24 oktober 2012 kl 10:07
Klart att du är en löpare!
Jag fastnade lite för det här: "Vad är fel? Alla andra verkar ju fixa ett halvmaraton minst efter ett års träning?"
För mig är det centralt att inte jämföra mig själv med andra när det gäller min löpning. Vi är alla olika. Som snöflingor. Så jämför jag mig själv med andra kan jag alltid välja mellan att slå mig själv för bröstet och säga "haha, jag är verkligen the shit, jag springer ju dubbelt så långt och snabbt som person A" eller "fy fan vad jag stinker som löpare, jag springer ju hälften så långt och hälften så snabbt som person B". Det blir godtyckligt och missvisande hur jag än gör.
Båda kan vara sant men varken det ena eller det andra säger någonting om min egen utveckling eller mina egna mål. Faktum är att det knappt ens är meningsfullt att jämföra mig själv med mig själv för tio år sedan. Jag av idag och den person jag var då har så väldigt olika förutsättningar och väldigt olika mål att en jämförelse blir meningslös.
Men framför allt säger en sån jämförelse ingenting om det allra viktigaste: om jag har kul eller inte. Om jag njuter av det jag gör. Mitt viktigaste mål och det jag hela tiden har ögonen på är nämligen att ha kul och njuta av det. Det får styra allt det andra. Det har alltid vetorätt mot andra eventuella mål som tider eller distanser och mot specifika träningsformer eller program.
Om jag en dag skulle komma hem efter en runda eller ett lopp och känna "fy fan vad det där sög, vilken eländig bortkastad tid, vilken besvikelse" så har jag helt klart gjort något fel. Antingen satt upp något mål som jag egentligen inte brinner för själv eller valt att springa på ett sätt som jag egentligen inte njuter av osv. Då måste jag ändra på något för att få tillbaka glädjen.
En sån ändring har jag gjort hittills och det var att sluta springa renodlade snabba intervaller. Det gav mig visserligen bra resultatförbättringar när jag körde dem men de gav mig ingen glädje. Efter varje sånt pass kände jag mig bara tom inombords, som om något fattades, som om jag snuvat mig själv på en lyckokänsla som brukar finnas när jag springer eller nyss har sprungit. Så den typen av träning strök jag.
Men det är ju jag det. Och någon annan tycker att snabba hårda intervaller är det roligaste som finns antagligen.
Det är lätt att sätta vissa tidsmål eller distansmål och det gör jag själv också regelbundet. Men det är nog ganska viktigt att de mål man sätter är väl förankrade i ett högre mål som är det viktigaste för en själv och att man aldrig är rädd för att ompröva det man gör utifrån vad man egentligen är ute efter med sin löpning. Bara för att någon annan siktar på milen under 35 eller att springa en 100 miles ultra så är det ju inte säkert att det också är det som ska driva mig. Tvärtom är det ganska sannolikt att min drivkraft är något annat eftersom vi som sagt är olika. Som snöflingor.
Så håll ögonen på det som verkligen är viktigt för dig med din löpning istället för att titta för mycket på vad andra gör eller inte gör. Är mitt enkla råd. Se till att varje runda eller varje lopp ger dig en lyckokänsla (vare sig det handlar om lätt jogg i medvind eller ett stentufft pass i motlut i snöblandat regn där du sliter som ett djur och undrar vem du egentligen är) och justera andra målsättningar utifrån det så ger sig resten självt.
Om det inte är så att det som är viktigt för dig, det som ger dig glädje med löpningen, i första hand är att vinna eller att vara just "snabbare än person A" eller "springa längre än person B" förstås. För då är det naturligtvis helt rätt att jämföra sig själv med andra i första hand. Men jag tror att den typen av utpräglade vinnarskallar inte är särskilt mottagliga för välmenande råd i vilket fall så i så fall vänligen bortse från ovanstånde... ;-)
