Foruminlägg av Håkan Jonsson

< < < 1 2 3 4 5 > > >
#1
•
10 mars 2009 kl 23:14
Gilla
Om man som Magnus Nilsson föreslår gör en fin uträkning av dagens energiintag, vad ska man sedan använda den till? Att jämföra med energiförbrukningen går ju inte eftersom inte en enda människa i världen kan säga sin exakta energiförbrukning. Tack och lov finns det att mycket enklare sätt att veta om man äter för mycket eller för lite. Man kollar på vågen. Går man upp i vikt över en viss tidsperiod, då har man dagligen ätit lite för mycket och går man ner i vikt ja då har uttaget varit större än insättningen. Med den diet du beskriver Fredrick kan du knappast lida brist på kalorier. Står du kvar på samma vikt äter du lika mycket som du förbrukar. Att du skulle bryta ner muskler verkar konstigt. Har din muskelmassa minskat?
#2
•
11 mars 2009 kl 15:11
Gilla
Men ni som tvärsäkert hävdar att Fredrick "helt klart äter för lite", hur kan ni förklara att han inte går ner i vikt? Det är en biologisk omöjlighet att äta mindre än man förbrukar utan att gå ner i vikt. Någonstans måste kroppen ta energin ifrån och eftersom inte energi kan uppstå ur tomma intet så tar kroppen det från sina reserver och då i första hand kroppsfettet. Och att räkna ut exakt intag via riktlinjerfaller väl på sin egen orimlighet. Om jag räknar fram att min dagliga diet innehåller 3000 kcal hur ska jag sen använda den siffran. Jag kanske bara behöver 2500 kcal eller så behöver jag 3500. De individuella skillnaderna stora, även för personer med samma kroppsstorlek. Nej, håll koll på vågen! Den visar om du får i dig tillräckligt med energi. Kör hårt Fredrick och glöm inte intervallträningen!
#3
•
11 mars 2009 kl 15:50
Gilla
Maria: I ett kort perspektiv är det kanske sant att kroppens metabolism kan regleras något för att slippa ta på energireserverna men på lång sikt är det helt mot naturlagarna att förbruka mer än man äter utan att gå ner i vikt. Annars skulle det ju vara omöjligt att gå ner i vikt. Alla som bantar skulle sitta trötta och frusna men inte gå ner ett kilo.
#4
•
12 mars 2009 kl 15:09
Gilla
Maria: Din mening "Tänk på att kroppen under miljoner år anpassats så att vi ska kunna känna vad den behöver utan både tränings och kostupplägg." var något av det mest sanna som skrivits i denna tråd. Håller med helt! Våra kroppar är ofattbart komplicerade och samspelet mellan kroppsrörelse, matintag och aptit är nog mycket mer finstämt än vi kan förstå. Att då tro att man genom att väga mat, räkna ut energiinnehåll och kolla i några generella tabeller ska komma närmare sanningen än vad kroppen själv gör, det tror i varje fall inte jag på.
#5
•
26 mars 2009 kl 09:55
Gilla
Annika: Hur vågar du ge sådana råd? Att Fredrick äter "på tok för lite". Jag är förbluffad. Kan du alltså efter att i detta forum studera vad Fredrick äter EN dag och i övrigt veta väldigt lite om hans liv eller utseende göra den bedömningen. Fredricks test att äta mer visar ju glasklart att han åt ganska vettigt tidigare. Om han på din inrådan skulle börja äta mycket mer och gå upp i vikt kan jag lova att träningsresultaten i löpning inte skulle bli bättre. Krångla inte till det Fredrik, använd aptit, förnuft och vågen som dina guider. Och glöm inte intervallträningen.
#6
•
29 mars 2009 kl 09:58
Gilla
Har sprungit en del med motstånd i form av en mindre stock fäst med ett fiberband runt midjan. Tycker det är rolig träning som väl lite simulerar löpning i motlut. Har dock ingen erfarenhet av lågpulsträning utan brukar tvärtom använda stocken för att få upp pulsen utan att tempot behöver vara så högt. Oftast i form av intervallträning 4x4 min där målet är att pulsen ska ligga över 90% av maxpuls. Fungerar säkert utmärkt att promenera med stocken men det är väl så att man blir bra på det man tränar och ska man optimera sin utveckling i löpning kan man nog inte i alltför hög grad gå eller jogga mycket långsamt.
