Jättelångt

Jättelångt...har sett fram mot det här i ett år även om det inte direkt kändes realistiskt att jag skulle kunna springa 68 km terrängultra utan att avlida när jag stapplade fram sista kilometrarna på Sthlm marathon 2012. Det kändes ännu mer avlägset i början av februari när jag haltade av löparknä och inte hade kört långpass sedan september. MEN - sedan dess har det varit 4 skadefria månader med riktigt bra träning och ultradebut och kände mig i riktigt bra form, nästan oroväckande bra, dagarna innan.

Skön känsla kvällen innan start och lyckades för en gångs skull packa ihop allt och krypa till kojs innan midnatt. Utrustningsvalet landade på Salomon-vätskeryggan (som nu var utbytt efter dragkedjedebaclet på 7 summits) packad med 1,5 l vatten, en handfull gels, extratröja, compeed, salttabletter, telefon, nötter och lite flytande mat. Tror att fotproblemet jag hade under och efter 7 summits berodde på lite för dålig dämpning men bestämde mig ändå för samma skor eftersom skogs- och grusvägslöpning borde vara lite snällare.

Uppstigning 05.30 och hämtade upp Thomas vid Norrtull för att sen bränna upp till Norrtälje. Löpare i väldigt blandade åldrar, former och utstyrslar droppade in en efter en innan bussen körde oss till start i Grisslehamn. Blå himmel, många oroliga magar och mycket tjena och hejsan innan genomgång av reglerna och felspringningsgarantin- "NÄR ni springer fel, ring mig och säg var ni är och vart ni ska så hjälper jag er". Föreställde mig hur de samtalen måste låta: "Jag är någonstans mellan Grisslehamn och Norrtälje och vill till Norrtälje. Vart ska jag?". Ritade ändå pliktskyldigt in vätskestationerna på kartan och stoppade den i ryggan där den sedan låg oanvänd och sakta löstes upp av en svett-cola-perpetuem-blandning. Innan startskott var det en tyst minut för de senaste två årens segrare som tragiskt och hastigt avled i vintras.

Lugn och fin start men lite trångt första biten på stigar när fältet skulle omfördelas utifrån respektive lunktempo. Jag och Thomas höll oss till planen och tog det lugnt när det blev lite mer kuperat och tekniskt. Trots det var mina vader helt stumma redan efter 3 km. Fan! Hur kunde det här hända? Varför, varför körde jag intervaller i onsdags? Ställde in mig på 6,5 mil av obeskrivligt lidande och en tid på över 10h. Ja, ja, inte så mycket att göra åt nu och allt annat kändes ju åtminstone bra - bara att fortsätta lugnt och hoppas på det bästa.

Hann inte riktigt tänka på vaderna under några km när man skulle hålla koll på rötter, trädstammar, stenar och ledmarkeringar. När vi efter någon knapp mil kom upp på en väg så hade stumheten gått upp i rök och det kändes riktigt bra, kanske inte behövde bli en golgatavandring ändå? Vi slog följe med två pratglada göteborgare som verkade ha ungefär lika lite ultravana som vi och det blev en hel del trevligt snack om träning, tävlingar och upplägg för resten av dagen.

Första vätskekontrollen kring milmarkeringen låg brutalt vackert nere på en sandstrand och man hade gärna stannat där ett tag och njutit av utsikt, väder och stämning men nu var jag pigg, otålig och kände horn växa ut i pannan så jag hetsade Thomas till omedelbar avgång. Vi fortsatte över berg, stenstränder och fina skogsstigar. Blev omsprungna av enstaka löpare men passerade desto fler, en efter en trots att vi höll ett jämnt tempo kring 6:15.

