TransScania 2019 - Min upplevelse

Prolog

Jag har fått min röda t-shirt i rätt storlek. Jag har inte skrivit någon racerapport. Jag skäms. Det är dags nu.

24,6 mil. Sug på den ett tag. 246 kilometer. Lika långt som Karlstad till Göteborg. Det är långt med bil. Det är lika långt till fots, men bra mycket jävligare.

Uppdatering

Efter UTMB behövde jag ta det lugnt med löpningen ett tag. Jag hade några månader efter loppet som var ganska tuffa mentalt. Jag kom inte riktigt igång med träningen och hade inget sug efter att tävla. Jag kände mig seg, lat och trögtänkt. Inte ens de kravlösa skogsbaden var roliga längre. Klyschan att lyssna på kroppen kunde inte vara mera sann. Så jag lyssnade. Jag höll igång kroppen, men bara när jag kände för det, och sakta men säkert kom en längtan efter struktur tillbaks. Träningen blev mer och mer planerad och det hela landade till slut i ett träningsupplägg för ett mycket långt lopp.

Varför? …Varför inte?

Det var under en testlöpning av en backyardbana i Örebro. Jag sprang med Hasse Byrén och Nina Eibring och under vår tur tillsammans bestämde vi oss för att springa TransScania. Jag kanske tänkte att det skulle få mig att komma igång med träningen igen. Vi visste att det skulle bli svårt att få en plats så vi hängde på låset då anmälan öppnade. Nina och jag lyckades få en plats men Hasse var några minuter sen och hamnade på väntelistan.

Jag hade alltså startplats i en tävling som var 25 mil lång med endast 20 deltagare. Det är en respektabel sträcka och det skulle innebära nästan 8 mil längre än jag någonsin sprungit förut. Galet? Jo, vissa tycker väl det.

Uppladdning

Vintern (som jag inte alls gillar) gick trots allt ganska fort och jag passade på att springa en backyardtävling i Säfsen. Eftersom det var min första Backyard satte jag tio varv som mål och tänkte testa mig fram med lite olika energi under loppet. Åt nog lite för mycket och hade problem med magen redan efter 4 varv men fick ändå med mig lite erfarenhet kring energiintaget. Vintern rullar på och övergår till vår. Det blir en veckas semester i Portugal med en hel del golf.

Träningen går fortfarande segt och även om jag tränar 4-5 mil i veckan plus alternativt så kommer inte riktigt motivationen fram som den brukar på våren.

Jag har dock sedan tidigare anmält mig tillsammans med ett härligt gäng från Karlstad till ett trevligt lopp i Danmark som jag tänker springa för andra gången. North Coast Ultra på dryga 5 mil på norra Själland ska springas i början av april. Jag tänker att jag får ta det som det kommer och försöka göra mitt bästa. När jag ser tillbaks så tror jag att det faktiskt är här någonstans min motivation kommer tillbaks. När startskottet för loppet går där på stranden så känns allt jättebra. Utan några som helst krav och med ett underbart väder känns det roligt igen. North Coast Ultra är en bana som passar mig och det känns faktiskt kul att ta i.

Loppet rullar på jättebra och jag ligger top 10 när jag springer in till den sista vätskestationen. Efter att jag stannat och druckit sportdryck är jag lite osäker på vägval eftersom det finns två stigar som båda är markerade med brandgula pinnar. Jag pratar med en funktionär i depån, hon frågar vilken sträcka jag springer, jag informerar och hon visar ut mig på den stig jag ska ta. Jag tittar på min klocka och ser att det inte är långt kvar till mål och jag börjar fundera på hur mycket krafter jag har kvar i benen för en ökning via det tuffa ravinerna in i mål. Men…målet kommer ju aldrig? Jag springer och springer och ganska snart har jag passerat den sträcka som loppet skulle vara. Det börjar gå upp för mig att funktionären visat mig ut på fel väg. For Helvede! Eftersom jag inte riktigt vet var jag är på banan så fortsätter jag springa och kommer till sist tillbaks till vätskedepån igen. Denna gång frågar jag inte någon om vägval. Jag väljer den andra stigen. Jag kommer i mål med 17km extra på kontot och många tappade placeringar men är ändå toknöjd med den sköna känslan i kroppen. Det känns bra igen.

