Löpning Tävlingar & Motionslopp / ASICS Stockholm Marathon 16 inlägg 7998 visningar

Taktik under loppet

1975 • Gävle
#1
23 maj 2015 - 20:42
Gilla
Bara en vecka kvar och nu snurra hjärnan rejält angående taktik inför loppet. Är min första Mara och siktar på 3:30. Jag vet att de flesta förespråkar att man bara ska ta sig igenom och njuta av första maran men så funkar inte jag. Har legat på 5:03-5-10 på alla mina långpass. Har en tröskelfart på 4:18-4:22 (beror på dagsform) när jag kör 1-2 mil. Min tanke är att ligga på 4:50-4:55 första tre och sen bara bita ihop. Är det för offensivt eller ligger jag rätt? Hur tänker ni angående taktik under loppet?
1963 • Örebro
#2
23 maj 2015 kl 21:57
Gilla
Gör min fjärde Stockholmsmara och min sjätte totalt. Räknar med att tappa ca 5 minuter på andra halvan. Tycker att den andra halvan är betydligt tyngre med den andra passeringen över Västerbron och framför allt de sega motluten runt Torsgatan. Sedan är vi alla olika. Jag gillar att gå ut ganska hårt och försöka att hålla tempot. Andra vill ha krafter kvar för att öka. Följ dina egna idéer och ta lärdom inför kommande maror. Lycka till!
1981 • Katrineholm
#3
23 maj 2015 kl 22:22
Gilla
Tycker du ska chansa och testa, vad har du att förlora liksom?
1975 • Gävle
#4
23 maj 2015 kl 23:00
Gilla
Räknar med att tappa lite sista milen det är därför jag tänkte lägga mig på en lite snabbare tid från början. Frågan är bara om det räcker...
1976 • sävsjö
#5
23 maj 2015 kl 23:06
Gilla
Jag har som mål att klara under 3:30 och har tänkt första halvan i ca 4:48/km fart och sen bara kämpa på så gott det går..Så jag tänker som du och hoppas att dagsformen sitter där. Nu är det vila som gäller och några lättare pass med lite fart i. Så lycka till.
Oldboy
1952 • Danderyd
#6
23 maj 2015 kl 23:49
Gilla
Kan du köra 2 mil i 4:22 är det ju bara att köra. Ta det varligt första kilometern och lägg dig sen på 4:50 men gå inte under förrän efter 25-30 km. Får du syn på 3:30-flaggorna så häng på dem. Lycka till!
Mr. B
1963 • Hemma
#7
24 maj 2015 kl 00:20
2 Gilla
Flyt med i flocken åtminstone fram till Strandvägen. Det kostar mer än det är värt att komma fram genom en tät massa av löpare.
Sedan kan du satsa långsiktigt på att t.ex. komma ikapp 3:30-hararna efter ett par-tre mil. På sista milen har du ändå glömt alla råd, så där gäller det bara att fördela de krafter du har kvar.
På ett perfekt disponerat marathonlopp orkar man nätt och jämnt hålla tempot in i mål. Det är väldigt svårt att hitta den balansen - därav alla råd om att ta det lugnt - men om du lyckas kommer du att sväva i ett lyckorus minst en vecka efteråt.
1981 • Vegan Runners
#8
24 maj 2015 kl 09:30
Gilla
Ni som har som taktik att gå ut i en hårdare fart än ni kan hålla hela loppet, hur resonerar ni? Varför tycker ni att det är en bättre ide än att gå ut så lugnt att ni kan öka farten lite andra halvan?
http://nitrovegan.blogspot.se/2011/10/hall-farten-n1.html
Claes Danielsson
1971 • Västerås
#9
24 maj 2015 kl 09:39
Gilla
Jag är inne på Håkans linje. Jag har själv öppnat för hårt i Paris marathon för två år sedan och upplevt hur mina kilometertider på drygt fem minuter förvandlades till åtta-nio minuter per kilometer efter 35 km. Till skillnad mot i ett kortare lopp kan raset bli riktigt rejält om man bränner krutet för tidigt i ett marathon så en viss försiktighet rekommenderas.
Annie F
1981 • Tullinge
#10
24 maj 2015 kl 10:43
Gilla
@ Håkan

Jag räknar med att tappa lite grann andra halvan jag med. Även om ett perfekt disponerat lopp inte innebär en positiv split på ett par minuter så tror jag att jag har svårt att disponera loppet helt optimalt.. just Sthlm har (enligt mig) dessutom ett tyngre andra varv (räknat från 21,1 km som är en bit in på det andra varvet). Små motlut på Djurgården tex. Jag tappar även en del vid vätskekontrollerna andra varvet. Så även OM jag hade klarat att springa helt optimalt (vilket jag inte gör) tror jag att jag hade fått svårt att springa på jämna halvor.