Någonstans kring 20 km sa ena göteborgaren, som visade sig vara utom tävlan paceandes sin kompis, tack o hej och vände tillbaka mot starten. Jag tyckte att den andre verkade oberörd och stark men nu när blev mer lättlöpt och vi höjde tempot lite så sträcktes gruppen ut lite mer. Utan att det var något överenskommet så blev det bara så att ibland jag och ibland Thomas stack iväg några hundra meter för att några minuter senare vara ikapp igen. Vätska 2 var ta mig fasen som en restaurang med massor av godsaker men jag var otålig att komma vidare så det blev bara lite saltgurka och ett par chips trots funktionärskvinnan som gång på gång upprepade "Missa inte buffé två, här borta på andra sidan av altanen!"

Riktigt fin löpning längs med Väddökanalen mellan 20 och 30 men nu började distansen ändå kännas i benen och jag var lite förvånad över att det stramade så pass mycket i baksida lår. Vätska 3 var en konstig upplevelse en bit från leden där man skulle springa igenom någon form av minivaruhus bland flanerande lördagsshoppare för att komma till stationen utanför andra entrén. Kändes inte riktigt som att det passade in på ett terrängultra men det var väl någon sponsringsgrej antar jag. Snubben som blev avprickad före mig frågade om placering och fick svar 29 vilket gav lite extra boost då jag hade tippat runt 45. Gjorde här en tabbe och lyckades fylla på ryggan med sportdryck istället för vatten. Insåg det precis när vi skulle dra men struntade i att tanka om.

När det blev ett längre parti asfalt så höjde jag, Thomas och en gråtröjad kille vi kommit ikapp lite tidigare tempot och lämnade göteborgaren bakom oss. Trodde att vi sprungit fel när gråtröjans GPS sa nej men Thomas stod på sig och fick rätt. Nu var det rätt mycket grova grusvägar och det blev lite monotont och gjorde ont i tår och trampdynor när man missade parera de stora stenarna i vägen. Fick ont i magen av sportdrycken, förbannade min klantighet och slutade dricka. Nu var låren rejält stela, det var varmt på kalhyggena och jag såg fram mot vätska 4 som jag trodde låg vid 40 km, men kom ikapp en man som sa att det var lååångt kvar till vätska 4. Det var väl själva f-n, skulle mitt felval av vätskedunk tvinga mig välja mellan kapsejsad mage eller vätskebrist? Började tänka lite negativa tankar nu men stämningen lättades upp när Pippi ridandes på Lilla gubben helt plötsligt dök upp på en skogsväg och bjöd på pepparkakor.

Snällt nog hade de ställt ut lite vattendunkar vid en extrainsatt obemannad station runt marapassering där jag kunde dumpa den satans sportdrycken och istället tanka med iskallt vatten. Härifrån blev jag, Thomas, gråtröjan och en äldre man i röd tröja med inte helt oansenlig kagge (var grymt impad av hans tempo och att han i princip aldrig gick), en grupp som mer eller mindre höll ihop i dryga två mil. Nu blev det gång i de flesta backar och låren blev stummare och stummare men vi fortsatte ändå hålla i princip samma snittempo som tidigare.

Lite kämpigt upp till vätska 5 men jag ville bara vidare så fort som möjligt då det tog någon km att få igång låren efter att man stannat eller gått en bit. Stressade på Thomas igen som inte verkade vara riktigt lika stum som jag och vi plockade en del placeringar då en del löpare tog sin tid vid stationen. Direkt efter var det ett vägskäl med knepig märkning där en man som sprungit om oss tidigare med uppgiven min dök upp från höger och följde efter oss in till vänster. Efter några km sprang han om oss igen bara för att återigen springa fel och komma tillbaka till leden precis i tid för att rädda oss från felspringning. Några km senare var det dags för några andra som passerat oss att agera felspringningsräddare. Som tack för hjälpen höjde vi tempot, sprang om och såg dom inte mer. Tror att alla fyra i vår grupp var i zonen efter 50 km för vi körde på riktigt bra och susade nästan förbi några som såg ut att ha det tufft. Thomas fick något tokryck och drog en km på 4.45 innan han gåendes väntade in i en backe. Kände mig sjukt stark och pigg även om lår och fötter gjorde ont men det kopplades bort mentalt rätt enkelt.

