Björns blogg | Motivation, platå och ett omöjligt mål

Motivation, platå och ett omöjligt mål

När jag började med löpning var det helt prestationsfritt. Det handlade bara om att jag skulle röra på mig. Framstegen kom automatiskt och det rullade på utan några större motgångar inledningsvis. Sedan började jag träna prestationsinriktat och tog stora steg. Särskilt mellan 2019 och 2020. Jag har haft en fantastisk utveckling. Men sedan 2020 har det blivit tuffare att vara nöjd, att inte hamna i svackor och förvänta sig mer av mig själv.

Läs resten av inlägget på engqvist.me.

4 kommentarer till inlägget

2009 • Klippan
#1
7 juli 2022 - 16:00
Hej Björn!
Släpp taget om miltid sub 35, nu ett ok som tynger.
Finns inget som hindrar Dig att plocka upp miltld sub 35, som mål i framtiden.

Tack för intressanta, välskrivna bloggposter.

Lycka till med Ditt val av väg

mvh
André
1981 • Örebro
#2
7 juli 2022 - 18:19
Tack André! Ja, sub 35 får läggas på is. Just nu gör det mer ont än gott att jaga den tiden. Då är det lika bra att låta bli och fokusera på andra distanser och annan typ av löpning!
1971 • Nykvarn
#3
8 juli 2022 - 12:58
Kommenterar här istället för på originalbloggen som jag har tekniska problem med att kommentera på. Jag känner igen mig. Pandemiåren har inte varit bra för mig resultatmässigt. Jag har tränat lite mer volym, inte mycket mer men ca 20-40 mil mer på årsbasis jämfört med tidigare år, men jag har inte fått ut något av det resultatmässigt, snarare tvärtom.

Alla mina pers är nu åtta år gamla förutom perset på 5000m som är nio år gammalt och jag har sedan ett par år tillbaka givit upp tanken på att slå dem, utan snarare haft det vaga målet att försöka hålla en "viss nivå", det kan t ex betyda att kunna springa milen på träning under 40 minuter, att kunna snitta halvmaran under 4 min/km eller att fortsätta kunna springa maran under tre timmar.

Fram till 2020 var jag ganska nära, milen på 37.00 på 10000m bana och maran på 2:53 2019 men under pandemin har jag tränat 6-7 dagar i veckan snarare än 5-6 dagar i veckan och det har blivit mycket lugn distansträning eftersom det varit så skönt att komma ut och röra på mig vid stillasittande hemmaarbete. Jag har haft ett par episoder när jag faktiskt tror jag var lite övertränad under dessa två år och har presterat dåligt också på träning med riktigt sega långsamma tröskelpass. Det har gått bättre när jag begränsat mig lite och lagt in två heldagar vila varje vecka.

Maran i år i Stockholm gick på 3:13 och jag tvivlar på att jag i september kommer vara i form att kunna snitta halvmaran under 4 min/km. Jag har också sprungit ganska målmedvetet i ganska många år nu och börjar för första gången faktiskt känna mig lite tröttare, äldre och inte riktigt lika motiverad till träningen. Samtidigt vet jag att det är roligt att springa kvalite och att bara jogga för hälsan intresserar mig inte speciellt mycket även om jag hoppas att löpningen kommer finnas med mig i någon form i många år framöver. Jag vet inte riktigt vart jag tar vägen med löpningen just nu, samtidigt som det är kul att tävla är det inte lika kul längre när jag känner mig så dålig och jämför mig själv med vad jag borde kunna. Jag är inte helt redo att ge upp med ambitionerna ännu men jag tvivlar alltmer. Rörig och lång kommentar men springer vidare gör jag och det hoppas jag att du gör också. Tack för välskrivna inlägg på diverse plattformar.
1981 • Örebro
#4
12 juli 2022 - 08:58
Tack för att du delar med dig Staffan. Vad jag tror är nyckeln för både dig och mig är att hitta andra mätvärden och mål. Men det är ju svårt när tider och personbästan är det tveklöst mest givande att slipa på.

Åldersmässigt tror jag att jag har några år kvar att kunna pressa tider, även om just milen nu känns väldigt svår att förbättra (eftersom INGENTING har hänt på den distansen) men i det längre loppet är jag orolig. Det kommer ju att komma en tid då jag inte kan förbättra mig. När det rent fysiskt kommer att vara omöjligt på grund av åldrande. Det i sig kan jag väl vara ok med (så är det ju för precis alla människor på planeten), men jag hoppas att det inte innebär att jag tappar motivationen.

Så för att sammanfatta: problemet är egentligen inte att jag kommer att nå platåer. Problemet är att jag har ett klent psyke och tappar motivation när det blir motigt.

Om jag fortsatt vill tävla och prestera kanske det får bli att sikta in sig på topplaceringar i åldersgrupper. Det kanske är rätt väg att gå, för där tror jag att jag (och definitivt du!) kan komma att tillhöra toppskiktet.
Vill du kommentera det här blogginlägget?
Registrera dig eller logga in här ovanför.