Vem är löpare egentligen?

I perioder debatteras detta med att kalla sig löpare. Ofta i samband med diskussioner om hur snabbt man springer eller bör springa för att få kalla sig löpare.

För mig har det inte med saken att göra. Ska endast den som springer på heltid, d v s en professionell löpare, få kalla sig löpare? Det är inte en skyddad, legitimerad yrkestitel, finns ingen examen att ta, inget prov som måste klaras av.

Jag precis som alla andra är många saker. Pappa, make, Farmacevt, chef, har mer än 20 års erfarenhet av läkemedelsbranschen och forskning och utveckling och är bra på en del annat och såklart dålig på andra saker, men som många andra som t ex bloggar eller skriver om löpning så har jag också fått min lilla del av ifrågasättande och fått veta att jag minsann inte är någon löpare, att jag är för långsam, för gammal, springer för lite och så vidare, även om de kommentarerna är försvinnande få jämfört med alla andra genom åren.

Sommarlöpning på Gotland, bra grejer!

Att kalla sig löpare har för mig inte någonting att göra med hur snabbt eller långt man springer. Det spelar ingen roll om du t ex springer milen på 30, 40, 50 eller 60 minuter eller tar mer tid på dig än så. Det spelar heller inte roll om du springer fem kilometer regelbundet eller ultradistanser men notera ordet regelbundet eftersom det till en viss del har att göra med hur mycket, dvs hur ofta jag springer. Jag kallar mig inte investerare bara för att jag ibland köper lite fonder några gånger per år.

Nej, att kalla sig löpare har för mig mer att göra med att jag uppskattar löpningen och vad den ger. Om man springer för att man verkligen gillar det, ser fram emot det, uppskattar rörelsen, enkelheten, också det ibland skitjobbiga och tunga, och är beredd att göra löpningen till en del av livet, för löpningens egen skull och inte för likes i sociala medier, då tycker jag man är löpare på riktigt! Jag har gjort den resan och sprungit, läst och skrivit om löpning med stor behållning i många år och kallar mig därför för löpare utan att tveka men återigen, det bottnar i att jag gillar att springa!

När jag ändå är inne på detta med likes i sociala medier. Föreställ dig följande. Du kopplar ner alla sociala plattformar, stänger av din pulsklockas möjlighet att efter träningen föra över passet till någon träningstjänst på nätet, lägger inte in träningspasset i någon träningsdagbok online. Kanske diskuterar du inte ens träningspasset med dina nära. Du bara springer. Punkt. Som Markus Torgeby, men du behöver inte flytta ut i en kåta i skogen om du inte vill. Nu, fråga dig följande:
  • Skulle du fortfarande springa under dessa förutsättningar?
  • Skulle det vara lika roligt?
Svarar du nej på båda dessa frågor finns kanske anledning att fråga dig varför du springer, vad är dina drivkrafter om input och bekräftelse från andra helt försvinner? Jag tror och hoppas att de flesta svarar ja på första frågan men tror också att de flesta svarar nej på den andra idag.

Går jag till mig själv, så ja. Jag skulle definitivt fortsätta springa, jag älskar rörelsen i sig, det monotona, meditativa och vad det ger mig i form av välmående, avkoppling, egen tid, bra form och utmaning, givetvis inte alltid och på alla pass men överlag. Svaret på den andra frågan skulle vara nej. Det skulle inte vara lika roligt! Jag har registrerat min träning på nätet sedan 2009 och lärt känna många härliga löpare och gemenskapen mellan löpare som följer och peppar varandra är väldigt värdefull och långt ifrån oviktig i sammanhanget och det är roligt att få input och kommentarer, både beröm och bekräftelse såklart eller frågor och ibland också ifrågasättande efter ett pass men det i sig själv utgör inte i sig anledningen till att jag springer!

Hur tänker du och betraktar du dig själv som en löpare?

25 kommentarer till inlägget

Mikael Fågelborg
1978 • Hässleholm
#1
18 juli 2018 - 10:21
Hej Staffan,

jag utbrast nästan ett högt Yes, när jag läst färdigt detta alldeles utmärkt skrivna inlägg jag håller med i allt det du skriver!

Idag verkar det för en del, kanske t.om många, mer viktigt att hålla till på sociala medier jaga likes och bekräftelse än att genomföra träningen, jag kan ha fel men det är intrycket jag får.

Jag kan tveklöst svara ett stort JA på de båda frågorna du ställer jag älskar löpning och vad det ger mig!