#7
•
18 april 2009 kl 21:09
Gilla
Sprang Oslo Marathon 2007. Det är ju i jämförelse med andra marathon mycket litet och ibland sprang man i stadsdelar där jag inte tror att de boende hade en aning om att det pågick ett lopp. Och bansträckningen österut, ut i ett industriområde, är väl inte den vackraste. Man springer en bana på 21 km två varv. En fördel är att anhöriga, med minimal förflyttning till fots, kan se löparna ca åtta gånger. Sen ser jag det själv som en stor fördel att man kan anmäla sig nära inpå loppet och inte som inför Sthlm marathon måste bestämma sig mer än ett halvår i förväg, långt innan man vet hur t ex småbarnsbaciller kommer att påverka träningen inför loppet.
#8
•
6 maj 2009 kl 23:32
Gilla
Med just "konditionen" menar man väl egentligen i allmänhet syreupptagningsförmågan. Om jag har förstått de norska forskarna J Hoff och J Hegerud rätt så har de funnit att det effektivaste sättet att träna syreupptagningsförmågan är att träna på en intensitet av 90-95% av maxpuls därför att det övar hjärtats slagvolym bäst. Dom föreslår 4x4minutersintervaller med 2-3 minuters joggvila/aktiv vila mellan arbetsfaserna. Jag har provat detta i olika former (löpning, löpning i backe, löpning med barnvagn i backe, cykling, löpning med stavar i backe etc) och tycker att det är en tidseffektiv, rolig och rätt utförd inte alls så slitsam träning. Ibland har jag kört 4-5 sådana pass per vecka. Man förbättrar sig snabbt under en inledande 6-8veckorsperiod. Men det är klart att om man sen ska optimera sin prestation på t ex en mils löpning, så bör väl träningen som ni varit inne på, innehålla även andra komponenter. Googla gärna på Hoff och Hegerud. Här är en länk jag hittade lite snabbt.
http://www1.idrottonline.se/templates/Page.aspx?id=206080
#9
•
9 maj 2009 kl 00:12
Gilla
Weronika: Går du stadigt ner i vikt eller står du månad efter månad på samma vikt?
#10
•
12 maj 2009 kl 08:31
Gilla
Googla på de norska forskarna Hoff och Helgerud. De har studerat hur man effektivast tränar syreupptagningsförmågan. De menar att man bör hålla sig på en intervallängd mellan 3 och 8 minuter eftersom det tar 1,5 till 2 minuter att nå den effektiva pulszonen (>90% av maxpuls). Dom rekommenderar t ex 4x4minuter med 2-3 min joggvila. Detta är ju i princip de tusingar som du brukar träna. När jag för två år sedan började träna lite mer engagerat gjorde jag många sådana pass (3-5 per vecka ibland på cykel) och på två månader blev jag 3 minuter snabbare på milen och fick en helt annan "motor". Kul, givande och tidseffektiv träning.
#11
•
29 maj 2009 kl 08:43
Gilla
Är uppfödd i närheten av Flottsbrobacken. Lutningen kan varieras beroende på var man springer. Springer man från vattnet och upp till toppen så tar det runt 4 minuter och är mycket jobbigt. Kanske inte befrämjar ett vackert löpsteg men fantastisk konditionsträning är det. Och en fin utsikt på toppen.
#12
•
14 juli 2009 kl 19:43
Gilla
På längre och rakare sträckor upplever jag, precis som Peter, att felmarginalen bara är någon %. Men varför är mätnoggrannheten så dålig när man springer på en 400m friidrottbana. Min Garmin 305 visar konstant ca 10% fel, dvs den mäter ett varv till ca 440m. Även på längre sträckor blir det upp till 10% fel på bana. Är det de många svängarna som ger avvikelsen?
#13
•
28 juli 2009 kl 09:01
Gilla
Är det någon som kan förklara varför min Garmin 305 mäter avstånd så dåligt på en 400m löparbana. Min mäter hela tiden ca 10% fel (440m). Om man förklarar det med att man svänger hela tiden så måste ju t ex ett kurvigt elljusspår mätas klart fel.
Bengt: Det där med backarnas inverkan på distansen har dryftats här tidigare. En backig bana är försumbart längre än om den vore platt. Trots att vi tycker att en slinga är backig så är jordskorpan väldigt platt.
#14
•
29 juli 2009 kl 09:51
Gilla
Lars: Jag har inte laddat ner och lagt slingan på en kartbild men däremot får man ju en siluett av rundan i det medföljande programmet Garmin Training center. Förstorar man den siluetten så verkar linjerna väldigt exakt följa den rutt jag sprungit och man kan ju nästan på metern när se var man har vänt etc. Men en sak är egendomlig. Siluetten av löparbanan är lite skev och ser inte ut som på ett kartblad. Den ser ut som om man har betraktat den snett uppifrån.