Semestern började som vanligt med Silverleden På En Dag. Jag sprang det för sjätte gången och det är lika roligt varje gång. Härlig stämning. I år var det väldigt varmt och många hade det tufft i solen, så även jag. Jag lyckades ändå hålla nere tempot i början och på spara krafter till den sista jobbiga halvan där många löpare tog helt slut. För första gången knep jag en top10plats på tävlingen. Oväntat och kul.

De kommande veckorna på ledigheten tillbringas i Värmland och Skåne. Jag passar på att reka en del av TransScaniabanan runt Lund efter råd från Lupita Svensson och Linda Bengtsson. Mycket nyttiga tips. Tack till er.

Jag springer inte GAX i år eftersom TransScania bara ligger ett par veckor efter men jag är på plats lite här och där efter vägen och hejar på de jag känner. En otrolig uppvisning av löparvännerna Gustaf Sjösvärd och Victor Lundqvist.

TransScania

Det har blivit augusti och det fortsätter vara fint väder.

Jag och min fru Marit åker från Karlstad på fredagen för att på kvällen vara med på preracemiddagen på restaurangen mittemot hotellet vi checkat in på. Regnet öser ner och åskan går. Vi träffar många trevliga löpare och äter en jättegod middag. Martin Gunnarsson och Magnus Bodin håller ett informativt och humoristiskt föredrag om loppet. Det börjar bli nervöst och man känner att det finns en spänning i luften.

Starten på TransScania går från Långa bryggan i Bjärred. Man kan se Barsebäcks numera nerlagda kärnkraftverk norrut. Det blåser som fan. Martin och Magnus ger en kortare loppinformation och vi tejpar fast våra gpser på löparvästen.

Väl ute på bryggan blåser det ännu mer. I samlad trupp går vi mot starten. Några pratar, andra ser sammanbitna ut. Jag försöker koppla på mitt happyface men det bryter inte riktigt igenom. Jag är förväntansfull och nervös.

Efter fotografering av löparna smäller till sist startskottet och vi ger oss iväg mot land igen. Det går sakta. Det verkar inte som om någon vill vara först i och enligt oskriven svensk lag rättar jag in mig i mitten av ledet.

Vi kommer få en fin och varm dag. Efter någon km så hittar de flesta ett tempo de känner sig bekväma med. Markus Norström tar ledningen tätt följd av Gert Magnusson. Markus lyckas att springa fel redan i Bjärred men efter lite hojtande är han tillbaks i ledet. Jag ligger någonstans i mitten men hamnar utan avsikt snart uppe i främre klungan. Gert, som håller ett högre tempo än oss andra och får ganska tidigt en lucka till oss bakom. Ingen stress. Det viktigaste är att hitta sitt egna bekväma tempo. På vägen ut på asfaltrakan från Bjärred börjar löparna delas upp i smågrupper och jag hamnar i en trio med Mia Thomsen och Markus Norström. Gert pinnar på och är nu bara en liten prick framför oss. Mia väljer dock efter en stund att vänta in sin vapendragare Staffan Ring som hon ska springa tillsammans med så jag och Markus börjar här vår resa tillsammans. Redan efter 5 km så kände jag att vi skulle kunna ha nytta av varandra i loppet. Jag föreslog halvvägs till Skryllegården att vi skulle försöka springa tillsammans så länge det kändes bra. Jag tänkte det kunde vara en stor fördel att vara två när mörkret kom och det kanske skulle vara svårt att hitta de brandgula stolparna som markerade vår rutt genom Skåne.

Mot Skryllegården

Det är ett vackert landskap efter den långa grusvägen mot Skryllegården. Markus och jag drar våra livshistorier för varandra.

Vi stannar och fotar, nervositeten har släppt och vi mår toppen när vi än så länge springer lätt och fint. Markus och jag ser till att synka våra stopp framöver med vår support.  

Energin i Skrylle bestod av cheeseburgare och Gainomax. Kändes som en toppenidé innan loppet. Burgare och milkshake, vad kan gå fel? Tanken var väl god men jag gör nog inte tabben att köpa 11 cheeseburgare till en tävling en gång till. Jag klarade bara 4 st. innan de växte i munnen på mig. Gainomax i olika smaker funkade dock kanon! Lärdom: Variation på energiintaget är bra. Nu var jag som tur var inte så dum så det var det enda jag hade med mig att äta. Det fanns ganska mycket att välja på i supportbilen som min fru Marit körde.

Vid Skrylle får Markus support av fru och barn samt av en kompis med sina barn. Vi får lite draghjälp då några väljer att springa med oss till Torna Hällestad och snacka.