Vad jag är och inte är spelar ingen roll, jag gillar att röra på mig vad spelar en etikett för roll då?

Mvh Micke
1971 • Nykvarn
#2
18 juli 2018 - 10:31
Hej Micke, kul att du uppskattade läsningen! :)

Ja, jag håller med och t ex Instagram ger ofta en väldigt retuscherad bild av träning med konstiga poser, jag finns själv på instagram men är mån om att försöka visa upp inte bara positiva saker med träning utan dela med mig av träning i både med-och motgång. Det blir intressantare då!

Och det verkar finnas många tankar kring att kalla sig olika saker, här försökte jag ge mitt perspektiv, tack för att du bidrog med ditt!
Mikael Fågelborg
1978 • Hässleholm
#3
18 juli 2018 - 10:51
:-)

Jodå jag har också Insta, hela 38 följare där, det passar mig alldeles utmärkt, jag hade ju ett "större" konto tidigare där vi visst följde varandra men tog bort det, tappade mig själv helt i flödet, visst är det kul att fota och lägga upp ibland, men oftast tänker jag, orkar jag verkligen ta mig telefonen ut på rundan jag vill ju bara springa och faktiskt vara helt ensam i det.. Samma med loggningen här på jogg, får då och då meddelande från folk som vill följa mig här, hedrande men nej det passar inte mig, jag vill vara ganska ensam i det jag gör.

Soc medier kan absolut vara en tillgång, nyligen började en arbetskamrat till mig, efter att ha levt ett ganska stillasittande och hyfsat osunt liv, att springa just för att han inspirerats av de inlägg som jag trots allt gjort den känslan ville han också uppleva, men precis som du påpekar Staffan ska soc medier inte vara drivkraften, då lurar man sig nog.
Thobias Ligneman
1967 • Västra Ingelstad
#4
18 juli 2018 - 10:57
Bra inlägg om en rätt onödig kvasidebatt.

Gillar man att kuta och gör det regelbundet (tre kilometer i kvartalet räknas inte) så är man förstås löpare. Eller möjligen joggare, men det kan man bara avgöra själv och det är väl i så fall ambitionsnivån som styr snarare än tempot. Att vara löpare innebär för mig också att man har ett fokus och mål med träningen som skiljer sig från exempelvis triatleter och orienterare, som ju oxå springer.

Elitlöpare är en annan sak liksom professionell löpare, men de är ju rätt få till antalet jämfört med den stora massan löpare (och joggare).

Ett i sammanhanget kul motsatsord är ”elitmotionär”. Har aldrig fattat vad som krävs för att kvala in i denna grupp.


1971 • Nykvarn
#5
18 juli 2018 - 12:40
Jag orkar heller sällan stanna och fota under rundorna, därför blir det i så fall en bild före eller efter passet utanför dörren Mikael, lägger ut långt ifrån allt och alla pass men ibland när lusten faller på.

Tack Tobias, vi verkar tänka ganska lika men bra komplettering där att har man fokus på löpningen och mål med träningen är man såklart löpare också, även om jag tänker att man inte måste ha det, så länge man uppskattar löpningen.

Ja herregud, löpare vs joggare, för att inte tala om elitmotionär, de debatterna vågar jag nog inte ge min in i. :)
1974 • Arvika
#6
18 juli 2018 - 13:10
Jag fascineras av frågeställningen. Är det viktigt att kalla sig själv löpare? Jag handlar flera gånger i veckan, året om, kan jag kalla mig handlare? Jag cyklar till jobbet varje dag, kan jag kalla mig cyklist? Jag läser tidningen varje dag, är det ok att jag kallar mig läsare?
Lite raljerande, men är det verkligen nåt att fundera över, huruvida man ska kalla sig löpare inför andra?
Som svar på frågorna, så skulle jag svara nej på båda. Jag gillar inte att springa, men vet att det är bra för mig. Jag gillar dock statistiken, den motiverar mig. Jag kanske kan kalla mig statistiker om någon frågar...;-)
Thobias Ligneman
1967 • Västra Ingelstad
#7
18 juli 2018 - 13:28
Tobias #7 har en poäng i frågan vem vi egentligen definerar oss för - mer än oss själva.

Du är cyklist (i trafiksammanhang).
Du är läsare (utifrån din relation till tidningen, oavsett om du själv betalat för den)
Däremot är du inte handlare. Det är den du handlar av :-)

När jag spelade fotboll i de lägre divisionerna så gjorde jag just det, spelade fotboll, jag var inte fotbollsspelare. För då är man på en helt annan nivå.

