London Marathon - recap

London Marathon och det tappade löparsuget

 

Vanligtvis brukar jag skriva en recap av mina Marathon några timmar efter loppet. Men detta loppet sög musten och löparglädjen ur kroppen. Så jag har hållit på orden länge.

 

18:e januari springer jag ett långpass med Lulekamraterna. Jag är ute i 2.08 och springer knappt 25 km. Det är ett tungt pass, men det känns ändå positivt. Med drygt tre månader kvar till London Marathon är jag på rätt väg och jag börjar fantisera om att redan om några veckor vara uppe i 30 km-pass.

Drömmen är att komma superbra förberedd till London Marathon. Loppet är mitt 14:e Marathon i ordningen och sanning sagt så har jag sprungit många av dem för dåligt förberedd. De senaste åren har det varit förkylning (Umeå 2012), hopparknä (Stockholm och Mallorca 2013) och helt enkelt i många fall att jag inte fått till nog många bra långpass.

Några dagar efter långpasset blir sonen förkyld. Han har en historik med förkylningastma som han har varit inlagd för tre gånger tidigare under sitt tvååriga liv. Precis som flera gånger tidigare så blir han snabbt dålig och får problem med andningen. Vi åker in på natten och blir inlagda i fem dagar. Han har drabbats av lunginflammation dessutom och under dessa dagar delar vi på en 90 cm-säng med flera väckningar varje natt för medicinering.

När vi blir utskrivna snackar jag med en sköterska som säger att föräldrarna brukar hålla ställningarna mentalt och fysiskt när de är inlagda, men sen när de kommer hem så blir de förkylda. Jag minns att jag säger att jag inte tänker bli sjuk och att jag har London Marathon om tre månader.

Men det dröjer inte länge innan jag blir sjuk. Jag missar 16 dagars träning innan jag börjar om igen. Jag hinner med två pass och åker sen dit igen och tappar 12 dagar till.

Den 18:e januari drömmer jag om att öka på längden upp till 30 km närmaste tiden. Den 22 februari kommer jag igång igen och har tappat en månads träning. Nästa “långpass” blir den 28 februari då jag hinner få till 18 km. 40 dagar sedan det senaste långpasset.

Här träder det som gör att jag tappat suget för Marathon in. Stressen. Paniken. Ångesten över att man inte sprungit nog många långpass. Man är så beroende av kontinuitet och istället för att ha fått det så har jag missat massor av träning.

Mars går fint och jag hinner med ett på 25 km samt tre stycken 27 km-pass. Formen känns på väg. Samma dag som sista 27 km-passet halkar jag på morgonen på garageuppfarten. Blankis mötte höftkula. Med tre veckor kvar till London Marathon har jag så ont i höften att jag får bita mig i läppen när jag går.

Jag var på väg att rädda upp tappet på en månad mellan januari och februari. Jag kände mig på gång. Då blir det tre veckor rehab och knappt någon löpning alls. Länge är jag tveksam till om jag ens kommer kunna ta mig runt. Sjukgymnasten säger att det nog KAN gå. Men om det gör ont bör jag inte fullfölja.

Den 26:e april på morgonen är det blåsigt, regnigt och jävligt. Temperaturen visar 12 grader. Idag är det dags för Marathon. Dagen innan hade vi flanerat runt på stan med barnvagn i Londonstressen. Solen sken och det var en riktigt fin dag. Men jag ångrar lite att vi gick så mycket hela dagen. Samtidigt åkte jag med familjen. Vad skulle jag gjort? Suttit på hotellet och häckat? Nä, vi rörde på oss i folkmyllret och var turister en dag. Det blev bara en snabbis på mässan som var en bra bit utanför stadskärnan. Ungefär som i Berlin.

Jag kliver på bussen som SRCC abbonerat och påbörjar resan mot startområdet i östra London. På bussen känner jag en blandning av ångest och förväntan. I bagaget har jag med mig Mallorca 2013. Fem månader innan det loppet kliver jag av Stockholm Marathon med vad jag senare får reda på är hopparknä. Därefter väntar 35 mil på fem månader. De långpass jag hinner få till är två pass på 20 km, ett på 24 och ett på 26 km.