Min förra mara blev min hittills snabbaste trots ett mkt större tapp på andra halvan om man jämför mot den näst snabbaste (och då var jag ändå bra mkt bättre tränad inför den näst snabbaste)


(Sthlm i år blir mara nr 12 eller 13 i ordningen)



1963 • Örebro
#11
24 maj 2015 kl 10:46
Gilla
@Håkan. Kan bara tala för mig själv men jag har helt enkelt svårt att hålla ned farten så länge det går lätt, dvs inte så taktiskt driven. Öppnar nästa alltid snabbare än jag planerat innan loppet. Tycker också att det är svårt att veta vilken kapacitet man har och därmed vilket tempo som är det optimala. Förra året blev det ett PB med 12 minuter trots ett tapp på 6 minuter andra halvan. Rent mentalt upplever jag det dessutom enklare att hålla ett något för högt tempo än att öka när man är sliten. I Stockholm tycker jag även att andra halvan är tyngre vilket ger större tapp än på en plattare bana.
1971 • Nykvarn
#12
24 maj 2015 kl 10:48
Gilla
Det tar några gånger att lära sig springa maraton för de allra flesta. På mina sju lopp gick jag ut för hårt för min kapacitet på de två första och tappade 13 minuter på andra varvet i Stockholm p g a för dålig uthållighet/för lite mängd/för dålig fettförbränning kanske.

Sedan har det gått bättre, två maror till med negativ split varav ett i Stockholm 2010. Sedan två ytterligare i Stockholm 2012 och 2014 där jag tappade en minut respektive 43 sekunder på andra halvan i ett helt perfekt jämnt disponerat lopp. Skulle jag idag sikta på 3:30 skulle jag snarare sikta på 4:55-4:57/km som öppningsfart (och använda mellantidsarmband) snarare än under 4:50 som öppningsfart.
Annie F
1981 • Tullinge
#13
24 maj 2015 kl 11:22
Gilla
Håller dock med Staffan angående 3:30 mål! 4:50 är nog absolut på gränsen till för hårt, 4:55 bättre ;)
Skillnaden kanske låter lite men kan vara enorm!
1975 • Gävle
#14
24 maj 2015 kl 21:56
Gilla
Tack för allt engagemang. Snurrar fortfarande endel men har i alla fall bestämt mig för att inte gå fortare än 4:50 tempo. Ska bli grymt skönt när starten väl går och det bara är att springa... :)
Oldboy
1952 • Danderyd
#15
25 maj 2015 kl 00:30 Redigerad 25 maj 2015 kl 00:39
3 Gilla
Har bestämt mig för att ge jämna splittar en chans som omväxling.

Två gånger har jag försökt springa progressivt, när jag har startat utan att vara lämpligt förberedd. Bägge gångerna ökade jag farten för tidigt - ena gången blev det PB ändå för jag var i kanonform, andra gången blev det riktigt tungt och en dålig tid.

Mina fyra skönaste PB:n har jag satt när jag startat lugnare än jag haft kapacitet för, kanske med ett undantag. New York Marathon 2006, tämligen oerfaren och med snabbt ökande och förbättrad träning satsade jag på att gå under 4 timmar men märkte att jag lätt höll ett klart högre tempo än mitt schema, vädret var idealiskt, jag sprang om folk hela tiden (man fick gissa sin sluttid och jag hade gissat 3:59:xx och andra varit i överkant optimistiska), jag älskade de långa avenyerna och min bästa femma var 25-30 km. Sen stumnade jag rätt snabbt och fick t o m gå - den biten var klart oskön men ett fett pb på 3:56 nånting förlät allt.

Ett Lidingölopp som skulle vara ett träningspass tre veckor före en mara hade jag satt som mål MINST ett visst antal minuter för första och andra milen för att inte ta ut mig. Tredje milen gick fortast och ett bra PB blev det.

Ett senare Lidingölopp satte jag försiktiga kilometertider (hemmagjort, noggrannt uträknat mellantidsarmband) för jag trodde inte jag var i så bra form efter en lång rehabperiod. Upptäckte att jag låg ca 20s snabbare varje kilometer och lät det fortsätta så. Höll ända in i mål, mycket jämnt tempo och jag tror sista milen bev marginellt snabbast även denna gång.

I sådär 5 år hade jag drömt om att springa under 3:30 på maran och sprungit lopp på lopp där jag lagt upp schemat efter jämn fart med målet 3:30. Bra första halva och slitsam sista mil med allt lägre fart varje gång (utom när jag misslyckades rejält, var tredje gång kanske). Ändå kröp tiderna långsamt neråt. Jag har reflekterat över att jag hittills ALDRIG missat ett PB på maran med en eller några få minuter (en gång i början med ca 4 minuter p g a hetta; betydligt förbättrad placering). Antingen putsar jag med 1-3 minuter eller så missar jag med bortåt 10 minuter, nån gång ren katastrof. Uppenbarligen sitter mycket i huvudet och jag tror det mesta sitter i min Central Governor.

