Löpning Kom igång 10 inlägg 8811 visningar

Komma igång med marathon igen

Ulf Nyback
1965 • Geta
#1
19 oktober 2014 - 13:42
Gilla
Hej alla. Någon som har erfarenheter av att ha hållit paus i marathonlöpandet och -träningen på över ett år och som igen kommit igång med det?
Jag har sprungit marathon regelbundet sedan ca 12 år tillbaka och jag såg alltid till att vara i form inför ett lopp. Det innebar regelbunden träning. Nu har det inte alls blivit av. Mitt senaste marathon var tungt och sedan lade jag det mer eller mindre åt sidan. Jag tränar, men inte på marathonnivå. Jag längtar tillbaka till marathon eftersom det ger en sådan skön känsla att vara i form inför ett lopp och att sedan genomföra det.
Någon som har erfarenheter av att starta upp på nytt får gärna dela med sig här. Hur var det? Vad fick dig att börja träna igen? Vad var det som gjorde att du tog en paus m.m.
Staffan Malmberg
1954 • Hyltebruk
#2
19 oktober 2014 kl 14:12 Redigerad 19 oktober 2014 kl 14:12
3 Gilla
Jag var ute på ett långpass i november -08 och stannade plötsligt efter 7 km. Lade av och gick hem. Var trött på löpningen.
Höll uppe till dagen för Sthlm Marathon i juni 2009, totalt 7-8 månader utan ett löpsteg alltså.
Då fick jag för mig att jag skulle springa en halvmara hemma. Den var jobbig!!!
Nåväl jag började igen och sprang sedan Oslo maraton i september och sedan fortsatte det. Tränade mer och mer och nådde min topp, tror jag, med 3.03 i Berlin 2012 som 58-åring.
I år har det varit si och så. Det är mkt som ska stämma, avståndet mellan att lyckas och misslyckas är inte speciellt stort.
Nåväl jag har skruvat ner tempot och sprang bara långpass efter mina fadäser tidigare i år. Efter det har jag gjort 3 maror på 5-6 veckor.
Nu har jag fått upp humöret lite igen och sprang idag fartlek på löpbandet. Det behövdes verkligen. Och fler ska det bli.
Att gnugga tröskelpulsen/farten någon halvtimme i veckan sätter nog fart på benen igen så småningom. Därtill lite långpass så räcker det nog för att ta fram hyfsade prestationer igen. Sub 3.15 vore trevligt, vi får se.
Man får nog inte ta det så nitiskt som jag gjorde på sista tiden utan lite mer med "en klackspark". Det är ju ändå bara löpning det är frågan om. Känner man sig vissen, stanna hemma och gör något annat.
Försök få fram lektagen igen. Spring med kroppen, inte mot den.
Nu ser jag fram mot Boråsmaran i november (6-timmars). Vi får hoppas vädret blir hyfsat.
Bruce B.
1962 • Söråker
#3
19 oktober 2014 kl 14:20
Gilla
Ulf,
Intressant tråd och bra fråga.
I flera år hade jag som mitt stora mål att kvala för och springa Boston Marathon. Jag skulle inte bara springa Boston utan jag ville sätta ett PR. När jag kom i mål var det som en total urladdning, både fysisk och mentalt. Efteråt hade jag väldig svårt att komma igång igen med maraton träning. Jag hade inte längre ett stort mål som motivation men jag kände också fysisk trött. Det var svårt att komma igång. Jag kunde ta mig i kragen och på ren viljestyrka ta mig ut på en löprunda men jag hade ingen lust att springa.

Så jag försökte börja om från början. Jag började med att varva löpning med gång. Jag sprang bara kortar rundor. Jag slutade bry mig om tempo. Jag anmälde mig till mindre och kortare lopp bara för att ha en morot. Ändå var det svårt att träna regelbundet. Vissa lopp kom jag aldrig till start för att jag kände att jag var inte tillräcklig tränad. (Kastade bort några tusen lappar på grund av det)

Det gick 3 år innan jag sprang en maraton igen. Känns som jag bara nu börjar få tillbaka lite löpglädje. En sak som har hjälpt mig var att strunta i tid och tempo och bara springa för att det är kul.

I år anmälde jag mig till ett par ultror också. Det var bra på flera olika sätt. Först kändes det som en ny och annorlunda utmaning. För det andra jag kände inte samma stress över att få en viss tid.

