14 oktober 2008 kl 21:38
Sammanfattningsvis: spring på känsla! För mig är det en enorm känsla att känna till puls och tid. Det ökar glädjen över träningen och får mig att träna även under de dagar då vädret är dåligt och motivationen är låg. Även under de dagar då jag bara vet en enda sak (att jag hatar att träna!) så kan jag ibland ge mig ut av bara ett enda skäl: att få mäta min tid och min puls!
Låter det galet? Ja, det är det också, men det är min främsta motivationshöjare under jobbiga dagarna. Dessutom blir det en piska för mig att fortsätta mot ett mål: tävling. Och på tävlingen har jag jättestor nytta av att veta hur länge jag orkar på en viss puls. På Lidingöloppet hade jag ingen aning om hur mycket backarna skulle påverka min tid. Jo, en aning hade jag, för jag hade kollat i tabeller, men främst visste jag att jag orkar av att ligga på över 160 i puls under en lång tid, för det hade jag testat innan, så när det kom en jobbig uppförsbacke backe så sprang jag aldrig fortare än 160 i puls, och kom det en nedförsbacke så visste jag att jag borde ligga kvar på 160 då också, för att inte slappa och förlora tid. Jag fick verkligen trycka på ordentligt för att hålla kvar de 160 pulsslagen.
Ja, det är kul att laborera och räkna och tävla mot sig själv. Det gör att jag tränar mer än jag hade gjort annars, och gör att jag får en trippel upplevelse: naturen, träningen och elektroniken!