Löpning Träning 18 inlägg 12582 visningar

Sega långpass inför maraton!

Anders Nikander
1966 • Ekenäs
#1
15 juli 2012 - 15:26
Gilla
Tränar inför mitt livs första maraton i oktober. Jag har sakta ökat längden på långpassen och idag sprang jag den längsta sträckan någonsin, 31 km.
Nu till problemet, mina ben var så slut ( jag menar VERKLIGEN SLUT ) så tanken att jag skulle fortsätta i 11 km till kändes totalt utopistisk.
Är detta normalt för en nybörjare och kommer ökad träning att ge en bättre uthållighet för benen eller är det bara att lägga skorna på hyllan och koncentrera sig på halvmaran?
Måste säga att en stor del av motivationen till att träna till helmaran försvann efter dagens långpass.
Hjälp, pepp behöves!
1989 • Enskede
#2
15 juli 2012 kl 15:32
Gilla
Under ett marathon dricker du (förmodligen) kontinuerligt sportdryck och äter kanske några energy bar, gel eller liknande. Blir en väldig skillnad i orken när man börjar passera 2-3 timmar eller mer annars.
Micke Larsson
1971 • Norge
#3
15 juli 2012 kl 15:43
Gilla
Kände precis likadant efter mitt första pass över 30 km. Chockades över vilken väldig skillnad det var mellan att springa 20-25 och att springa 30. Sprang ytterligare några ordentliga långpass (33 km som längst) och hade kramp från magen till tårna efter de flesta. När det väl blev tävlingsdags var 42 km absolut inte i fara, jag hade fixat 50-60 km om det hade behövts.

Så mata på med långpass bara, det löser sig.
Bo Engwall
1955 • Uppsala
#4
15 juli 2012 kl 15:44
Gilla
Just det, vätska under passet och mycket kolhydrater dagen före är gynnsamt. Brist i något avseende ger nästan ofelbart tunga ben.

Egentligen tar det dessutom minst ett par år från nybörjarstadiet tills riktiga långpass och marathon blir optimalt att satsa på.
1971 • Nykvarn
#5
15 juli 2012 kl 15:44
Gilla
Helt normalt, Anders, jag var också totalt slut efter mitt första långpass på 30km för några år sedan, nu fyra marathon senare är jag van vid dem, har för vana att springa ett så långt långpass i månaden (varvat med några kortare såklart) under träning de sex månaderna innan mina maror.

Genom fortsatta långpass vänjer du kroppen vid långvarigt arbete. Slarva inte med energitillförseln, speciellt i början under de här långa passen. Du har en bra bit kvar till oktober och det är gott om tid, se det så här, du har redan testat ett 30km-pass!
Carl Utbult
1976 • KARLSTAD
#6
15 juli 2012 kl 15:55
Gilla
Du kommer klara det galant Anders. Jag genomförde jubileumsmaran igår med två långpass i benen. Kände precis som du att jag aldrig skulle klara en meter utöver långpassets längd. Mitt första var 25 km och jag var totalt slut. Det andra var på 30 km och då kände jag mig något piggare jämfört med det första. Precis som Staffan säger så har du en bra bit till oktober så det kommer vara no problem! Sista långpasset tog jag med en gel som jag tog efter typ 18 km. Känns som att det hjälpte fint. Lycka till!
Anders Nikander
1966 • Ekenäs
#7
15 juli 2012 kl 16:01
Gilla
Tackar, det känns redan bättre. ( Tar ner skorna från hyllan igen ).
Nu inser jag ju att uppladdningen inför passet inte var den bästa möjliga. Åt inte ordentligt igår och drack väldigt lite speciellt fram till 20 km eftersom jag inte kände mig törstig ( bra poäng där Staffan!)
Ja, Micke det var nog en obehaglig upptäckt att 25 km ännu går bra men när du kommer närmare 30 så...
anders bengtsson
1966 • sibbhult
#8
15 juli 2012 kl 20:13
Gilla
så är det med marathon,det finns inga lätta vägar och det är det som är tjusningen med det hela,själv har jag sprungit ett antal maror med olika resultat ,men jag brukar alltid plocka ner en mara i bitar tex,de första ca 15-20km är en transport sträcka håll det du är kapabel till och ha tålamod det lönar sig,och sen tänker jag nu är det ett göteborgsvarv kvar eller det 17km loppet eller det tuffa passet i vintras det har funkat för mig,det har funnits någon uträkning på om man springer fortare i början med bara några sekunder per km så får man betala med råge i slutet. bara några vänliga tips i från mig lycka till.
Karin M
1984 • Stockholm
#9
15 juli 2012 kl 20:23
Gilla
Jag förstår det där med försvunnen motivation! Jag sprang Göteborgsvarvet i år och benen la av ganska snabbt - var extremt tunga och trötta, och jag vet inte riktigt varför det blev så. Det kändes inte alls kul att jag skulle springa maraton om några veckor.

På maran är det förhoppningsvis mycket publik, musik, speakers mm som gör att man får energi, blir peppad och tänker på annat än att man springer. Det är helt annorlunda än att ensam springa 30 km. De sista tre km på min första mara var helt fantastiska, eftersom jag insåg att jag snart skulle ha klarat av min första mara! Den positiva känslan skulle jag aldrig kunna få fram på ett långpass. Under maran tryckte jag också i mej av det mesta som serverades längs banan.
1974 • Örebro
#10
15 juli 2012 kl 20:42
Gilla
Jag kände likadant, varje långpass var en plåga och det beror ju på att det är en stegring hela tiden och man är inte van vid det. Nu när jag fortsätter med långpass efter maran och springer något kortare är det inte alls lika jobbigt som det var när 24km var det längsta jag sprungit. Du kommer klara maran, men kanske inte så snabbt som du tränat för. Jag klarade i varje fall inte min måltid utan behöver mer långpass..
1972 • Stockholm
#11
15 juli 2012 kl 22:44
Gilla
Svårt det där med långpass, och hur många man skall köra innan lopp.