Det är kanonbra, tiden rullar på snabbare när man får något annat att tänka på en stund. Efter en varsin glass går vår resa vidare i värmen. Vi springer uppe på Knivsåsen istället för att välja den lättare vägen nedanför, förbi häftiga Dalby stenbrott där några badar, ut på smågator förbi ”mini-Ale stenar” i södra Ugglarp och vidare in i det lilla området Björnstorp. För två veckor sedan, när jag rekade banan efter tips från Lupita, startade jag just i Björnstorp. Där träffade jag på en trevlig farbror som hyrde ut dressiner som man kunde ta en tur med genom det fina landskapet. Den här gången stannar vi bara en kort stund för energipåfyllning. Det känns fortfarande ganska bra i kroppen, steget är ok och humöret på topp. Bara lite småryckningar i vaderna. Det kommer bli en varm och fin eftermiddag. Bäst att salta på och dricka rejält.

Herr Kramp hälsar på i Blentarp

Eftersom jag sprungit sträckan mellan Björnstorp och Blentarp så känner jag mig lite säkrare på navigeringen. Det enda som oroar mig är den där konstiga avkroken strax innan Romelåsens golfbana som jag inte lyckades hitta på rekningsrundan och som tävlingsledningen tog upp på informationen innan vi gav oss iväg. Det borde vi nog ändå hitta nu när vi var två? Men först gör vi en avstickare in på The Lodge Spa och blaskar av oss i ansiktet. Solen gassar på riktigt bra och det känns skönt med en huvuddusch. Kohagen innan Romeleklint är varm. På toppen av hagen står en hel del kor och beundrar oss när vi ger oss an den kommande tuffa stigningen.

Energiintag bra, saltintag bra, vätska bra. Men…något är inte riktigt som det ska i vaderna. Ryckningarna börjar komma tätare och sitter i lite längre. Det är inget som påverkar löpningen än så länge men jag börjar ta det på allvar nu. Jag tycker att tempot är lågt och jag har inte tryckt på extra någonstans. Jag försöker mota krampen som nu är på gång med mera sportdryck, salt och magnesium men underbenen börjar bli stela.

Både jag och Markus är fortfarande på bra humör och vi har klarat ett delmål i stigningen vid Romeleklint. Efter en lång raka och halvtrist löpning kommer vi senare ut i bebyggelsen vid Dörröd. Vi har fått information via sms att vår support står vid parkeringen vid Romelåsens golfbana. Vi har någon km kvar dit men först ska vi hitta ”gamla” Skåneleden genom skogen som de informerade oss om vid bryggan innan loppet. Fredrik Sundberg från Kristinehamn sprang detta lopp 2018 och han hade också svårt att hitta. Fredrik hjälpte mig med kartor och jag fick tips om var man skulle avvika från vägen för att hitta markeringarna. Trots det hade Markus och jag svårt att hitta stigen. Vi gick fram och tillbaks på grusvägen, tittade mer än en gång på telefonen med kartan inlagd och till slut chansade vi och tog in vid en mötesskylt. Väl inne kunde vi se en markering. Nu var det inte några problem att hitta men det var ganska tufft tekniskt med mycket sly och taggiga buskar så det tog längre tid mot att fortsätta rakt på grusvägen. Det kändes ändå bra att vi hittade den alternativa stigen.

Vid parkeringen får vi support av min fru Marit. Här stöter vi ihop med Schimmele och Eckhart som fyller på vatten. Efter nedkylning av huvud vid Romelåsens golfbana och åter en micropaus fortsätter vi leden förbi vid sidan om golfbanan och viker sedan av mot en ny kohage. Jag tror vi just då ligger på placering 4 och 5 i loppet. När jag sprang i kohagen senast stötte jag på vildsvin. Bara kultingar men jävlar så kvicka de var de små grisarna. Denna gång slipper vi svinen och det blir inget större adrenalinpåslag genom hagen.

På de nästkommande grusvägarna i solen gör sig krampen mer och mer påmind och jag börjar känna mig begränsad i steget. Det känns som jag inte riktigt kan flexa med foten och jag försöker stretcha i de uppförsbackar som vi går i. Jag kan fortfarande springa men något måste göras. Ganska snart.

Markus går som en maskin in mot depån i Blentarp. I min maskin är det en hel del grus. Min svåger Jesper möter upp mig på väg in mot ICA-butiken och vi småpratar lite.

