Kullamannen

Ja hur gick de nu då? Inte alls som jag tänkt ?? Jag stötte på eller gjorde nästan alla fel man kan göra. Till att börja med va ja inte helt kvitt förkylningen som hängt över mig som ett svart moln i 2 veckor men skitsamma tänkte jag så länge jag inte har ont i halsen får väl näsan rinna.
Lådorna va packade med gels, bars, magnesium, salt, socker, kläder, skor och strumpor. Min löparväst hade 2 pannlampor, regnjacka, 2 vattenflaskor på 450ml var, sporttejp och lindor. Jag checkade in på hotell Hjorten i Båstad som va supermysigt och han som ägde hotellet va jätte trevlig och verkligen service minded. Frukosten brukade börja vid 8 men jag som behövde åka halv 8 skulle då behöva äta frukost kl 7 och de va inga problem, efter en god natts sömn gick jag ner och där stod en riktigt fin frukost med yoghurt, flingor, bröd, pålägg, ägg och kaffe. Jag va inte speciellt hungrig då nerverna konstigt nog kröp under skinnet men jag tvingade i mig och va glad över att jag gjorde de efteråt, jag skulle behöva all energi jag bara kunde få.

Starten blev framskjuten en timme så nu skulle den gå av kl 10 istället vilket betydde 1h mindre ljus och 1h längre väntan. Men väl på plats, lådorna va inlämnade och där träffade jag även ultra legenden Johnny som även har podden paceonearth så vi körde en kort intervju, jag tog även en idol bild med legenden Gary “Lazarus Lake” Cantrell – Barkley Marathon grundaren. Helt sjukt att han va där men kul! Jag skulle aldrig vilja springa Barkley då jag är sämst på att orientera så jag skulle inte ens hitta boken men de är ändå ett jävla häftigt/tufft lopp!

Starten började närma sig och där fick jag även krama om Sofia och Annika innan start och strax innan starten kom den vita kullamannen hästen och riddaren och jag ville självklart se dem så bra som möjligt så helt plötsligt stod jag längst fram på startlinjen, där jag inte skulle stå, eftersom jag inte ville dras med i något tufft starttempo. Starten gick och jag försökte räkna tjejer, gissade jag låg på 3-4 plats och mycket riktigt höll jag en 3 plats. Jag rycktes givetvis med i det snabba starttempot men tänkte jag skulle ta de lugnare efter ett tag.
Pratade och hade sällskap med massa grymma löpare. Jag hade hört att första biten skulle vara en dans på rosor, riktigt så va de inte men jag hade ändå gjort misstaget och lyssnat så jag hade på mig mina Icebug New run som för övrigt är superbra för platt löpning. Dock gick vi in i endel terräng, inte svår terräng men ändå terräng. Jag kände fötterna gled runt i skorna och kände blåsorna blomma upp. Saknade mina smala trailskor – Icebug acceleritas men jag visste de låg och väntade vid min första drop bag på 55km.
Jag hade ställt min klocka på ultratracking för batteriet skulle hålla men vid 55km fanns ingen drop-bag station. Jag va hungrig och törstig och ville så gärna byta skor. Jag blev lite orolig att jag missat stationen, sprungit fel eller vadsomhelst. Jag hade varit ensam ett tag och min orienterings förmåga är inget att lita på. Men tillslut när min klocka visade 57km kom stationen! På med mina Icebug acceleritas, tog en skål grönsakssoppa, fyllde på västen med ny vätska, gels och en påse salta S märken. Snörade åt skorna och travade iväg igen nu med sällskap av Marcus vi skulle sedan hålla ihop resten av resan. Vi va båda pigga och pratade på. Mörkret kom, på med pannlampan och in i nästa labyrint. Vi skulle följa skåneleden mot Ängelholm, de va inte lätt i mörkret. Vi sprang fel flera gånger vilket man inte har så stor lust att göra när man ska springa 100+ miles. Tillslut tog Marcus fram gpx filen på sin klocka så vi försökte följa den även om den också visade sig vara fel (eller om vi sprang fel, ingen som vet, några andra löpare ropade häråt åt oss och vi följde). Jag som dragits med en förkylning 2 veckor snöt mig säkert 100ggr på vägen, för så fort jag böjde ner huvudet för att dricka rann de som en kran ur näsan så innan jag skulle dricka fick jag snyta mig, tills jag sprayade ut röda duschar av näsblod. Inte riktigt vad man behöver under långlopp men jag hade förberett mig med papper så stoppade in en tuss och sprang vidare.

