MarathonMia

Race report Skövde 12h, del 1(2)

”Det är bara 12 minuter kvar!” vrålar Maria Jansson till mig. Jag ökar farten och hittar fokus i löpsteget ”Det är bara fyra treminutersintervaller ju!” svarar jag när jag springer förbi henne. Jag visualiserar intervallerna jag körde med Petra Månström förra hösten. De där jobbiga som nu skulle ge resultat. Ett steg i taget. Andning i rytm.

Mina fötter kramar tartanen i varje steg. Jag kommer in i ett flyt och allt känns enkelt. Farten jag håller är drygt 5min/km och jag har sprungit i 11h48min (elva timmar och 48 minuter). Sista spurten görs i 4:57-fart.

12 minuter går snabbt för jag får så många hurrarrop längst med 400-metersbanan på Södermalms IP i Skövde. Signalen går och jag stannar precis där jag står. Jag väntar in kontrollanten som ska mäta de sista metrarna från varvningen. Maria möter upp mig och vi gör high five. Jag har sprungit ett 12-timmarslopp.

Men hur hamnade jag här?

Vyn från en av löpningarna på fredagen runt Skövde då jag samlade ihop en mara.

Vi tar det från början. Jag tar mig från min semester i Falkenberg till Skövde på torsdagen. Jag behöver två dygn för mig själv innan jag ska vara support åt stjärnan Maria Jansson som ska kvala in till VM. Hon är den mest fokuserade och målmedvetna idrottskvinnan jag känner. Jag vill få min egen träning gjord och bara fokusera på henne på Skövde Utrafestival 24h, där det i år ÄNTLIGEN är SM-status på tävlingen. Jag är taggad. På fredagen joggar jag tre svängar och samlar ihop ett maraton. På lördagen ska tävlingen börja klockan 12:00 så jag går upp tidigt och springer en mil, duschar och äter frukost. Min bil är fylld av semestertvätt ihopknölad i en gigantisk resväska, vid sidan av detta har jag supporterbagen med fleecejacka, långbrallor, mössa och vantar. Och en sovsäck. Detta är rent och fräsht, förberett för ett helt dygn i supporten.

Fokuserad support. Foto: Peder Lindqvist
Allt du behöver. Energi och ordning och reda.

Jag hade även lovat att skaka sportdryck åt Lisa Amundsson som också skulle springa 24h, och fixa upphämtning av henne vid hotellet. En timme före start stod bordet på plats, massor av is var inhandlad och lagd i kylväskor – det skulle bli varmt. Vis av erfarenhet vet jag att det blir som i en gryta på Södermalms IP när solen gassar. Vinden når liksom inte in. Maria avskyr värmelöpning. Hon har fixat en 8 liters ”högtrycksspruta” för blommor som jag ska fylla med isvatten. Hon ska få blöta buffar och isfyllda bandanas att kyla med sig ner. Maria är vän av ordning och jag älskar tydlighet. Ett schema för energi låg utprintat på bordet och gel, vatten och sportdryck var lättillgängligt. Allt var redo för att hålla stjärnan energifylld, avkyld och på banan.

Marias rygg efter koppning. Kanske starta en leopardklass?

Det enda smolket i bägaren var en nerv. En envis nervinklämning i Marias rygg som spökat i 10 dagar. Ett idogt arbete med naprapat, koppning, nervmobilisering och you-name-it hade genomförts. Det var en chansning att stå på startlinjen, men under har skett. Kanske skulle kroppen få spratt och nerven hoppa in i en skön bana och bara låta henne göra sin grej?

Starten på SM i 24-timmars på Södermalms IP i Skövde 2021.

Maria startar jämnt och fint. Hon får i sig energin och behåller den. Hon kyler ner sig och är helt fantastisk mentalt. De första 4-6h brukar vara lite springa-in-sig-i-loppet tid för Maria, där det kan kräkas, hittas små irritationer för att sedan komma till det där totala fokuset. Men nu kom det ganska direkt. Det var magiskt att se! Jag langade gel, sportdryck och extra salttabletter. Hon är stabil och grym…

Grymmare fokusering får man leta efter.

…tills två timmar har gått och hon nämner att benet inte känns 100… hon pinnar på. Vi försöker med massagekavel och massage av expert. Hon pinnar vidare men efter tre timmar ser inte bra ut. Hon haltar. ”Jag springer i 4 timmar, sen tar jag ett beslut” säger Maria och kör varv efter varv. Jag inser att jag glömt att äta och dricka själv så jag slänger i mig en keso och skivad kyckling och några riskakor. Jag är varm på höger sida av kroppen för solen som gassat hela dagen, så jag skyddar mig med en handduk och dricker lite vatten.

Maria grinar illa och efter 4 timmar bestämmer hon sig för att kliva av. Benet gör för ont och det önskade resultatet kommer inte att kunna nås. Bättre att då fixa nerven och hitta nytt lopp inom en snar framtid. Jag kakar ut fyra flaskor sportdryck åt Lisa som jag lovat och sen går jag iväg till tävlingsledningen med Marias tidtagningschip. Jag frågar om det går att efterregistrera sig till 12-timmars som ska börja lite senar, och det visar sig gå bra.

Jag kollar med Maria så att hon inte är besviken för att hon klivit av, och vill åka hem? ”Detta var en 50/50 chansning och jag visste om det” säger hon och tycker att självklart ska jag springa 12-timmars natten den 24-25 juli!

Jag börjar kalkylera i huvudet, vad har jag för energi? Riskakor och två avokado och en hink minitomater. Det blir inte många kilometer på det. Marias sambo Rikard tar kommandot och åker och handlar ”Vad ska du ha?” Jag är helt tom i huvudet. Vad äter man på tidslopp nu igen? Vad brukar jag ta när jag springer långt? Jag hasplar ur mig Snickers, blåbärssoppa, banan och powerraid. Medan han åker och handlar så letar jag i smutstvättspåsen efter en någotsånär ren löpartröja. Trosor och tränings BH finns rena, samt ett par hyfsat löpbara korta tights, som ”bara” använts en vecka. Strumporna… tar jag ur tvättpåsen och ”dammar” av. Jag känner mig så oproffsig – men det får duga.

Med nummerlapp på bröstet för första gången på mycket länge.

17:00 anmäler jag mig till Skövde 12-timmars, och starten går 18:30. Jag står där tillsammans med fem andra tjejer som också ska springa genom natten.

Vad har jag gett mig in på? Nu är det omvända roller och Maria har tagit plats vid supporterbordet. Vi har 12 timmar att teama ihop oss på. Ett halvt dygn. En hel natt.

Vill du kommentera det här blogginlägget?
Registrera dig eller logga in här ovanför.