längre än kort, kortare än långt

Skrylle i en blöt skog efter gårdagens skyfallsartade regnande. Friskt. Höst. Långsam start men tyckte jag hittade ett bra steg, tyckte jag kunde springa på rätt ok utan den fruktade halvdöda känslan jag får ibland.
Men rent objektivt går det ju inte "fort". Nu struntar jag i det. Fort är relativt och varför är fort lika med bra?
Jag är inte ung längre, jag måste omvärdera löpningen, tänka nytt, inte fastna i bra- och dålig-bedömningen. Det jag kommit fram till är att farten är underordnad. Eller, jag börjar känna att det är helt ok att underordna fart som värdemätare.
Jag kan. Det går. Det känns. Det är bra så.