluttiden. I år är det ju ett ganska konstigt år med Corona-virus och skit, men på något sätt ska de ändå försöka genomföra loppet på Lidingö. Olika startgrupper under en månads tid.

Så jag tänkte, 3 mil kan jag verkligen komma i form till, och om jag försöker följa träningspasset lite granna så är ändå chansen rätt stor att jag kan sätta personligt rekord. Tiden att slå är 2 tim 51 minuter och 14 sekunder. Det borde gå.

Sen kan jag ju försöka bli bäst i släkten tänkte jag. Tiden 2:41:18 satte morfar år 1968 vid 48 års ålder, ett år yngre än vad jag är idag. Visserligen älskar jag min morfar, och vill kanske inte riktigt att hans ”rekord” ska bli slaget, men det var han som fick mig att börja med löpning och jag vet att han skulle bli väldigt stolt över mig om sprang under 2:40.

Och med den tanken föddes en ny tanke, tänk om det skulle gå att komma under 2:30? Silvermedalj? Nåja, det kanske är att ta i, men 2:40….

Vill du kommentera det här blogginlägget?
Registrera dig eller logga in här ovanför.