Men löpare.., kommer inte på någon bättre beskrivning än typ att jag springer en hel del på fritiden - för att jag gillat det.

Det fåniga i denna debatten är ju det du, Staffan, började med. Att vissa löpare har synpunkter på om andra inte är tillräckligt mycket löpare. Skulle aldrig någonsin falla mig in att påpeka något sådant om någon annan.

Däremot kanske jag skulle fråga hen var hen brukar träna någonstans och kanske få med mig ett bra tips på någon ny runda att testa framöver

Trevlig sommar på er, löpare!
1971 • Nykvarn
#8
18 juli 2018 - 14:32
Tack Jakob, nu blir jag faktiskt lite förvånad men nog tycker jag du är en löpare allt :)

Tobias, nej jag tycker inte det egentligen men jag ser ofta kommentarer av typen "jag vågar inte kalla mig löpare, jag som springer så långsamt" och jag ser att folk ibland blir ifrågasatta vilket jag tycker är trist. Jag är ju inne i inlägget på att vi alla är många saker hela tiden och detta kanske kommer av vårt behov av att sortera in folk i olika fack :-)
Åsa Bergman
1983 • Fagersta
#9
18 juli 2018 - 19:21
Intressant och bra skrivet!!

Jag är en "sån som springer" . "Springare" utbrast en gammal man åt mig. Löpare är en pjäs på ett shakbräde och jogging sysslande inte jag med.

Får frågan: Vad tränar du? Jag springer svarar jag.
Varken joggar eller löper.

Rätt eller fel, vet inte.

Hänger på insta, här och FB. Mest för att få och ge inspiration till rörelse.

Själva springandet är för mig ett sätt att behålla hälsan och hålla humöret i schakt. En kommer så mycket längre ut i skogen i lite snabbare fart än gång :-)
1971 • Nykvarn
#10
19 juli 2018 - 09:41
Gott så Åsa och våra tankar går i liknande banor, jag springer av så många anledningar, för avkoppling, för att få egen tid, för att stundtals utmana mig genom att sätta upp tuffa mål, för att hålla mig i form till mindre del men överallt annat, för att jag gillar det som sagt och jag är också en "sån som springer", "Byns löparikon" enligt andra, konkurrensen är dock inte så stor :-)
1974 • Mölndal
#11
19 juli 2018 - 10:05
Jag kan inte se något problem med att vi lägger upp träningskläder på sociala medier. Om det ger oss ett bättre självförtroende genom många likes är det väl jättebra. Ännu bättre om det i sin tur sporrar till att träna/motionera lite till.
Problemet kanske är att det skadar bilden av de som vill kalla sig löpare. De som springer i ur och skur och där allt är en hård kamp för att nå sina mål och då har man fasiken inte tid med något instagrammande.

Jag skulle inte vilja kalla mig löpare. Är det kul att springa? Ja kanske
Är det kul att nå sina mål? Ja en liten stund
Bara för att jag springer skulle jag inte vilja kalla mig löpare. Bara för att jag skriver här är jag ingen författare. Är ingen fotograf för att jag lägger ut bilder på Instagram osv ....


1971 • Nykvarn
#12
19 juli 2018 - 10:57
Ser heller inga problem med att lägga upp träningskläder Mikael, gör det ju själv, inspirerar det är det ju jättebra, jag ser dock en hel del konton som framställer träning väldigt ensidigt och försöker bara följa konton som jag tycker ger en ärlig och okonstlad bild av träning i med-och motgång.

Håller också med om detta med måluppfyllnad, det är en väldigt kortsiktig glädje att uppfylla ett mål, hjärnan ställer nästan direkt om sig till en ny, tuffare målsättning.

För mig själv är detta inte en så viktig debatt och jag går inte omkring och kallar mig löpare stup i kvarten heller men vissa verkar störa sig på folk som sätter epitetet löpare på sig själva. Vi är ju alla många saker som sagt.
1979 • Göteborg
#13
19 juli 2018 - 12:28
När jag började springa kontinuerligt för några år sedan så såg jag mig själv mest som någon som försökte med något andra sysslade med. Var obekväm i andra löpande personer sällskap, jag var inte en av dem. Som att det fanns graderingsskalor, examinas man behövde klara för att vara mer än den som försökte efterlikna något andra sysslade med. Kände mig extremt malplacerad när jag skulle springa mitt första lopp. Var som om jag stod utanför en större gemenskap. Den bilden låg givetvis hos mig och den har ändrats över tid. Likväl fanns det en tröskel där, en tröskel som jag tror att många upplever och som förstärks av diskussioner ang vem som är löpare, vad som är en ok tid på milen osv. Vi rädda,osäkra varelser.