Vid sista stationen blev det återigen ett kort stopp efter att vi fått besked om placeringar runt 24-25. Precis som sist passerade vi några som kommit in före oss och stack efter oss. Vi fortsatte mata på och jag satte upp de första mentala delmålen för dagen vid 60 och 65 km. Gråtröjan satte in lurar som hjälp sista biten, Thomas och jag sa inte så mycket men höll ihop medan rödtröjan sprang om oss uppför för att sen bli omsprungen utför. Kämpigt vid 60 men drog i mig sista gelen och piggnade till lite. Vid 63 fick vi beskedet "max 3 km kvar nu!" av en av funktionärerna vilket jag inte trodde ett dugg på och gjorde rätt i att tro. Gråtröjan hade gjort ett ryck och försvann sakta längre och längre bort men var snäll nog att vända sig om och vinka höger/vänster när han hittat någon markering och svängde av.

In på en lite mer teknisk stig och Thomas gjorde en volt över en sten och skrek som en stucken gris. Trodde att han slagit sig rejält men det visade sig handla om efter-fall-kramp-i-låren. Trött och förvirrad som man var hade jag inte ens sinnesnärvaro att försöka hjälpa honom upp utan sprang om med ett trött "hur gick det?" - väldigt snyggt gjort. Han fick sin hämnd några km senare när han höjde tempot efter att vi forcerat en gärdsgård. Jag kunde inte svara, såg honom glida iväg men brydde mig inte ett dugg då det nu bara handlade om att undvika fullskalig kramp i lår, ta sig i mål samt hålla rödtröjan bakom mig som skymtade på andra sidan fältet.

De sista 3 km var de längsta jag någonsin sprungit och eftersom märkningen blev sämre och sämre ju mer in i själva Norrtälje man kom så var jag hela tiden orolig att jag sprungit fel. Kändes iaf bra att rödtröjan sackade efter mer och mer, att jag var helt klar i huvudet och höll skapligt tempo. Var tvungen att fråga ett par på en bänk om det passerat några löpare eftersom jag inte såg några markeringar och fick ett trött " Jaaa, för tionde gången. Du ska däråt...". Strax efter det såg jag äntligen lite hejande publik och upploppsskylten, ökade tempot och löpte upp för målrakan i respektabel 4:45-fart.

Var så sjukt nöjd när jag kom i mål: 7:10, 19:e man av 70 fullföljande, ingen felspringning, jämnt fint tempo hela vägen med endast ett par minuters långsammare andrahalva, fint samarbete med Thomas hela vägen och att jag fick ut i princip allt kroppen hade att ge där och då. Är extra nöjd med att jag hade så jämn och bra energinivå, var klar i huvudet nästan hela tiden och var riktigt stark mellan 5 och 6 mil - har Sträcklöparna Tobias och Felix att tacka för många bra ultraråd som hjälpte mig mycket. Tror också att mina back-to-back långpass har varit riktigt bra träning i att springa på stumma ben och att lära sig koppla bort smärtan/stumheten mentalt.

För bara några månader sedan hade jag inte kunnat drömma om att genomföra 68 km på det här sättet och på den här tiden. Men allt stämde verkligen perfekt den här dagen (förutom sportdrycken) och det var både roligt, vackert, äventyrskänsla och lite spänning/tävlingsnerv. Även om man varken ville sitta, stå, ligga eller gå direkt efter loppet och mådde allmänt miserabelt så återhämtade jag mig ändå rätt fort. Så här några dagar efteråt är enda menen ett småstelt vänsterlår och mindre inflammation och svullnad i sena eller något fäste i vänsterfoten - är nog OK om några dagar. Trolig orsak: för hårt snörd sko som tryckt på led och sena när foten svällde upp under loppet.

Längtar redan till nästa ultralopp och nästa års Jättelångt.