En helt annan sak, jag slutade regga mina kilometer här på Jogg. Jag kunde inte låta bli att jämföra mina resultat med mina kommun kompisar och det började kännas som ett stress moment, istället för att ge motivation. Men nu har jag börjat skriva upp mina träningspass här igen.

En till sak som jag har börjat med är att springa i skogen, på stigar och t.o.m. lite obanad. Förut sprang jag nästan enbart på asfalt vägar. Det blev lite enformigt efter ett tag. Nu får jag en natur upplevelse samtidig. Och jag tycker det är lite kul att bli smutsig och lerig.

Jag har inte kommit tillbaka helt och hållit men det känns som om jag är på väg.
Mikael Jansson
1971 • Södertälje
#4
20 oktober 2014 kl 10:09
Gilla
Hitta några polare att springa med. Så du släpper fokus och kommer ut på runderna utan att kämpa med det mentalt.
1975 • Hässelby
#5
20 oktober 2014 kl 11:14
3 Gilla
Nu hann jag bara springa två maraton innan jag "tog en paus", men i mitt fall orsakades pausen av skada i kombination med ett maraton som gick åt skogen och ett helt idiotiskt och osunt sätt att tänka kring prestationer.

Jag var oerhört motiverad innan mitt andra maraton. Jag hade tränat hårt och målmedvetet. Men dagen för maraton så var benen så tunga. Från första steget fick jag kämpa på för att hålla farten. Jag bet ihop, men det gick bara långsammare och långsammare och jag sprang till slut in på höga 3:35 h.

Det hade inte behövt bli så förgörande om jag hade slickat såren och fått en ny chans några månader senare. Men tyvärr fick jag i samband med maran en muskelbristning i en vad som inte ville läka. Jag vilade, rehabtränade, osv. men bristningen gick hela tiden upp. Konditionen och löpstyrkan försvann, det blev jobbigare att springa och därmed också tråkigare. Jag höll igång lite pliktskyldigt med ett par mils jogging i veckan, mest för hundarnas skull.

Avgörande för min del var att jag fick ett infall att anmäla mig till Berlin maraton i år. Jag fick en plats i andra omgången i lotteriet och bokade snabbt flygbiljetter och hotell: Att hoppa av projektet eller träna för dåligt skulle bli kostsamt. Det motiverade mig att träna trots att det var tungt och (inte helt otippat) med mer träning så blev konditionen bättre. Med bättre kondition så blev det roligare att springa och vips så var jag inne i en positiv spiral.

Nu blev inte maran i Berlin riktigt som jag hade tänkt mig eftersom den kom att sammanfalla med min avhandlingsspurt. Den senare fick av naturliga skäl företräde. Då hade jag redan hamnat i den positiva spiralen och börjat tycka att det var kul och meningsfullt att springa mer strukturerat. I samma veva började jag dock inse att det även fanns något annat som hade fått mig att tappa motivationen tidigare: Prestationsångest.

Innan ville jag inte springa lopp om jag inte på förhand visste att jag kunde sätta ett PB, eller åtminstone tangera tidigare PB. Det är ett tankesätt som har haft när det gäller allt jag gör, inte bara löpningen. Kanske särskilt har detta gällt yrkeslivet. Så kan man förstås inte ha det, det har jag nu insett. Istället för goda prestationer så leder till en rädsla att misslyckas och i förlängningen till helt uteblivna prestationer (eftersom det är orealistiskt att tro att man kan prestera på topp varje gång oavsett vad man företar sig - varför man avstår från att göra något alls).

I varje fall. Jag hade ju anmält mig till Berlin och valet fanns att antingen "misslyckas" i Berlin eller att inte fokusera till 100% på avhandlingsspurten. Det uppmärksammade mig på det absurda i mitt sätt att tänka, typ "allt eller inget". Jag kände mig därför rätt nöjd med att på förhand lägga om målsättningen från sub 3:30 h till "åka till Berlin på en välförtjänt semester, våga "misslyckas" och att jag inte skulle skämmas över en dålig tid".

Än så länge går det riktigt bra! I Berlin persade jag visserligen med drygt 5 minuter, men var inte alls missnöjd över att jag var 19 sekunder från det ursprungliga målet. Istället är jag supermotiverad inför nästa maraton. I somras sprang jag Midnattsloppet utan en chans att persa och jag insåg att jag både överlevde och hade kul. Jag sprang Hässelbyloppet för drygt en vecka sedan med samma förutsättningar och jag överlevde det också.

