Bergatagen

Fjällöpning i vinterskrud - Rendalssölen och Fulufjäll

Utsikt från Sölenskardet

Vad gör det väl att det redan har hunnit bli sen höst när det plötsligt finns ett par lediga dagar i kalendern och en god vän föreslår en tur till fjälls? Visserligen muttrade jag lite när jag vaknade ett par dagar innan avfärd med ont i halsen och tvingades lägga undan shortsen till fördel för långa tights men när jag åkte upp till Laila i Borlänge var humöret på topp och förväntningarna höga. Jag visste att Laila hade planerat in ett par riktigt fina turer åt oss, först på Rendalssölen i Norge och sen på Fulufjäll strax söder om Idre. Efter en sista koll på väderleksprognosen bestämde vi oss för att bo i stuga istället för tält, det skulle visst komma en del snö framåt morgonen på tisdagen, burr! 

 

Måndag 23 oktober: Rendalsölen 25 km, 1400 höjdmeter

Med Laila bakom ratten åkte vi snabbt och säkert norrut. Frukosten intogs i strandbrynet vid en spegelblank sjö ackompanjerad av en flock tranor som trumpetade oavbrutet från andra sidan, läckert!

Glada före start. Snart åkte mössor och varmare kläder på!

Toppen till höger i dimman någonstans.

 

Väl framme insåg vi att vi inte skulle behöva vänta på snön, den var redan på plats! Vi drog på lite extra kläder och gav oss av uppför. Det som i vanliga fall är en stig bred som en motorväg blev plötsligt svår att följa när snön lagt sig som ett tunt täcke överallt och det blev lite sicksackande när vi så sakteliga tog oss uppåt. Fram till passet vid sjön Skardstjönna är det till en början lättlöpt med svag stigning men det är trots allt 500 höjdmeter uppför så det blev en del gånginslag. Väl framme vid sjön ökade vindstyrkan markant och vi började bli kalla. Eftersom vi hela tiden sprang i snö hade skor och fötter ganska snabbt blivit genomblöta. Vi tog ett snabbt stopp och drog på oss ytterligare ett lager kläder. Jag var glad att jag packat rejält, jag hade fortfarande en dunjacka och ett par underställsbyxor kvar i väskan i fall det skulle bli värre högre upp.

Passet vid Skardstjönna, toppen upp till höger.

Det skulle vara ledat hela vägen till toppen men nu var det besvärligt att hitta stigen. Markeringarna på norska leder består av röda T eller prickar på stenar och de var inte helt enkla att se i det stora stenröse som bredde ut sig framför oss. Vi siktade uppåt i ungefärlig riktning och som tur var kom vi på leden efter några hundra meter när det var bättre markerat med rösen. Trots att snön låg djupare på leden än utanför var det skönt att inte behöva orientera sig upp till toppen. Vi hade fullt sjå ändå att hålla oss på fötter på de snötäckta stenarna utan att trampa ner i de gömda hålrummen mellan dem. Bitvis nådde snön upp till halva vaderna och det blev en fin kombination av snöpulsning och backträning (som kändes av i mina muskler dagen efter). När vi nådde det sista passet hade vi ungefär 100 höjdmeter kvar till toppen. Här blåste det rejält, sikten hade försvunnit sedan länge och det hade börjat snöa. Leden gick inte att finna men så länge man fortsätter uppåt kommer man ju rätt. Jag lät Laila välja väg, tänkte att hon som har varit här en massa gånger hittar bäst och det gjorde hon såklart. Hux flux var vi uppe! Bra med ett tydligt toppröse för här uppe ville vi inte irra runt och leta. Den häftiga utsikten som Laila hade tänkt bjuda på fick jag vara utan, vi såg bara moln runt, över och under oss. Efter en snabb fotosession vände vi neråt. Dels var det ruggigt kallt på toppen och vi vile inte bli kallare än vi redan var, dels ville vi ogärna att våra spår från uppvägen skulle hinna blåsa igen. Ner kommer man alltid men inte säkert till samma ställe som man har startat…

Bistert på Midtre toppen, 1755 möh

Nu var det inga problem att hitta och vi var snart nere vid det högsta passet och kunde leta på leden igen. Plötsligt gick allt så mycket lättare, stenblocken kändes inte lika ojämna och hålen inte lika djupa när vi joggade utför. Jag ångrade till en början att jag hade tagit av handsken för att ta kort på toppen, det tog en bra stund att få tillbaka känseln i fingrarna och Laila hade blivit ännu kallare än jag men inte ordat så mycket om det. Det var skönt att få springa på lite och få upp värmen igen. Vi hade funderat på att springa runt på västsidan från sjön men efter en snabb titt på klockan insåg vi att vi inte skulle hinna tillbaka innan det blev mörkt. Det var jag glad för, benen var rätt möra och jag kände mig inte helt frisk. Vi vände och efter att ha klättrat ur passet joggade vi ner mot bilen igen. Vi stötte upp en flock ripor och beundrade deras vackra vinterskrud. Vi trippade över frusna och öppna fjällbäckar och genom den glesa skogen längre ner och gladde oss åt vår fina tur. Väl nere vid bilen blev det ett väldigt snabbt ombyte innan vi tackade för oss och lämnade Norge.