Vid depån känner jag mig tagen och rejält påverkad av krampen i vaderna. Vi har ”bara” sprungit ca 6 mil och att jag blir sliten så snabbt oroar mig. Vi sätter oss en stund i våra stolar och får en trevlig buffé uppdukad. Jag blir bjuden på pizza och öl. Jag har ingen aptit men den alkoholfria ölen går ändå ner. Försöker även få ner lite lappskojs som Marit lagat till åt mig men det går inte så bra. Pål Andersson passerar oss under tiden vi käkar. Inget långt stopp för honom inte.

Gurkspadsmiraklet

Någonstans i bakhuvudet har jag ett minne från att det finns sportdryck med ättikslag i USA som heter Pickle Juice. Den ska enl. uppgift kunna häva kramp. Eftersom jag inte kommer klara hela sträckan om krampen håller i sig så måste jag hitta på något snart. Vi stannar nog en kvart där på parkeringen innan vi joggar vidare. Innan vi lämnar Blentarp griper jag halmstrån och ber jag min fru köpa en burk ättiksgurka även om jag är skeptisk till att det kommer hjälpa.

Vårt nästa stopp är vid Snogeholmssjön och fram dit är det finlöpning runt Sövdesjön och in på den del av skåneleden där 100 miles loppet The GAX går. Vi stannar och svalkar oss vid badplatsen vid Sövde, springer förbi ett musteri och strax därefter dropbagstationen där Markus har energi och prylar. Själv skippade jag att lägga något där eftersom allt jag behövde låg i bilen som alltid var i närheten.

Löpningen från Sövde till Snogeholm på en mil är ganska jobbig att springa med pjäxor. Det var så det kändes. Krampen var riktigt illa nu. Jag var tvungen att flexa foten uppåt för att inte vaderna skulle nypa ihop och när vi till slut kom fram till parkeringen vid Snogeholms strövområde hade jag tankar på att släppa Markus eftersom jag tyckte jag sinkade honom. Markus ångade ju på och verkade stark. Jag hade ändå inga tankar om att bryta. Att bryta pga. kramp skulle jag nog bara ångra efteråt. Jag sätter mig i min stol för att knyta upp skorna men jag når inte skosnörena innan vaderna krampar ihop. Jag måste ställa mig upp igen. Stretcha. Jag står och äter apelsin, dricker Gainomax och ingefärashot. Har fått i mig mycket gel, magnesium och salt hela vägen. Inget hjälper.

Marit tar fram en burk med saltgurka. Jag blir först glad men sen fundersam. Fan, hinner jag tänka. Jag var helt inställd på ättiksgurka. Funkar det på samma sätt med saltgurka tro? Marit ser nog min besvikelse och säger något i stil med -håll käften och drick! Ok. Värt en chansning. Jag sveper i mig tre fyra stora klunkar av spadet, äter några gurkor och trolleriet börjar…Simsalabim! Inom 5 minuter är krampen som bortblåst! Borta! Det funkar! Så bara! Jag fattar ingenting och spricker upp i ett stort leende. Jag kan fortsätta. Fyller en reservflaska med magiskt spad att ta med mig i midjebältet om krampen skulle komma tillbaks.

Vi fortsätter på den för mig mer bekanta skåneleden på fina stigar fram till Eriksdal där vi får en kort energipaus. Efter Eriksdal är det långa sträckor på grusväg. Jag njuter verkligen av att kunna ta ut steget och inte ha ont. Grusväg känns perfekt just nu. Vi springer länge på grusväg i ett underbart väder och det är bara en lite kort snutt vid Vanstad som bryter av med lite lätt stiglöpning.

Underbara Karlssons Hörna

Vid den mäktiga svarta väderkvarnen vid Kullamöllan så tar vi avsiktligt in mot Lövestad istället för att springa Skåneleden. Vi ska nämligen enligt kartan göra ett besök på den mytomspunna lokala puben Karlssons Hörna.

Jag är jätteglad, krampen är borta och vi tuggar på riktigt bra, Markus och jag. Jag hade hört många sköna historier om ägarnas vänlighet och omtanke för löparna och var riktigt nyfiken på att se puben i verkligheten. Det var precis så mysigt där som jag trodde. Vid Karlssons mötte även supportteamet upp. På uteserveringen satt ett gäng glada nyfikna skåningar och drack öl och ljög för varandra.

Ägarna som följde loppet på storbild servade oss med god mat och lyckosparkar på vägen. Vi åt vår pasta med tidsdiciplin för att inte såsa bort onödiga minuter. Jag kommer gärna tillbaks till Karlssons Hörna igen!  

