9 april 2012 kl 12:14
En hel del kloka ord här.
Johan; jag tycker det är lite tidigt att ge upp! Jag håller hundra procent med dig att styrketräning hade varit att föredra som första åtgärd. En god vän som är ortopedkirurg och knäspecialist har som filosofi att i det längsta undvika operation, annat än vid kraftigt och uppenbart trauma.
Jag har själv genomlidit en titthålsoperation med bortplockning av brosk vilket var nödvändigt då jag hade en "fri kropp" som simmade runt och ställde till det efter en kraftig vridskada. Bort med en stor bit brosk samt lite filande av benänden. Det var en många år sedan och I mitt fall fick jag sedan en slaskrekommendation efter operationen som var typ "det är bra om du inte springer mer, spara på knäna så du inte får fler problem när du blir äldre". Jag fick alltså trots att jag var uppenbart i mycket god fysisk form samma rekommendation som en gammal tant på 86 år.
Man bör så fort som möjligt (inte under svullnadsperioden dock, då leden kan vara instabil) komma igång att träna igen och röra på knät. Man blir inte bättre av att "spara" på knäna, men man kan förstås undvika onödiga felbelastningar. Man kan ha olika förutsättningar för att komma tillbaka men att sluta träna och belasta knäna är inte en bra idé.
En sak man kan tänka på är att man bör kolla upp rörelseomfånget i sin muskulatur efter skada. Många knäproblem och efterdyningar ger ju problem med muskulaturen vilket man ofta kan feltolka som att det är leden i sig som känns skadad, då det är snarlika symptom (eller symtom om du är lagd åt det hållet).
I mitt eget fall gick jag i sex-sju år med tajt lårmuskulatur efter skadan/operationen vilket ledde till ont under knäskålen då den inte trackade rätt. Sjukgymnastiken gav ingen hjälp då den rekommenderade felaktiga övningar för mitt skadeproblem.
Jag slutade springa, för jag kunde inte. Det var mycket tufft då jag hade personbästa på 34:48 på en terrängmil.
Efter sju år av "sparande på knäna" så fick jag hjälp med knäutredning av vän som är knäspecialist och kirurg på ortopeden i samband med att jag trillade genom ett tak och slog i det andra knät som svullnade upp som en handboll, vilket jag gick och jobbade med i en dryg vecka iallafall. Utredningen visade dock att jag läkt ut bra och att det rent tekniskt inte förelåg problem att belasta knäna, men att smärtan var svår att peka på var den kom ifrån exakt vad gäller mitt opererade knä. Sedan fick jag hjälp av naprapat som jobbar bland annat med orienteringslandslaget med att kolla igenom rörelseapparaten och det visade sig att det var problem med sätes- och lårmuskulaturen och att min vastus medialis muskulatur hade förtvinat på det skadade knät och var svag på det andra knät.
Tittar man på vad vastus medialis gör, och i vilket litet spann (men viktigt) den jobbar och hur den hjälper knäleden så förstår man vilka problem det kan medföra.
Medelhård träning, tuff djupgående massage av säte och lår där bindväv och muskulaturen i princip fick brytas upp, som att tina frysta kotletter som "limmat ihop". Efter bara tre veckor kunde jag börja springa igen, och jag är idag ett knappt år senare HELT besvärsfri i bägge knäna, efter att ha haft konstant molvärk i fem sex år med morgnar då jag knappt kunnat böja vänster knä och med regelbunden svullnad. Det är alltså helt borta. Knävärken försvann efter två tre månaders rehab på egen kammare och nu efter ett år är jag fortfarande besvärsfri.
Dock kan jag avslöja att de första tre-fyra löppassen var mycket smärtsamma för ben och höfter och att hade jag inte vetat att det inte var någon fara så vet jag inte om jag hade pallat fortsätta. Men, efter två tre kilometer och med uppmuntrande sällskap så fungerade det och dessutom så började muskulaturen fungera som det är tänkt efter kanske två till tre kilometer. Ett och annat pass i början fick jag stanna efter mindre än en kilometer och fundera på om jag skulle fortsätta, men lite stretching och pannben så gick det att kötta på och sedan så släppte värken som sagt.
Jag kommer aldrig upp i samma form som förut men jag har sprungit en distans motsvarande en halvmara (inget lopp dock) på snömoddigt underlag som längst och visst blev jag stel, men inte i knäna, de mår prima. Att jag blivit lat på äldre dagar (har dock ett mycket fysiskt jobb) gör att jag bara springer en till två gånger i veckan, men jag har aldrig ont i knäna längre.
Så ge inte upp och fortsätt röra på er, men fokusera inte enbart på leden. I mitt fall var det ett "enklare" problem som jag hade kunnat ta tag i långt tidigare om jag vetat bättre eller fått bättre hjälp från vårdapparaten på den tiden.
Apropå brosket så vill jag kommentera ett tidigare inlägg om blodförsörjning av brosket:
Brosket har ingen blodförsörjning.
Det får i stället sin näring via synovial/ledvätskan. Det fungerar på samma sätt som en tvättsvamp som suger in och pressar ut vatten under belastning och det tar då med sig slaggprodukter ut och suger in ny näring. För att underhålla brosket så behöver det belastas. Äta vitaminer eller något som kommer "via blodet" och sitta på sofflocket fungerar inte.
Ledbrosket har inte heller några nervändar. Det betyder att man inte har någon känsel där. I stället är det strukturerna runt leden som kan göra ont; ledkapseln, ligament och skelett.
Jag är INTE någon knäexpert, men jag är expert på mina egna knän och tillhörande problematik och min kunskap är hämtad ifrån ortopedkirurgens och naprapatens utredning (att vara vän med en ortopedkirurg har underlättat då han gått in i mikroskopisk detalj på mitt knä med målande beskrivningar) och relevant facklitteratur i ämnet. Det finns miltal med litteratur i ämnet och vad som är relevant att läsa om träning och rehab för olika typer av skador är inte alltid lätt att hitta och ett knäproblem kan variera kraftigt i upplevd problematik från person till person och vägen tillbaka är inte alltid samma.
Tack och lov har jag inte haft problem med korsband så där har jag inte mycket att komma med, men det verkar som att en del klarar sig utmärkt utan och en del får kraftiga problem vid skada.
Kul tråd, ledsen för långt inlägg, kanske hjälpte det ingen vidare men ge inte upp! I de flesta fall finns det en väg tillbaka till ett aktivt liv, i bästa fall dessutom utan smärta.
:)