Nu blev det här ett jättelångt och personligt inlägg. Men vad jag har insett är att min löpning inte hänger på mina prestationer och det gör mycket för motivationen. Varför ska jag som är glad motionär ta så allvarligt på det när elitlöpare vågar springa lopp även när de inte är i superform? Det är inte bara helt idiotiskt, utan det tar också bort all glädje från att springa. Att springa är min hobby och något som ska ge energi och inte ta energi och skapa ångest.
Staffan Malmberg
1954 • Hyltebruk
#6
20 oktober 2014 kl 11:26
Gilla
Jag tror att det var den ytterst strukturerade träningen som satte P för mig. Sprang väldigt mkt på löpband. Råkade uppjoggspulsen vara något/några slag högre än förra gången vid samma tempo ställde man sig genast frågan vad det kunde bero på.
Det måste troligen finnas utrymme för improvisationer, man är ingen maskin. Under gårdagens löpbandspass, det första på ett halvår, sprang jag mer påmåfå, la inte upp en plan som man slaviskt måste följa, utan passade t.o.m på att dra upp tempot en stund i nedjoggningsfasen.
Det hade varit omöjligt för ett halvår sedan.
Nu har jag sprungit tre maror på kort tid utan tidsanspråk, mer som förlängda långpass. Känns bra. Så bra att det har blivit roligt med fartlek igen, vilket jag mer än väl behöver för kommande maror.
Ulf Nyback
1965 • Geta
#7
20 oktober 2014 kl 17:16
Gilla
Tack för alla svar. Det var intressant läsning. Rådet att inte ta det så allvarligt, utan att försöka hitta tillbaka till det roliga var bra. Jag hoppas verkligen kunna komma igång igen och få njuta av allt det som ett marathonlopp ger. Diskussionen får gärna fortsätta.
Bruce B.
1962 • Söråker
#8
20 oktober 2014 kl 21:28
1 Gilla
Jag funderade lite...
kanske är det en "ålders grej".
Har man sprungit i många år så är det naturligt att man kan börja bli uttråkad och tappa intresse. Har man dessutom tränat för att persa i varje tävling så är det klart att man inte kan hålla den intensiteten och fokus hur länge som helst.

Det är oundviklig att man blir långsammare med åren. Det är en sorg process att inse att man kommer aldrig att kunna springa lika fort som man gjorde för typ 20 år sen.

Dessutom förändras kroppen med åldern. Med kroppens förändringar måste man också hitta nya sätt med sin löpning; nya mål, andra typ av mål t.ex. glädje istället för prestation, gemenskap istället för den starka individen osv.

Livet förändras och ens prioriteringar ändras, andra saker blir viktigare. Det är kanske t.o.m. bra att löpning inte är högste prioriteringen, eller inte ens andra eller tredje plats.

Staffan Malmberg
1954 • Hyltebruk
#9
20 oktober 2014 kl 22:19
Gilla
Sprang min första mara 1997 så jag känner mig fortfarande ganska ung som löpare :)
För oss veteraner finns ju alltid 5-årsklasser att jämföras med, t.ex http://www.suneson.se/statistik/Veteran_Maraton_2014.xls

Om man nu vill bli lite taggad av andras prestationer. Men det är nog riktigt, med åldern infinner sig en större mättnad. Mitt nya mål blir att göra 100 maror.
Men det viktigaste är väl att hålla sig frisk, ha en hyfsat smal kropp och ibland kunna få fram den där känslan som infinner sig när det går hyfsat snabbt OCH lätt på vägen.
Ulf Nyback
1965 • Geta
#10
22 oktober 2014 kl 16:41
Gilla
Marathon är verkligen något man kan hålla på med hur länge som helst verkar det. Och som sagt: det blir andra mål och andra utmaningar med löpandet med åldern. Löpningen blir ett komplement till andra saker som man utvecklar sig i, t.ex. utbildning, familjeliv, skrivande.... Men det finns få saker som slår känslan man har efter ett väl genomfört marathonlopp. Skulle väl kanske vara själva loppet då.
Endast registrerade medlemmar kan posta inlägg till forumet. Registrera dig här eller logga in ovan.