Det har blivit mörkt och vid Heinge ängar är det lite svårnavigerat men jag har god hjälp av Topoappen i min telefon som jag har satt fast på underarmen med resårband. Det var kämpigt där i mörker men vi tog det lugnt och metodiskt med gång för det mesta och det tjänade vi nog på.

Någonstans vid Hallamölla stöter vi på Jonas Schimmele som tar det lugnt i sin stol i skenet från en kandelaber. Jonas väljer att kliva av loppet här efter ca 11 mil och Eckhart Seher jagar vidare själv mot frontlöparna Gert Magnusson och Pål Andersson.

Vi stannar till vid Andrarum på grusvägen strax innan skåneleden följer Verkaån där vi får ny energi och pepp. Löpningen vid Verkaån är vacker i dagsljus men jobbig i mörker. Det finns ganska mycket rötter och lera att halka på och vi springer till ett sövande bakgrundsljud från ån bredvid stigen.

Ouppmärksam i Brösarp

Löpning på natten kan vara ganska jobbigt även om man har pannlampa. Kroppen vill ta det lugnare och även om man är ganska hög på endorfiner så märker man att man är lite långsammare i tanke och rörelse.

Ut från Icaparkeringen i Brösarp gör vi ett navigeringsfel och springer fel. Som tur är upptäcker vi det ganska snart eftersom jag får ett sms från Fredrik Sundberg som följer loppet hemma i Kristinehamn. Lite trist men det var nog bara någon kilometer omväg. Ingen jättetidsförlust.

Nu har vi gjort sista checkpointen innan vändning. Nästa gång vi ser vår support har vi kommit fram till Haväng och sprungit mer än halvvägs! Sen ska vi tillbaks samma väg till Lund. Både jag och Markus springer bra nu. Inte direkt några problem med kroppen även om det såklart börjar bli muskulär trötthet.

Den förste löparen vi möter som är på väg tillbaka igen är Pål. Han springer lätt och fint med ett leende. Det ser mycket bra ut. Om det kändes lika bra kommer jag aldrig få veta men jag tror ändå att Pål inte spelade teater när vi mötte honom i mörkret. Han hade helt enkelt sin dag då kroppen och knoppen ville vara med i spelet. En dag då det stämde. Riktigt grymt Pål!

När vi äntligen börjar närma oss Haväng efter sicksacklöpningen genom kohagarna dyker nästa löpare upp. Eckhart säger sig ha problem med sin pannlampa och väljer därför att springa på grusvägen upp från Haväng. I kohagen stöter vi även på Gert som vi då förstår har tappat tempo. Gert gick ut ganska snabbt från start och det var friskt vågat. Det kanske straffade sig men det vet man inte. Det är många andra faktorer som också spelar in.

På parkeringen i Haväng möts vi av en efterlängtad syn. Jag ser vår vita Toyota och inser att det bara är några hundra meter kvar ner till vattnet. Tillsammans pulsar vi ner på stranden i Haväng för att känna på vattnet.

Det är becksvart. Klockan är strax efter två på natten när vi stannar en stund för att fota vår bedrift och njuta av att vi hade gjort mer än halva loppet.

https://open.spotify.com/track/0S3gpZzlT9Hb7CCSV2owX7?si=WmsepH0oRAaEHfpuJbfDzQ

Vem är du? Vart är du på väg?

När Markus behöver fixa till sina fötter så jag väljer att börja gå genom kohagarna sakta tillbaks från Haväng då jag har lätt att frysa och stelna till vid längre stopp. Här har jag inte huvudet med mig alls. Jag möter efter en stund en löpare på väg över en kostege. Tänker att det är en löpare som är på väg ner till vattnet där vi nyss varit, men det är ju Markus. Vi kommer från olika håll och vi förstår inte eller känner igen varandra med pannlampornas starka sken i ögonen. En mycket konstig känsla. Det blir en överläggning om vägen tillbaks men vi följer appen i telefonen och markeringarna i hagen och hamnar på rätt spår. Efter någon kilometer stöter vi på en grupp löpare. Tror det är Tommy Carlsson, Sofia Kay, Annika Askengren Berg och Magnus Johansson som fortfarande har en liten bit kvar till vändningen vid vattnet. De är på bra humör, vi hälsar och önskar varandra lycka till. Det har börjat regna.