Nå, 2013 sprang jag som vanligt men det kändes behagligare än vanligt, låg ett par s/km snabbare än schemat och kände inte för att sakta in, det var så lite och det kändes bra. Kanontid på halva, det gick fortsatt bra även om det blev lite jobbigare, vid 30 var det rejält ansträngande men jag sprang med ett leende på läpparna för jag hade bra marginal och visste att jag för första gången skulle klara 3:30. Tappade nog lite mer fart än nödvändigt men inte mycket, klarade målet och hade 5-6 minuters "positiv" split som vanligt....

Ett par gånger rätt nyligen har jag sprungit lite snabbare än schemat, liksom i loppet ovan, bara för att det känts så skönt att springa fort och det gick bra, PB på halvmaradistansen bägge gångerna. Första gången med viss ansträngning när det närmade sig och jag slet hund efteråt, fick ändå ett knappt pb med ca 10 minters split. Andra gången lätt och det dröjde till ca 35 km innan det blev riktigt tungt (fast farten hade dalat långsamt från 22 km) och även nu bev det ett knappt pb med str positiv split.

Gemensam nämnare för de gånger det känts kanon? Försiktigt schema! Även 2013 för då var uppgiften att sänka mitt PB en ynka minut och så lågt har jag aldrig siktat annars. Dock låg schemat på 5 minuters positiv split vilket är det jämnaste jag lyckats med i Stockholm.

I år tänker jag sticka ut hakan och lägga ett schema som bygger på att det blir PB med ca 1 minut om jag springer med jämn split. Det kan bli första gången jag missar PB med 1-2 minuter. Eller första gången jag lyckas springa med jämn split eller t o m negtivt. Eller som vanligt när jag misslyckas - tio minuter sämre än gällande PB. Men jag tror inte det, jag har aldrig förr varit i toppform (medvetet) och lagt ett så konservativt schema. Jag kan misslyckas med sista laddningen och märker jag att "lugn första halva" inte känns lätt kan jag tappa modet men annars är det tight kontrollerat i 30-32 km som gäller och sedan kriga för att få betalt för det. Det ska bli spännande! Känns det bra vid halva men jag misslyckas vet jag att jag ska aldrig göra om det. Lyckas jag blir det en viktig milstolpe i min utveckling. Nu är jag taggad!
1975 • Gävle
#16
31 maj 2015 kl 17:40
Gilla
Lite återkoppling efter årets Marathon.

Jag sprang in i mål på 3:31:21 och klarade således inte den målsättning jag hade med tävlingen.

Innan loppet bestämde jag mig för att ligga på 4:50-4:54 tempo. Starten gick bra och jag hamnade rätt snabbt tillsammans med farthållarna för 3:30. Allt kändes bra och jag hittade en bra och jämn lunk. Passerade halvmaran på 1:42 Kändes otroligt lätt både i kropp och andning. Hade en lite svacka vid 25 då jag fick lite magknip. Hämtade mig snabbt och vid 30 kände jag mig fortfarande otroligt stark. Andningen var knappt påverkad och benen var pigga.

Efter slussenpassagen och lilla backen upp på Norrmälarstrand hände det som ändrade allt. Som en blixt från klar himmel fick jag kramp i vaden. Kände mig stark så jag blev mäkta förvånad. Stannade och stretchade för att kunna fortsätta. Fick stanna och stretcha igen strax innan Västerbron. Färden upp för Västerbron blev sedan en plåga. Fick stanna fem ggr under västebronspassagen. Försökte jogga så gott det gick. Lyckades hitta ett sätt där jag landade stumt på plat fot som funkade att jogga i. Så fort jag tryckteifrån fick jag kramp. På torsgatan fick jag upp skaplig fart igen under kanske en km men sen kom krampen tillbaka.

Fram till 38-39 km kände jag inte att flåset eller energin tagit slut men här började det göra ont. Kämpade mig på stapplande steg i mål.
Väl i mål krampade allt från vader till ryggmuskler och jag var rejält nerkyld. Frös som en hund.

Där och då var jag nöjd över att ha tagit mig i mål

Idag är jag inte alls lika nöjd. Fartmässigt tyckte jag att det kändes bra och jag vill inte springa långsammare. Däremot tror jag såhär i efterhand att jag borde druckit mer under loppet. Min egen helt ovetenskapliga analys är att jag fick vätsebrist och att jag blev nerkyld mot slutet av loppet och det var därför kramperna började komma. När de väl är där blir det som en ond spiral med dåligt löpsteg och att man spänner sig för mycket.

Blev i alla fall på intet sätt avskräckt av händelsen och är mer sugen än någonsin på revanch....
Endast registrerade medlemmar kan posta inlägg till forumet. Registrera dig här eller logga in ovan.