Lindome–Åsa–Särö

Oj oj oj vilket monsterpass det här blev! Men det började riktigt bra: runt 20 grader varmt, halvmulet och bara en lätt sydlig vind som jag såg fram emot att få i ryggen på vägen hem. Eftersom 12,1 mil var lite i längsta laget förra helgen tänkte jag nöja mig med 11,6 den här gången. 😄

Hade en runda som jag kört några gånger tidigare med fikastopp på Åsa hembageri, eller Dahls bageributik som det visade sig att den hade blivit sen sist jag var där. Tog det ganska lugnt i den lätta motvinden söderut och mest bara njöt av en fin tur på landet, även om jag kunde konstatera att den här veckan har hösten börjat smyga sig närmare – löven på björkarna har börjat skifta färg till gult. Men än är det mesta grönt och fint och det kan nog bli minst en månad till med bra cykelväder.

Stannade alltså till för fika i Åsa med 20 minuter kvar till stängningsdags, helt enligt min tidsplan. Eller rättare sagt: när jag stack iväg hemifrån tänkte jag att det nog inte skulle vara några problem att hinna ditt innan fyra, mer noggrann var inte planen. Stoppet tog precis över 15 minuter, inklusive besök på bekvämlighets­inrättningen.

De sista kilometerna in mot Åsa hade jag som beräknat vinden i ryggen och så fortsatte det i princip hela vägen hem. Lätt cykling alltså men ändå fart uppåt 30 km/h. Det vill säga ”lätt cykling” gällde fram till Kungsbacka. Just när jag passerat centrum brast vajern till bakväxeln. Nu hade jag bara de två högsta växlarna att tillgå, och rundans absolut brantaste backe låg precis framför mig… 😱

Jag försökte fixera växeln i ett lägre läge men det lät sig inte göras. Så det var bara att bita ihop och ta i för kung och fosterland. Med nöd och näppe tog jag mig upp för backen mot Varla, hade den varit 50 meter längre eller bara en gnutta brantare hade det inte gått. Jag tryckte tydligen ner nästan 500 watt i pedalerna där, ändå var det bokstavligen knappt styrfart på slutet. Men jag visste att när den väl var avklarad skulle det inte vara några speciellt branta backar innan den allra sista uppförsbacken hem.

Jag brukar nästan aldrig stå upp och trampa utan växlar hellre ner och tar det lugnt i uppförsbackarna men nu blev det ståtramp så fort det blev det minsta uppför. Jag har ju verkligen ingen klättringsutväxling på cykeln utan minsta kransen har 11 tänder. De tänderna bet mig i baken nu kan man säga. Istället för att ligga på runt 85 rpm som jag brukar göra blev det runt 60 och ibland ännu lägre. Tur i oturen ändå att det var lätt medvind och fint väder.

Tog mig till slut ända hem, inklusive nästan hela branta sista backen, men jag skippade den allra sista brantaste delen, den tror jag inte jag skulle ha klarat. Tog istället genvägen via trapporna, men först stod jag och pustade en stund. Precis då kom en granne gående nerför trappan och sa ”bra jobbat!” utan att veta riktigt vad jag hade gjort men det märktes nog att det var en riktig kraftansträngning jag hade genomfört. 😂


Edit: Angående backen i Kungsbacka meddelar Strava ”🏅Congrats! That was your best power output for 1 minute.”
I, for one, am not surprised. 😎