Känner många som springer vecka ut och vecka in, de ger dem något, de mår bra av det. Några pratar löst om att springa lopp i framtiden,kanske haka på något träningspass med klubb eller dylikt, samtidigt hör man på flera att de inte vågar ta steget. Tror folk utanför löparsfären inte insett hur bred den är, vilket stort spann det kan vara i en löpargrupp på träning eller hur långsamt man de facto kan springa/gå ett lopp innan repet dras etc.

Tror tex att Facebook-gruppen för Lonesome Runners har gjort väldigt mycket för att ovanstående typ av personer även nu tar steget och springer lopp eller bara utmanar sig själv på långa stiglöpningar. Alla är löpare på sitt egna vis. Så på ett plan har väl sociala medier lyft löpningen tänker jag.

Ang att själv kalla mig löpare. Även om jag rätt tidigt skapade en bild av vad jag ville uppnå. Springa ultra i terräng,så såg jag mig mest som någon som tränade löpning, på samma sätt som jag tränade spinning, yoga eller styrka. Började även springa lopp, men fotfarande utan att se mig som löpare. Det var väl eg först nä jag kom till den punkten att löpningen blev en naturlig del av min vardag som jag började se mig som en löpande person en löpare. Springa hem från jobbet för att rensa huvudet, jogga till ICA för att köpa kaffe på lördagen, möta upp klubbkamrater på tisdagar för intervaller, googla lopp som synkade med semestern. Dvs, när det blev en del av mitt väsen.
1971 • Nykvarn
#14
19 juli 2018 - 12:50
Mattias, tack för intressant reflektion! Jag känner igen mig i mycket! Jag har t ex tagit över administratörsrollen i en Facebookgrupp för löpning på min hemort, den skapades av en annan "duktig löpare" dvs en som springer lite mer än en genomsnittlig motionär, och jag försöker ibland bjuda in till gemensamma träningspass där jag skriver att tempot kommer vara lugnt och anpassas så att alla hänger med etc, men det hjälper inte, det är väldigt trögt att få folk att komma, tröskeln är som du skriver, väldigt hög! Det verkar lätt att tro att "jag som är så långsam vågar inte, jag vill inte sinka alla andra etc...".
1973 • Järfälla
#15
20 juli 2018 - 00:00
Just det du tar upp i kommentar #15 Staffan tycker jag kan vara lite jobbigt. Att dom som i jämförelse med mig springer, eller snarare tränar kondition då jag numer långtifrån är enbart löpare, kortare och långsammare har antingen en bild av mig att jag skulle ”se ner” på deras träning eller en bild av sig själva att deras träning inte duger.
Det är lite frustrerande ibland med personer som inte litar på när man säger att jag har valt att fråga dem om dom vill träna med mig utifrån premissen att vi anpassar oss efter den till dagen rådande formen hos oss båda. Det är tråkigt att få svar som ”nä, du kommer bara tycka att det går för långsamt” eller ”inte ska du behöva offra dig” vid sådana tillfällen.
1973 • Järfälla
#16
20 juli 2018 - 00:01
För att sammanfatta så tycker jag att problemet som uppstår utifrån det du skriver mindre handlar om vem som är löpare eller inte utan mer handlar om vad som är ”accepterad träning” i sociala sammanhang. Och hur man får alla att förstå att all form av träning/motion/rörelse är av godo och ska uppmuntras.
1971 • Nykvarn
#17
20 juli 2018 - 07:58
Ja precis Anders, det här inbillade nedvärderandet av sig själva att de inte duger, att de inte vågar, att de inte är några "löpare", speciellt när man uttalar att alla verkligen är välkomna! "Problemen" är väl att vissa inte värderar sin egen träning/förmåga tillräckligt högt och att andra tar sig friheten att påpeka för dem som är lite sämre/inte springer så fort eller så långt att de minsann inte ska kalla sig löpare t ex vilket naturligtvis förstärker självbilden snarare än uppmuntrar.
1980 • Staffanstorp
#18
21 juli 2018 - 12:05
Du sätter verkligen fingret på det hela med det du skriver om att uppskatta löpningen. Från vissa håll kan man höra "Men hur kan du tycka om att springa..?" För att det är en smaksak, helt enkelt, som så mycket annat. Redan rörelseformen löpningen i dess renaste och enklaste form är ibland(oftast rentav) ren meditativ och välmående njutning i varenda enskilt steg. Det gör att jag ända in i själen känner mig som löpare -oavsett hur fort det går.

