27 september 2008 kl 20:06
Redigerad 27 september 2008 kl 20:10
Efter att ha drabbats av ryggskott i tisdags, som inte släppte något förrän framåt torsdagen var jag glad att överhuvudtaget komma till start.
En avlägsen dröm för mitt premiärlopp var 3 timmar, och det tempot höll i 2 mil (58 respektive 60 minuter/mil), sedan sa mina ben att nu får det räcka.
Fick kramp både på fram- och baksidan av båda låren, samt i vaderna, så sista milen fick jag kliva av och stretcha säkert 20 gånger och dessutom gå mer än springa.
Sista milen tog 1:30 och var rejält plågsam, så jag landade totalt på 3:28...
Men jag är grymt nöjd att jag vann kampen mot min kropp som sa NEJ NEJ NEJ!
JO JO JO! sa mitt psyke som inte hade en tanke på att bryta.
Det var så skönt då jag äntligen kom i mål...
Jag "spurtade" sista 500m då jag som omväxling inte hade kramp alls.
Då jag passerat mållinjen och fått bronsmedaljen så kunde jag sedan inte gå alls, hade sådan oerhörd kramp i nedre delen av framsidan på låren (precis ovanför knäna), men jag nådde inte ner till fötterna (!) så jag fick gå med myrsteg något hundratal meter tills jag äntligen fick tag i fötterna och kunde stretcha bort smärtan. Kusligt...
De 300 (?) meterna efter mål, innan man kom ut målområdet, var med andra ord de absolut jobbigaste för mig :)
Bra jobbat allihop och grattis!
Och igen: perfekt väder och klockrent arrangemang.