Markus och jag gnuggar på mot Brösarp och denna gång springer vi inte omvägen utan tar rätt väg till Marit som ligger och sover i bilen när vi kommer fram till parkeringen vid Ica. Vi får knacka på rutan ganska länge innan hon vaknar i tron att hon bara slumrat i nån minut. Nu känner jag av att jag varit igång länge. Tröttheten börjar komma. Jag behöver kaffe. Allt går långsamt. Jag försöker vara effektiv på stoppen så gott det går för jag vill inte bli kall. Jag hatar att bli kall. Markus tar hand om sina fötter igen och vi ger oss iväg mot Andrarum.

Enter Sandman

Den här sträckan kommer att bli en av de jobbigaste. Det är tufft runt Verkaån och regnet gör att det blir geggigt. Blöta fötter, blöta kläder och negativa tankar. Markus och jag blir allt tystare och vi kämpar. Jag funderar på mitt lopp i Chamonix och den tröttheten jag upplevde där för att ha något som jämförelse och kommer faktiskt fram till att UTMB:s sista två bergstoppar var värre. Något jag tog med mig därifrån var också att när ljuset kommer så blir allt mycket lättare. Det här ska nog gå bra bara solen tittar upp och regnet avtar.

Regnet avtar inte. Det tilltar. Jag är trött men Markus är nog faktiskt ännu tröttare. Jag hör på Markus att han pratar i korta meningar, snubblar på ord och låter lite berusad. Bara vi kommer ut ur den här jävla djungeln och ut på grusvägen igen så blir det bra säger jag, men får dålig respons. När vi till sist ser vår vita bil och även husbilen som gänget bakom oss har som support blir vi lättade. Vår bil står i korsningen efter kohagen i Andrarum. Marit gör ett grymt jobb. Bakluckan till bilen är uppfälld som skydd mot regnet. Det regnar fortfarande riktigt mycket men vi har gjort den jobbiga biten och har nu grusväg och gryning att se fram emot. In med energi och vätska för att piggna till så kör vi igen. Jag ser att Markus är trött. Riktigt trött. Sluddrar. Dumt nog så tänker jag att om bara solen går upp så ordnar det sig och vi kommer piggna till. Men Markus är på väg i backen. Jag tror han somnar ståendes när jag får tag på honom så han inte faller och slår sig. Det är nog inte läge att köra vidare just nu ändå? Markus behöver verkligen en powernap. Vi sätter oss i bilen med regnet hårt piskande på taket och vi ställer sovklockan på en kvart.

Markus säger lite dåsigt att han kan tänka sig en timme men jag håller inte med honom. Jag tror att det skulle bli jättejobbigt att komma igång igen om man hinner komma in i djupsömn. Markus somnar på 3 sekunder. Jag kan inte somna. Jag är uppe i varv men jag blundar och vilar och snart har det gått en kvart. Väcker Markus med en kopp varm buljong och en koffeintablett.

Morgonstund har gel i mun

Det regnade mindre när vi klev ur bilen och vi hade en ganska lång startsträcka innan vi kom igång med långsam jogg men vi var på g igen. Markus vaknade till mer och mer och ganska snart var han sitt gamla jag igen. Nu kör vi.

Det är konstigt hur det svänger i ett ultralopp. När jag var ok var Markus trött och nu började pendeln svänga tillbaks. Markus fick ny energi efter sin paus. Vi gnuggar på genom Heinge helvetesängar och vi når Karlssons Hörna på morgonen. De gästvänliga ägarna är redan på plats och frågar om vi vill komma in men vi avböjer vänligt då vi har vår support strax bredvid på parkeringen. Det känns riktigt bra att det blivit ljust och att man har ganska lätt löpning tekniskt sett framför sig. Markus kompis Freddan ansluter i Lövestad och springer med oss.

Skogaholmsfoten

Det är här någonstans som jag börjar känna en svag irritation på min vänstra vrist. Uppe på vristen, där foten övergår till smalben gör det lite ont. Inte jätteilla men det stör. Jag har sprungit i samma skor hela tiden och de har funkat jättebra. Har inga blåsor eller skavsår. Har aldrig varit med om värk på vristen tidigare så jag lägger inte jättemycket vikt vid det men redan vid Kullamöllans väderkvarn märker jag att jag vill gå lite längre än Markus. Jag drar ut lite på pauserna.