Sen förhöjer statistik och dylikt min upplevelse; med träningsdagböcker och kontakter med andra löpare (såväl digitalt som på riktigt) ger det mitt löpliv en plusmeny eller vad man ska kalla det.

Som alltid trevligt att läsa det du skriver, det här var ett särdeles träffande och läsvänligt inlägg för såväl snabb som långsam och gammal som ung =)
1964 • Älvsjö
#19
21 juli 2018 - 21:30
Löpning är som en nära vän - en vän som aldrig sviker dig!
Annica Johansson
1973 • Stockaryd
#20
23 juli 2018 - 12:52
Klart jag är en löpare, jag springer ju?
Jag sprang även före sociala medier, och kommer att fortsätta om de försvann. Men under tiden de finns roar jag mig med dem, och den synergieffekt man kan få av att dela andras träning och dela sin med andra. Uppmuntran, tipsen, peppen, (p)rehabtipsen när man varit eller riskerar att bli överambitiös och vänskapen med andra som är lika roade som jag av samma saker. Rätt kul det med. Ja inte (p)rehab då, men väl resultatet av den :-)
1971 • Nykvarn
#21
23 juli 2018 - 18:52
Stort tack Kalle! Ja de som ger uttryck för att man är ”duktig” eller undrar hur man kan gilla det är jusådana som inte själva uppskattar det såklart och som har svårt att förstå det njutningsfulla i det. Det sociala är ett roligt och viktigt komplement såklart.

BuddyInsider, ja nästan i alla fall. I perioder när det gått dåligt som nu eller under lång rehab har jag ibland känt mig lite ”sviken”..

Härligt Annica! Klart du är en löpare och det är ju därför vi hänger på t ex jogg.se för att diskutera med likasinnade :)
Annica Johansson
1973 • Stockaryd
#22
23 juli 2018 - 20:16
Har grunnat på den där frågan du ställde, svaret kom så självklart men jag undrar när det blev så? För, säg för tio år sedan t ex, då hade jag nog inte lika tveklöst sagt "jag är löpare". Antagligen hade jag sagt något till intet förpliktigande om att jag joggar lite ibland. Eller något sådant. Intressant..!
1961 • Oskarshamn
#23
25 juli 2018 - 13:51
Fint skrivet, Staffan, jag känner igen mig och håller med. Man springer helt enkelt för att det är oemotståndligt roligt. Löpningen blir en naturlig del av ens vardag - för det mesta. Jag svarar tveklöst ja på båda dina frågor, fast statistiknördandet är förstås en bonus. Kul att se om man kan förbättra sig eller, vid min ålder, åtminstone bibehålla formen.
Christina
1984 • Kristianstad
#24
28 juli 2018 - 20:09
Väldigt bra skrivet. Har själv funderat på varför titlar är så betydelsefulla. Den bästa träningen är ju trots allt den som blir av och jag kallar mig väl egentligen inte för löpare, jag brukar faktiskt säga att jag är en springare, det finns i mig. Jag springer för att jag gillar det, oavsett distans, tid eller målsättning.

Har faktiskt avinstallerat både FB och insta från telefonen och hänger nu bara här för att logga min egen träning. Det är inte för prestationen utan för att jag gillar fältet 'statistik'. så jag svarar ja på båda dina frågor, Ja, jag fortsätter springa utan sociala medier och Ja, jag tycker om det
1971 • Nykvarn
#25
28 juli 2018 - 23:11
Tack Torbjörn och jag håller med. Det är en viktig del av mig efter så många år. Det sociala runtomkring och siffrorna är ett roligt komplement!

Tack Christina! Jag försöker aktivt minska min skärmtid och det går OK men jag faller in i dåliga vanor ibland. Löpningen är dock en barn motvikt. Min träningsdagbok på jogg går tillbaka till 2009 och ibland kan jag slås av hur lite jag använder all information, hur lite jag analyserar all data t ex. Statistiken är ändå viktig fast jah inte använder den till så mycket :)
Vill du kommentera det här blogginlägget?
Registrera dig eller logga in här ovanför.