Ändå lyckades jag hålla en positiv inställning i solskenet på Mallorca och få till 3.39. En tid jag fortfarande är otroligt nöjd med med tanke på förutsättningarna.

När jag kliver av bussen tänker jag på det loppet. Att det går om man bara är positiv. Jag möts av hårda vindar och regn och letar mig mot någon av de uppställda tälten där de ska servera kaffe och skydd mot regnet. Där är det… smockfullt. Folk står som packade sillar därinne och trängs. De som kan sitter men många står bara i timmar och väntar på loppet.

Efter en lång stund ser jag en kille lämna sin plats och försöker klättra över alla människor utan att knäa någon i huvudet. Där sitter jag sedan en stund och hör regnet smattra över tältet. Jag snackar med en man i 60-årsåldern. Han gör sin Marathondebut här och jag försöker peppa honom. Säger att ett Marathon springs jävligt mycket med huvudet också. Man måste gilla utmaningen.

När högatalarna proklamerar att det är dags att lämna in överdragskläderna så letar jag mig ut i regnet. Jag klär av mig, men behåller vantar, mössa och en långärmad Craft-tröja som kom med en Aktiv Träning-prenumeration. Sen ställer jag mig i toakön och hackar tänder i typ en kvart. Det gick inte att kontrollera. Tänderna bara smattrade mot varandra. Väl i bajamajjan så stannade jag där så länge jag kunde och försökte peppa mig själv med mantran som “Du gör det för att du tycker att det är kul, kom ihåg det!”.

Loppet startar en stund senare. Det är smockfullt med människor på relativt smala gator. Jag lyckas dock hålla mig kall och tänker att jag släpper loss benen när det slutar vara så trångt.

De första två går på 5.10 & 5.16. Men sen öppnar det sig en smula och jag kan börja släppa loss. 4.36 - 4.32 - 4.28. Benen känns väldigt lätta och det går smidigt framåt. Första femman på 24.02.

Loppet är lättsprunget och det flyter på fint hela vägen. Nu har jag blivit varm och jag tråcklar av mig Crafttröjan och slänger av mig den, samt mössan. 4.35 - 4.39 - 4.41 - 4.45 - 4.45. Andra femman går på 23.25 och de känns som att jag har hittat min fart för resten av loppet. Höften håller och det känns positivt!

4.42 - 4.47 - 4.49 - 4.49 - 4.52. Min tredje femma går på 23.54 och tidsmässigt är det helt ok. Men jag känner nu att kroppen inte står rustad för ett Marathon. Det börjar ta emot lite grand. Här försöker jag återigen återkoppla och göra känslan till något positivt. För fem år sedan persade jag i Berlin till 3.35. Då minns jag att jag också fick känslan att musklerna blev lite småtrötta efter 13-14 km, men att det mest var som att musklerna “satte sig”, nästa växel lades i eller hur man ska säga. Sen var resten av loppet en fantastisk upplevelse och jag fick ingen dipp alls.

Jag försökte således tänka bort det. Men det började kännas allt mer att förberedelserna inte varit optimala. 4.48 - 4.49 - 4.43 - 4.46 - 4.51 och 23.57 på den fjärde femman. Passagen under London Bridge var det lite motlut, men det var riktigt mäktigt och en av de starkaste intrycken från loppet; hur jag nästan svävade över trots att det bet emot lite. Jag passerar halvan, på min klocka, på ungefär 1.40. Enligt plan tidsmässigt, men fysiskt är det inte alls som jag hoppats.

När jag sprang Mallorca Marathon 2013 så började jag nedräkningen halvvägs och skrek vid varje skylt: “Bara 20 kvar? Det är ju LÄTT!”. Jag försökte anamma samma positiva inställning här. Men kroppen arbetade emot mig. 4.47 - 4.51 - 4.52 - 4.54 - 5.12 och 24.36 på femte femman. Nu börjar kroppen bryta ner sig.

5.08 - 5.12 - 5.20 - 5.22 - 5.21 och 26.23 mellan 25-30. Jag börjar stanna vid vätskestationerna och jag stannar för allt godis som bjuds. Jag är ohyggligt trött och det blir bara värre.

