Jaha, då får äntligen JAG skriva i den här tråden också då jag sprang mitt livs första mil idag, på självaste nyårsafton.
Eftersom det sägs att denna sträcka är en milstolpe (höhö) i ens löparkarriär så hade jag sedan länge tänkt att min första mil skulle bli lite speciell. Jag valde därför att anmäla mig till Norbergs sylvesterlopp och därigenom springa den i tävlingsform.
Förutsättningarna kunde ha varit bättre. I tisdagskväll blev jag nämligen matförgiftad och låg däckad hela onsdagen. När det släppte började jag känna av en förkylning så jag kände mig inte direkt i toppform när jag ställde mig på startlinjen i Norberg, men de var bara att bita ihop och tuffa iväg.
Redan efter någon kilometer tänkte jag "åh fy fan". Den kalla luften rev i lungorna, kroppen kändes helt energilös och fötterna slirade runt på det snöiga underlaget. Inte blev det bättre av att ett antal sega backar dök upp efter fyra-fem km. Jag beklagade mig högljutt och flämtande till folk som stod längs banan och undrade varför jag gett mig in på det här.
Sakta men säkert avverkades dock kilometerskyltarna och plötsligt insåg jag att det inte var långt kvar. Benen kändes som spaghetti och jag fick peppa mig själv genom att sätta upp små delmål för att orka vidare; "bara fram till kröken nu, runt hörnet därborta" osv. Så plötsligt var jag inne i centrala Norberg igen och efter att ha rundat ett hörn låg målet där, cirka 100 meter framför mig.
Folk applåderade och hejade och speakerns röst ekade mellan husfasaderna. Jag försökte springa upprätt och se pigg ut där jag ångade framåt mellan åskådarleden. Hur som helst så springer jag in genom målbågen och hör då speakern ropa att jag kommit i mål på "ungefär 49 och en halv minut".
Jag är så trött att jag tappar medaljen jag får och jag kan knappt andas men samtidigt känner jag stoltheten välla fram. Jag har inte bara sprungit min första mil, jag har gjort det på under 50 minuter. I och för sig så närde jag ett svagt, svagt hopp om att kunna fixa det på den tiden utifrån tidigare insatser men jag såg nog under 55 som mer realistiskt.
Men nu är det gjort. Löparåret 2010 avslutades på bästa sätt och jag ser med tillförsikt fram emot 2011, där Göteborgsvarvet står som det stora examensprovet. Går det bra så anmäler jag mig nog till Stockholm halvmarathon också. Och går DET bra så kanske, kanske, kanske det blir något marathon 2012. Eller i alla fall Lidingöloppet.
Gott nytt löparår till samtliga forummedlemmar!
