Smash på löpbandet

Näsan, inklusive hela dess innehåll, frös till is i morse under de få steg jag har till postlådan och morgontidningen. Det var så kallt att kylan gnistrade i luften och även om det på sitt sätt är vackert så kändes det inte så lockande med utomhusaktiviteter. Tio minuter av snöskottning fixade jag. Sen var händerna stelfrusna, ni vet så där så att det gör ont när de tinar upp och värmen återvänder. Det kändes som om det fick vara nog, och jag fick lite att fundera på inför dagens löpning.

Skulle jag springa ute och dö av köldskador? Eller skulle jag avlida av ren tristess på löpbandet? Eller bara lägga mig ner och spela död?

Nä. Man sätter inte nytt PB genom att ligga i soffan så jag åkte hem till Farornas Konung och hans löpband. Jag hatar att springa på löpband. Hatar. Det är så tråkigt att klockorna stannar. Fast det kan förstås också bero på att jag inte kan uppbringa tillräckligt med energi för att öka farten… Mina pass brukar således bli riktigt korta. En kvart är väl vad jag står ut, en halvtimme om jag är duktig. Inte mer. Därför springer jag ofta bara korta back- eller intervallpass på bandet. De tar inte mer än högst 30 minuter och är ändå så jobbiga att jag kan känna mig nöjd trots att distansen inte blir så lång.

Jag har sagt att jag ska springa 150 mil i år. Det är ett snitt på tre mil i veckan, vilket inte borde vara så svårt, åtminstone inte om jag sprang lite oftare. Hittills i år har jag bara skrapat ihop några få, lätträknade mil. Men om Göteborgsvarvet ska gå som en dans och milen avverkas under 50 minuter så kan man inte bara pyssla med mental träning – och man utvecklar inte löpsteget i simhallen. Det är bara att bita ihop på det där förhatliga bandet.

Det gick faktiskt lite bättre än väntat. Hos Faran kan man kolla på tv eller dvd samtidigt som man springer. Då blir det roligare. Jag hade laddat upp med den fantastiska 80-talskomedien Smash. Det måste vara en av de bästa tv-serier som producerats i Sverige och underhållen av Sigge, Alex, Einar och Theo gick det faktiskt lättare att hålla humöret uppe. Då och då stack Faran in huvudet, berömde mig för att jag kommit så långt och spanade in och rättade till mitt steg. Eftersom Farornas Konung är den han är så är hans löpband naturligtvis kalibrerat. Naturligtvis. Det är bra. Det gör att jag faktiskt på allvar vet att jag springer i rätt fart och rätt sträcka. Distansen är bra mycket säkrare än den jag får på gps-klockan och därför kunde jag heller inte skylla på att klockan visar fel.

Utmärkt utan undanflykter.

Bandet är dessutom riktigt proffsigt. Jag är van vid hamsterband som endast visar en decimal. Här kunde jag följa varje meter jag tog, och det underlättade faktiskt. Dessutom gick det att stänga av räknaren när jag hoppade av bandet för att vätska upp mig efter sex kilometer. För när ganska snart ökar till sisådär 5:30- tempo och därefter till totalt två kilometer i 5:00-tempo, med lite långsammare tempo mellan de två, så behöver man sitt vatten.

I dag invigde jag också mina nya fina Saucony Fastwitch som jag köpte i Frankfurt i höstas. Det har inte riktigt varit läge att plocka fram dem tidigare, men i dag kändes det rätt. De var sköna att springa i och satt bra på foten. Sulan var ganska hård men jag tycker alltid att det känns stelt på bandet oavsett sko, antagligen eftersom jag är rädd att ramla av, och behöver springa ute med dem innan jag kan ge en riktig recension. Men jag tror att de kan bli bra att springa snabbt med. För snabba ska de vara, men jag anar att det kanske lite beror på vem som är i dem.

Totalt skrapade jag ihop en mil på bandet och det är jag väldigt nöjd med. Faktiskt är det distansrekord på löpband och eftersom jag nu vet att det är möjligt att härda ut knappt en timme så vet jag att jag kan göra det igen. Och igen. Fast jag hoppas faktiskt att det snart blir varmare för jag behöver komma i gång med mina långpass och dem tänker jag springa ute.

DSCN1634

Foto: Farornas Konung. Och eftersom jag ser ut som om jag inte lyfter fossingarna ordentligt så vill jag påpeka att detta är i början av timmen innan jag fått upp farten.


Vill du kommentera det här blogginlägget?
Registrera dig eller logga in här ovanför.