ASICS Stockholm Marathon - Stockholm

På fredagskvällen var hypokondrin total, kände mig hängig och hade ont i halsen. Men vaknade på lördagsmorgonen pigg och frisk.

Min plan för dagen var att ta det lugnt, ha kul och springa på känsla. Inte ta ut mig då jag har Vättern triathlon en månad senare.

Perfekt löparväder, varmt och skönt vid starten. Startskottet gick och jag sprang och jag sprang. Benen ville inte alls lufsa genom loppet de ville springa. Klockan visade runt 05:45 fart. För fort men jag tänkte att det känns ju lätt inte ansträngande så jag kör så länge det håller. Det höll länge.
Studsade fram med mina Tigger skor (Tigger i Nalle Puh, det blev mitt mantra när det var lite tungt "studsa som Tigger") ända till ca 24km kändes det lätt att springa. Men sen ute på Djurgården blev det lite tyngre men inte så där jätte hemskt. När jag passerade 30km skylten vid Skeppsbron så tänkte jag snart kommer jag att bli jääääätte trött men dippen som brukar komma efter 30km kom aldrig.
Vid Torsgatan började jag få vittring på Sthlms marathonpers. Så jag bestämde mig för att gasa på när jag nådde Odenplan. Tyvärr så var det trångt i år och jag fick kryssa förbi folk som sprang sakta eller gick. När det var två km kvar ökade jag ännu mer. När jag såg Stadion så insåg jag att det kommer att handla om sekund strid för att nå perset så jag ökade ännu mer. Sista km var den andre snabbaste km på loppet. Spurtade in på Stadion och hade lust att skrika ur vägen för här är det pers på gång. Fick klämma mig förbi lite löpare där också. Tyvärr kom jag ihåg min snabbaste tid fel och missade således mitt pers med 10 sekunder. Lite surt men vad gör det om hundra år. Jag är jätte nöjd med loppet som gick förvånansvärt bra med tanke på att jag inte sprungit så vansinnigt mkt i år.

Det regnade rejält sista milen men det gjorde inte så mkt.

Duktiga Jerry kom in på 3:09:30 och persade med 10 minuter. Så stolt över honom.