Att förklaringen till avvikelsen ligger i att man inte följer den uppmätta linjen tror jag inte alls på vad beträffar löpning på bana. Om man skulle springa så konstigt att man springer 1 meter ut från sargen (dvs nästan ute på bana 2) springer man ändå bara 6,28 m längre och det kan inte förklara varför min Garmin mäter banan till 440m

Tack för tipset om "Every second"-inställningen. Ska prova det. Gud vilka världsproblem vi löser på detta forum :-). Men det ser jag som ett hälsotecken.
#15
•
15 augusti 2009 kl 23:21
Gilla
Ursäkta att jag slänger in en generell fråga om Maffetone. Kan inte mycket om denna metod men undrar ändå om det är någon som tror att all denna träning med låg puls är EFFEKTIVARE när det gäller att förbättra sin tid på t ex milen eller halvmarathon än ett mera tempobaserat upplägg med intervallträning och snabbdistans? I mina öron låter det som att bara träna pingis om man vill bli bra på tennis. Kom ihåg att medelpulsen för de allra flesta under ett millopp ligger runt 90%. Då bör väl en ansenlig del av träningen bedrivas nära den intensiteten. Men det är säkert skonsamt att springa långsamt.
#16
•
21 augusti 2009 kl 08:27
Gilla
Äntligen någon mer som blivit såld på de norska forskarnas metoder. Av alla de träningstips man kan läsa om i tidskrifter och på internet är detta det enda som är konkret och noga specificerat tycker jag. 4x4 min med en arbetspuls på 90-95% av maxpuls. Fantastiskt tidseffektivt. Ett pass tar ca 40 minuter. Själv har jag sysslat med detta i 2,5 år och upplever fortfarande en stadig förbättring. Ibland blir det 3-4 dylika pass per vecka. Ibland växlar jag om med cykel eller löpning med stavar. Har i princip helt skippat lugn distansträning. Slog pers på halvmaraton i maj trots bara två längre pass (80-90 minuter) under våren.
#17
•
21 augusti 2009 kl 08:42
Gilla
Henrik: Jag har alltid tränat lite lätt men har under de senaste 2,5 åren klart ökat träningen och gör nu stadigt ca 5 pass om i snitt ca 40 minuter per vecka. Har under de här åren gått från ca 43 till 39:19 på milen. Störst var förbättrningen i början men upplever fortfarande en klar förbättring så nästa delmål är att komma under 39 min vilket inte alls ligger långt borta.
#18
•
25 augusti 2009 kl 23:34
Gilla
Håller helt med om att GPSerna fungerar dåligt på bana men jag håller inte med om de teorier ovan som menar att GPSn liksom genar med sina mätpunkter genom kurvorna. Det skulle ju ge en kortare sträcka än den verkliga och inte en längre. Vi är ju flera (se Mats startinlägg ovan) som upplever att GPSn mäter en för LÅNG sträcka på bana. Min 305a mäter konstant 430-445 m när jag springer 400-intervaller. Och idag sprang jag 3400 sammanhängande meter på bana i jämt tempo under fri Karlstadshimmel (med klockan på vänster arm). Klockan mätte 3780 meter! Det är 11% fel! Verkar dock mäta bättre på rakare sträckor.
#19
•
28 augusti 2009 kl 21:26
Gilla
Det är ffa hjärtat som är begränsande för vår prestation inte lungorna. Lungorna förmår syrsätta blodet otroligt bra även under kraftig ansträngning. Lägg tiden på löpträning istället för på larviga andningsövningar. Det finns inga genvägar.
#20
•
8 september 2009 kl 16:49
Gilla
Hej Henrik!
Jag har sprungit de tre senaste åren och banorna har varit ganska olika från år till år. Bansträckningen är ju hemlig så hur det blir i år får vi se. Generellt kan man säga att man brukar springa på skogsstigar, elljusspår och gräsmattor. Då och då kommer det hinder i form av 3000m-hinderbockar, spånhögar, bildäck, vatten eller kärr. Banlängden har varierat mellan 7 km och förra årets 11 km. Förra årets bana var lite annorlunda. 5-6 km rakt ut i skogen på små stigar och sen hem igen via en 2 km lång mosse. Mycket jobbigt om man hade öppnat för hårt och ganska tråkigt för publiken som bara såg oss vid start och mål. Det enda rådet jag har är: öppna lugnt - man vet inte vad som väntar bakom hörnet. Roligt lopp.
< < < 1 2 3 4 5 > > >