26 mars 2015 kl 22:29
Jag brukar
*väsa saker som "kom igen din lilla skit", alt "du är så jävla bra". Båda hållen funkar lite beroende på humör.
*föreställa mig att jag är en maskin
*acceptera obehaget istället för att kämpa emot
*tänka att jag ska testa och se vad som händer om jag fortsätter trots obehaget. Jag lär ju inte dö. Så hur farligt kan det vara? Brukar ibland föreställa mig att jag kanske spyr eller svimmar eller nåt, men komma fram till att jag i så fall skulle överleva det och sedan vara en erfarenhet rikare.
*jag har spytt. Inget jag eftersträvar eller rekommenderar, men man överlever det om det skulle råka hända. jag har hittills aldrig svimmat men varit nära en gång. Inget jag är stolt över.
En annan viktig diskussion tycker jag är risken att man tar ut sig för mycket. Ibland är det som att idealet alltid är att springa tills man kräks. Det tycker jag är fånigt. Jag har själv jobbat en hel del med att sluta göra så. Jag är verkligen ingen duktig löpare, men när det kommer till idrott har jag en förmåga att kunna plåga mig själv en hel del. En del kallar det pannben, jag tycker nog det ur vissa aspekter kan kallas idioti också.