4.47 (av någon anledning?) - 5.30 - 6.00 - 5.57 - 5.58 och 28.22 mellan 30-35. Någonstans här kommer en av de starkaste minnena från loppet. Jag får en flaska med vatten och försöker föra den mot min mun. Men jag missar två, tre gånger innan jag liksom behöver fokusera ögonen för att flaskan ska träffa munnen. Det måste ha sett helt sjukt ut. Jag var helt väck.

Längs hela vägen bjöds det på svingoda godisar. Någon sorts winegum gissningsvis. Hela sista milen stannade jag varje gång någon bjöd och det var folk överallt som bjöd på godis. Så jag kunde springa 100 meter, stanna, springa lite, stanna, dricka, flåsa, vidare.

6.17 - 6.22 - 6.31 - 6.12 - 5.49 och 31.11 fram till 40 km. Publiktrycket sista 4km är helt jäkla magiskt och jag grämer mig väldigt mycket över att jag inte kommer springandes här i form. För då tror jag att man fullständigt svävar fram. Publiken skriker som galningar. Nästan som i New York. Sista biten går på 5.49, 6.03 och 5.51 plus sista 814m i 5.44-tempo.

Jag tror det är första maran som jag absolut inte haft någon spurt i mig. Kroppen var helt dränerad på energi. Jag tar mig i mål och känslan efteråt är bara grav, grav missnöjdhet och jag känner aldrig, aldrig mer ett Marathon.

Fyra månader och 260 km senare (en mängd som många löparvänner gör per månad…)  har jag inte återfått löparsuget alls egentligen. Jag följer många Marathonlopp i sociala medier och någon gång har jag väl fantiserat om att springa något av de lopp som jag har tänkt springa någon gång i mitt liv: Milano, Paris, Barcelona.

Men samtidigt känner jag också starkt inom mig att jag inte vill gå upp 07 lördag morgon (den tid som löparklubbar springer och den tid som passar bäst när man är familjefar) och springa långpass. Jag vill inte känna den där stressen över så lång tidsperiod över träningen som måste bli av. Det förtar mycket med glädjen. När jag ser löparvänner i sociala medier proklamera sina 30 km och 100 km-veckor så känner jag bara nej, nej, NEJ. Inget sug alls! Jag har inte ens besökt Funbeat på 4 månader för jag vill inte se hur alla andra springer på och matar sina 70 km-veckor.

Men det betyder inte att jag slutat träna. Det blev en väldigt stillsam maj månad och sedan stressigt fram till semestern. Men från semestern har jag tränat på bra. De två månader som jag varit hemma inför väntan på storken har jag fått ihop drygt 50 timmar träning.

Juli månad blev det två pass simning i en sjö, två pass crosstrainer, 150 km (6.5 h)  på min nya Sport Cross, 85 km löpning, mycket styrketräning och totalt över 25 timmar. Den bästa månaden någonsin mängdmässigt.

Istället för att tänka på nästa löppass, nästa lopp så kan jag istället tänka på hur länge jag ska orka hålla plankan nästa gång, hur många pullups jag gör nästa styrkepass och om jag inte skulle fara och cykla någon dag? Jag kan sitta och googla våtdräkter, cykeltrainers till garaget.

Jag vet att många löpare är emot att man kör massa styrketräning. Men efter att knappt ha kört någon styrka alls under hela vintern så har jag börjat känna en otrolig glädje över att träna styrka, över att bli stark i bålen, att köra bänkpress kontinuerligt för första gången i mitt liv - jag som knappt tränat bänkpress någonsin. När jag dessutom har ett jobb där jag sitter vid datorn hela dagen + pendlar 90 minuter per dag, så känns det extra viktigt att bygga upp en bra och stark grund.

Kanske kommer löparglädjen tillbaka någon gång. Men just nu känns i alla fall ett Marathon väldigt, väldigt långt borta.

London Marathon:


+++ publiken!

++ banan - lagom för en som inte gillar så mycket backar

+ bra goodiebag, bra arrangerat överlag.

- väder%#&€%#€%&

Resan med SRCC funkade helt ok. Har inga egentliga klagmål. De ordnar middagar och sånt om man vill vara med, men jag åkte ju med familjen. Hotellet vi bodde på var riktigt bra, så det är vi bara nöjda med. Det hette Lancaster London och låg alldeles intill Hyde Park.

 

Vill du kommentera det här blogginlägget?
Registrera dig eller logga in här ovanför.