TCS Amsterdam Marathon

Efter Amsterdam Marathon förra året bestämde jag mig att det inte skulle bli någon mara i år, vare sig i Stockholm, Amsterdam eller någon annanstans. Sen gick det inte ens en månad så var jag anmäld hit i alla fall. Av olika anledningar så kom jag aldrig igång med maratonträningen på allvar i år. Till största delen så berodde det nog på den segdragna förkylningen i vintras/våras som sedan gjorde att jag kände mig väldigt sliten och seg till långt fram på sommaren. Det blev mest harvande på distanser runt 12-20 km, och det kommer man inte långt på. Så på försommaren mailade jag arrangören för att byta distans till halvmaran, vilket skulle gå att göra. Någon bekräftelse kom aldrig, vare sig då eller när anmälningstiden hade gått ut, vilket förstås var lite oroande men jag tänkte inte så mycket mer på det. När så den definitiva tävlingsinformationen mailades ut ett par veckor före loppet så stod jag naturligtvis kvar på maratonsträckan. Båda distanserna var nu fulltecknade så jag brydde mig inte om att försöka ändra nu heller. Frågan var nu snarare om jag skulle starta eller inte. Jag valde att starta med motiveringen att ”ingen kommer ihåg en fegis”.

Vädret på söndagen var perfekt. En aning kyligt när jag gick från hotellet klockan 08:00, men det skulle bli bättre var det sagt. Efter de vanliga bestyren före start så kom jag, lite sent, in i startfållan och hade ett par minuter på mig att knyta om skorna och samla tankarna innan starten gick 09:35 för oss i grupp två. Nu hade solen börjat visa sig och det såg ut att bli en fin dag, som sagt. I skuggan skulle det fortfarande fram på förmiddagen vara lite kyligt så det var skönt att ha på den tunna underställströjan under t-shirten. Tanken var att ta det lugnt och hålla runt 5:30-fart vilket borde ge lite drygt 3:50 i sluttid. Trots avsaknaden av långpass under året så kändes det ganska så realistiskt. Det blev 3 toalettstopp de tre första milen men för övrigt så rullade det på bra och jag försökte verkligen att hålla ner tempot för att inte dras med i ett högre. När jag passerar 30 km så ligger jag i fas med planen och snittar 5:30 och allt känns faktiskt riktigt bra, men 10-15 meter efter passeringen så står den. Väggen! Den oresonliga betongväggen och jag springer rakt in i den. Det funkar ändå hyfsat någon kilometer till, men sedan så blir det bara en fråga om att överleva… eller i alla fall att ta sig hem och i mål. Den sista milen blir det ganska mycket gång, men som tur är så har jag inga andra fysiska problem med vader eller kramp. Klockan rinner iväg fortare och fortare och de sista 10-12 km så tappar jag ungefär en halvtimma, och när jag till slut går i mål så stannar min klocka på 4:20:29 vilket ju förstås inte allt var något jag var särskilt nöjd med. Med tanke på hur året har sett ut så kan jag ju ändå inte vara jätteförvånad, trots allt. Nu är det bara att bita ihop till Stockholm och, förmodligen, Amsterdam nästa år. Det kan rimligtvis inte gå sämre då.

Jag hade i alla fall tur med vädret, det kunde ju ha ösregnat.