Jag gör så gott jag kan och Markus och jag hänger fortfarande ihop. Både jag och Markus passerar våra tidigare distansrekord och vi har även passerat Gert Magnusson på vägen. Någonstans har dock Magnus Andersson passerat oss. Kanske var det då vi tog vår sovpaus i Andrarum? Strax innan Eriksdal i den långa nerförsbacken vid Vitabäckskällan ser vi dock Magnus i sin blå skjorta springandes med support. Min fot är inte alls ok nu. Den har svullnat och gör riktigt ont. Jag gör ändå ett försök att se oberörd ut då jag och Markus passerar Magnus i Eriksdals svacka. Några minuter senare passerar dock Magnus oss igen då vi stannat för att dricka.

Fan. Min fot håller inte att springa på. Den är kass. Jag kan springa korta sträckor men jag kommer inte klara att springa hela vägen in i mål. Hur ska jag göra nu? Det är på den långa rakan mot Snogeholmssjön som jag tar beslutet att gå sista biten. Det är dryga 7 mil kvar. Jag har stavar med mig i bilen och plockar fram dem. Innan vi kommer fram till Snogeholm så önskar jag Markus lycka till och vi skiljs åt. Markus ser fortfarande stark ut och jag vill inte vara en belastning. Jag får klara mig själv sista biten.

Jag går och småspringer om vartannat. Jag ser både Magnus och Markus framför mig vid några tillfällen men sista gången är någonstans i närheten av dropbagstationen.

Ensam är svag

Kent, min barndomskompis från Hällefors men som numera bor i Malmö möter upp mig vid Sövdesjön.

Han köper en glass åt mig och jag träffar hans flickvän Heidi för första gången. Vilket grymt första intryck jag gjorde. Not. Kent håller mig sällskap genom skogen fram till Blentarp. Stort tack för hjälpen Kent! Går på toa vid pizzerian och äter igen. Äta, äta, äta. Jag är less på maten och all söt gel. Jag mår illa och lägger mig en kort stund i bilen. Jag är arg för att jag inte kan springa.

Jag kanske skulle lindat foten hårt? Mitt nästa stora hinder är att ta sig upp och ner för Romeleklint. Men först den där snåriga passagen vid golfbanan. Det är varmt nu igen men nu är det även fuktig och kvav luft.

Jag tar mig igenom snåret som ger många rivmärken och passerar Romeleåsen när regnet och åskan kommer tillbaks. Jag springer ensam i min lilla bubbla. Ser inte en själ varken framåt eller bakåt. Smärtan har nått sitt max och den kommer nog inte bli värre. Nu, med 4 mil kvar är det huvudet som måste vara med.

I åskregnet vid The Lodge möts jag av min svåger Jesper. Jesper peppar och följer mig ut till vägen där han har sin bil parkerad. Han följer därefter med mig körandes bredvid fram till Björnstorp. Det såg nog ganska komiskt ut. En som går haltandes och en som kör långsamt i bil vid sidan.

Jesper och jag kommer bra överens och väl framme vid dressinspåret frågar jag honom om han inte har lust att hänga på mig till fots in mot Skryllegården. Han gör det! Jätteskönt att ha någon att prata med då tiden går mycket fortare.

Strax efter Knivsåsens bokskog ska vi ut till korna igen. Jesper är lite nervös eftersom det står en skock kor precis där ingången är. Jag försöker lugna honom och säjer att det inte är några tjurar och att de ger sig iväg bara man smäller ihop med stavarna lite. Motvilligt så går Jesper över stegen och vi fortsätter på stigen med kor på båda sidor om oss. Jag slår ihop mina stavar för att ge lite ljud ifrån mig men en ko står ändå kvar och blänger ilsket på oss. En ko utan juver om man säger så. Pulsen stiger på oss när vi förstår vad vi går förbi. Det var nog en snäll tjur. Han låter oss passera vidare mot Skryllegården.

Jesper håller ett för mig perfekt tempo och nu börjar det mörkna igen. Vi går och går men tycks aldrig komma fram. Det som kändes så lätt på vägen ut för drygt ett dygn sedan?

Vi kommer till sist ändå fram till Skrylle där support väntar.

Jag får i mig en sista Gainomax. Orkar inte äta något mer nu och jag vill försöka hålla min placering. Jag ber Jesper snällt än en gång följa med mig in mot Lund och blir jätteglad när han åter hänger på. Efter en stund i skogen och en mindre miss vid Rögle dammar kommer vi till slut ut på den grusväg där jag och Markus för 35 timmar sedan beundrat de skånska vyerna, babblat och fotat landskapet. Tänker på historien som Mia Thomsen berättade för mig om när Martin Sharp åt fodermajs och ler.

