22 september 2007 kl 14:11
Redigerad 31 december 2005 kl 00:00
Förra året (och även innan) sprang jag många pass runt milen med snittpuls 165-170. Det var definitivt inte nyttigt i längden. Jag fick ont framtill på smalbenen, vilket en läkare diagnostiserade som komparmentsyndrom. Under sommaren fick jag också järnbrist, men jag vet inte om det var kopplat till överträning eller något annat.
Framåt hösten sänkte jag farten betydligt på alla mina pass. Jag hade hört lite om lågpulsträning, så successivt sänkte jag min puls under långpassen: först under 160, sedan runt 155, sedan närmre 150, slutligen målet 147. Puls inom 165-170 har jag nu endast under kortare snabbdistanspass, för jag tror min mjölksyratröskel ligger däromkring.
Detta, kombinerat med en lång och grundlig uppvärmning innan alla snabbdistans- och intervallpass, gjorde att jag utan skador ganska komfortabelt kunde göra ett nytt personbästa på GöteborgsVarvet 2007.