 

 Fin stig på nervägen?

  

 Tisdag 24 oktober: Fulufjäll med Njupeskär, 10.7 km, 450 höjdmeter

Eftersom planen för tisdagen var att ta oss upp på och runt Fulufjället tillbringades natten i en trevlig stuga i Fulufjällsbyn. Redan när vi gick och la oss hade det börjat snöa och vi förberedde oss på ännu mer snöpulsning. Som tur var kom det inte särskilt mycket mer snö under natten men tyvärr vaknade jag med än mer förkylningskänning och vi kortade ner vår rutt betydligt för säkerhets skull. Jag klädde mig lite varmare än dagen innan och drog på regnbyxorna redan vid start vilket skulle visa sig vara ett bra val. Vi lämnade stugvärmen och tog oss de sista kilometrarna fram till Naturum vid basen av Fulufjäll. När jag var här med barnen i juli var det faktiskt inte många grader varmare men betydligt blötare. Jag får erkänna att jag föredrar snön som nu låg på marken före det regn som föll på oss i somras.

Självklart började vi med att beundra Njupeskär, vattenfallet med störst fallhöjd i Sverige. Så läckert att man kan gå torrskodd hela vägen fram, sommar som vinter, men som Laila påpekade borde man hålla sig lite på avstånd med tanke på den starka vinden och hur mycket sten och is som därmed kan blåsa ner vid fallet. Fantastiska isformationer på klippväggarna runt omkring och att vi var glada att vara där syns nog på bilderna.

 

Vi fortsatte uppåt och över fallet. Liksom i somras undrade jag vilken av granarna där uppe som är världens äldsta träd. Jag gissar att jag har sett det men det hade varit roligare att veta vilket det faktiskt är. Strax efter fallet vek vi av mot Rörsjöstugorna. Bitvis är terrängen här uppe rätt knixig och nu när det var snö och is på stenarna tog vi det lugnt för att inte skada oss och bli fast på fjället. Vinden hade tilltagit och det snöade lätt hela tiden. Väl framme vid Rörsjöarna kröp vi tacksamt in i en av de öppna stugorna och fyllde på med lite energi. Vinden piskade upp vågor på Storrörsjön och det var riktigt bistert. Jag blev ändå sugen på att ta en extra sväng bort till Brottbäcken men som Laila påpekade skulle det innebära 7 km på öppet fjäll i ren motvind och jag gav motvilligt med mig. Istället vände vi tillbaka ner mot fallet och fortsatte sedan rutten fallet runt. Vi njöt av att höra snön knarra under fötterna och bara låta benen rulla på de snälla utförslöporna som följde. Väl nere i skogen igen blev det markant varmare och snön låg så inbjudande på marken att jag inte kunde låta bli att göra en snöängel. Eller var jag helt enkelt så trött att jag slängde mig ner på marken för att vila?

 

När vi packade in oss i bilen igen var vi båda fyllda av glädje och energi. Tänk vad man kan hinna vara med om på ett par dagars semester i slutet av oktober. Det behöver inte alltid vara så långa turer för att kännas som ett äventyr och vad kan väl vara bättre än att njuta av de första vinterdagarna på fjällen med en likasinnad och god vän?

 

 

 

 

 

 

 

5 kommentarer till inlägget

Simon Sköld
1983 • Västerås
#1
26 oktober 2017 - 11:16
Inspirerande läsning!
1974 • Västerås
#2
26 oktober 2017 - 18:44
Du får ta en sväng dit Simon, kul med lite omväxling :-)
Simon Sköld
1983 • Västerås
#3
26 oktober 2017 - 19:57
Jaaa...väntar nog till sommaren i så fall. :-)
Monica Carlsson
1971 • Partille
#4
29 oktober 2017 - 15:45
Vilka färgklickar ni är i allt det svartvita, både bokstavligt och bildligt!
1974 • Västerås
#5
30 oktober 2017 - 14:54
Ja förutom att bilderna blir bättre så är det nog inte så dumt att synas när man är ute på tur, om nu någonting skulle hända och man vill bli hittad :-)
Vill du kommentera det här blogginlägget?
Registrera dig eller logga in här ovanför.