Ett steg till. Man kan alltid ta ett steg till.

Himlen är kolsvart. Hjärnan är mycket seg, vänster fot är slut och jag vill bara i mål. Grusvägen känns oändligt lång men jag ser Lunds siluett i fjärran.

Vi kämpar oss in mot ljuset i Lund men inte med någon hög hastighet. Jag kan inte se några pannlampor bakom mig och jag antar att Markus redan gått i mål framför. Jag undrar hur det gick i duellen mellan Markus och Magnus.

Väl uppe på asfalten inne i Lund tar jag fram telefonen för att titta på kartan igen. Hur långt kan jag ha kvar? När jag inser att sträckan som jag har kvar är lika lång som grusvägen från Rögle dammar så är det nära att det kommer en tår. Jag önskar jag kunde springa så jag kommer fortare till sängen.

Linkar framåt till bron där jag ska ringa till Magnus Bodin. Jesper ringer åt mig, och i samma stund börjar jag fundera på vilken tid jag har. Jag förstår på Jesper att Magnus nämner en tid strax under 40 timmar, men då har Magnus säkert räknat med att man ska springa den sista biten, tänker jag. Ärligt talat så skiter jag i tiden just nu. Jag vill bara komma i mål och få vila.

Jag har knappa kilometern kvar när jag inser att det finns en chans att klara under 40h. Jag gör en överslagsräkning. Jag räknar hur lång tid ett kvarter tar att springa och multiplicerar med antalet kvarter jag har kvar. Jag kommer fram till att det går att ta sig under 40h genom att fortsätta gå i samma tempo.

Med 5 minuter kvar viker jag in på målrakan och ser målet. Jag ser även en polisbil med påslagna blåljus vid målgång. Coolt. Polisen följer loppet! Jesper filmar mig in mot målet. Jag ser Jespers son Benjamin, min superfru och hennes syster och jag ser Magnus Bodin. Magnus uppmanar mig att springa sista biten men det går inte. Jag kan inte. Jag orkar inte. Det spelar ingen roll om jag kommer in på över 40 timmar nu. Bara jag går i mål, får en röd finisher t-shirt, en Voltaren, en puss och lite vila.

Slutet gott, gottet slut

Jag når ju självklart inte Markus Norström (grattis till tredjeplatsen) eller Magnus Johansson (fyra) framför mig. Jag blir även såklart slagen av kung Pål Andersson (vinnare) som gjort ett fantastiskt bra lopp och den rutinerade Eckhart Seher. Men jag blir femma och är supernöjd. Jag springer (och går) under 40 timmar. Min officiella tid blir 39:56:10

Tack och bock!

TransScania blev ett otroligt minne att ta med sig. En fin vän i Markus, många nya bekantskaper och ansikten jag säkert kommer se på andra lopp framöver. Loppet gav mig en hel del lärdom i hur man hanterar energiintag, sömnbrist, motivation, ensamhet, gemenskap, uthållighet, envishet och tomhet. Jag vet även hur man trollar bort kramp med lite magiskt gurkspad.

Jag är otroligt tacksam för att jag kan göra detta och att min kropp fortfarande håller, för att jag har en förstående familj, släkt och sköna vänner.

Så här dryga 2 månader efter loppet har jag fortfarande lite känning i min vrist och har därför valt att sälja min plats till Kullamannen för att inte förvärra något.

Tack till min fru Marit, till Jesper, Maria och Benji. Tack till Markus och Sofia, Elin och Emma. Tack Kent!

Tack alla vänner som varit med mig digitalt! Det har varit avgörande med peppande sms i vissa situationer.

Tack Magnus Bodin och Martin Gunnarsson för ett jättebra arrangerat lopp och ett härligt minne!

Tack alla ni medlöpare som jag hoppas återse på många lopp framöver!

Stort grattis till alla ni som ställde upp i TransScania 2019!

 

 På återseende!

/Dan Fallqvist

 

 

3 kommentarer till inlägget

Magnus Bodin
1967 • Lund
#1
22 oktober 2019 - 15:12
Wow, vad roligt att läsa! Vilken diger rapport!
1967 • Vänersborg
#2
22 oktober 2019 - 15:40
Härlig race report Dan, grymt bra jobbat <3
1970 • Sala
#3
22 oktober 2019 - 22:54
HURRA! Grymt bra. Jag är avundsjuk.
Vill du kommentera det här blogginlägget?
Registrera dig eller logga in här ovanför.