Jag körde tre lopp över 30 km innan junimaran. Och nådde mitt tidsmål. Men hade jag kört fler, hade risken för skador ökat.

Till jubelmaran körde jag som mest 21 kilometer. Och sprang in i väggen. Så 30+ lopp behövs, däremot är frågan vilket är optimalt antal...
1971 • Nykvarn
#12
15 juli 2012 kl 23:09 Redigerad 15 juli 2012 kl 23:09
Gilla
Sitter på intet sätt inne med svaret på den frågan Niclas men blogginlägget nedan innehåller en sammanfattning av samtliga 13 långpass jag körde i år under tjugo veckors träning inför Stockholm marathon där jag lyckades ta mig under tre timmar i kylan, se det som ett exempel!
http://wwwfyraochtrettio-staffan.blogspot.se/2012/05/sammanfattning-av-langpassen-infor.html

Kan tilläggas att jag snittade 5 mil i veckan under maraförberedelserna räknat från 1/1 2012 och fram till två veckor före loppet följt av två veckors nedtrappning.
Conny Adolfsson
1954 • Hyltebruk
#13
15 juli 2012 kl 23:51
Gilla
Anders_Tror du inte att ditt snabba 5 km lopp satt kvar i benen, och gjorde dej segare än vanligt ? sänker du farten ett litet snäpp då fixar du ett marathon lätt.
Anders Nikander
1966 • Ekenäs
#14
16 juli 2012 kl 09:14
Gilla
Jo, Conny antagligen förvärrade det situationen. Dumt att ett par dagar innan ett långpass persa på 5km!
Anders Näslund
1961 • Stockholm
#15
16 juli 2012 kl 10:07
Gilla
Jag har också en högst personlig teori som i alla fall stämmer på mig :-)
För mig sitter det mesta i huvudet.
Springer jag 20km långpass är jag HELT SLUT
Springer jag 30km är jag lika slut MEN passerar 20km utan större problem.
Tror man anpassar sig lite efter hur långt man skall springa.
Sen håller jag med Micke ovan, på Maran i juni hade jag lätt kunnat springa 50km också. Man får ovanligt gott om energi av omgivningen under ett lopp!
1962 • Laholm
#16
16 juli 2012 kl 10:39
Gilla
Min erfarenhet: Vissa bävar för långpassen och andra ser fram emot dem, oavsett hur snabb man är på maran när "det gäller". Det är sannolikt mkt lättare om man tillhör den senare kategorin, vilket jag själv gör utan att vara snabb. Frågan är om man kan lära sig att gilla långpassen genom att träna "rätt" ? Helt klart sitter mkt i skallen, precis som Anders beskriver.
Micke Larsson
1971 • Norge
#17
16 juli 2012 kl 10:47
Gilla
Jag håller med Anders också, även jag blir slut när jag vet att jag precis är framme. Och så har jag en annan tänk-inte-så-här-teori: Har jag bestämt mig för att springa 32 km får jag inte vid 16 km tänka att jag har hälften kvar, att ta in hela den tanken/distansen på en gång är som att sätta blytyngder på fötterna.

För visst måste det vara så att mycket sitter i huvudet. Ett gammalt ultratrick är ju att fokusera på de delar av kroppen som känns bra. Har du ont i fötterna, tänk på andningen. Har du svårt att andas, tänk ben osv. Psyket är kusligt anpassningsbart och lättmanipulerat.

Men det allra viktigaste tror jag är nummerlappseffekten. När det är tävling, som du har laddat för, och betalat för, så kommer krafterna. Kanske tack vare publiken, vätskekontrollerna eller ryggarna att följa, kanske bara för att det är tävling.

När rutinerade löpare sa åt mig att jag skulle klara maran eftersom jag sprungit 30 km kände jag mig långt ifrån säker, men i mitt fall stämde det. Eftersom du sprungit 31 km lär du också göra det. Men jag förstår om du vill ha fler långpass i benen/huvudet, det ville jag. När jag väl stod på startlinjen hade jag några stycken, men kände att jag gärna haft ytterligare något, lite längre, lite snabbare. Jag gissar att även den känslan delas av de flesta.
1974 • Ljungby
#18
16 juli 2012 kl 11:03
Gilla
Håller med Mickes föregående inlägg till 100%. Själv hade jag 11 långpass i benen inför min maratondebut i Sthlm den 2 juni. Varav 3 av dessa var 30-34km. Bara någon månad innan Sthlm så sprang jag ett 30km pass och snittade strax över 5min/km. Var helt färdig efter detta pass. Hade inte fixat ett steg till då jag låg hemma i hallen och flåsade.:-p Kände att jag låg lååååångt efter mitt mål som var då var sub 3.45 på maran.
Men den 2 juni sprang jag maran på 3:25 och var faktiskt relativt pigg hela resan. Hade grymt kul även om vädret hade en del övrigt att önska.
Träning är träning och tävling är tävling.
Endast registrerade medlemmar kan posta inlägg till forumet. Registrera dig här eller logga in ovan.