Väl framme i Ängelholm fyllde vi våra flaskor, jag slarvade och fyllde bara ena då jag tyckte den andra kändes ganska full. Jag tog en kopp kaffe jag svepte snabbt och sedan travade vi vidare mot berget som närmade sig, tog några salta S märken och bjöd dom andra i sällskapet på några.
Äntligen upp mot berget, dock för att få dessa ITRA poäng alla snackar om som jag faktiskt inte riktigt vet va de är, får vi inte gå ner till Mölle till vår Andra drop-bag utan får vända och köra ett nästan helt varv på Kullaberg. Jag va redo och taggad stigningarna va hemska men jag kände mig stark i benen och såg fram emot första repklättringen. Första dödsbacken slutade aldrig, försökte se uppåt men de fanns inget slut. Men väl uppe skulle vi ner och sedan upp igen, ner på en stenig strand, de va svårt att gå och hålla balansen. Tillslut kom vi fram till dödsbacken med repklättring och jag tänkte äntligen! Nu ska armarna få jobba och benen vila. Jag va snabb och stark upp. Här tappade jag Marcus, tittade ner i backen men såg ingen, började bli kall så jag fick fortsätta ensam. Det hade regnat en stund, jag va blöt men tänkte de kan inte vara långt kvar till Mölle nu är ju dödsbackarna avklarade. Jag började bli kall men jag skulle byta tröja och ta på mig regnjacka väl framme i Mölle. Kommer upp på en ny höjd ser några funktionärer och jag frågar vart nästa vätskestation är, 7km eller 45 minuter hör jag dem säga och tänker shit va långt. Jag hade redan varit utan vatten och energi länge, och länge till ska jag få vara utan. Det känns som jag springer i evigheter innan jag kommer fram till ett vitt tält med vatten och energidryck. Jag är hungrig men det finns inget att äta. Tänker åter igen att nu kan de inte va långt kvar till Mölle. Oj så fel jag hade åter igen!
I mörker, genom skogen, upp och ner. Tillslut kommer jag till fyrtornen får återigen upp lite hopp och livsglädje och här börjar nedstigningen från ett berg, där man fick vara försiktig mellan klipporna, ofta får man hasa sig ner emellan. kom äntligen ner och börjar en ny uppstigning i en hage tänker nu är jag snart i Mölle! Nej, nej, nej inte än! Undrar vart alla lampor från staden är. Stigarna tar aldrig slut. Ser äntligen långt bort i fjärran stadens ljus. Men de är långt kvar.
Kommer äntligen fram till Mölle, flera timmar senare än jag trodde. Kall, blöt, hungrig och helt tom. Jag byter snabbt om alla kläder, försöker bli varm, dricker lite buljong, fyller på ny energi, tar en näve hallon och blåbär. Det finns mat men någon krydda i maten får mig vända bort huvudet om ja ens provar äta kommer jag kräkas. äter en halv tunnbrödsmacka med philadelphia och skinka jag hade i min dropbag. Johnny intervjuar mig igen och säger till mig att ge mig ut. Jag snörar åt skorna och ger mig ut i sällskap med Marcus som kommit ikapp och Tobias från hårdare träning. Vi har 3 varv kvar nu, detta andra varv går ganska bra vi avverkar de första 7km relativt snabbt och börjar sedan stigningarna uppför. Andra varvet går ganska smärtfritt men jag känner mig ändå tom på livslust och energi. Vi kämpar på i pannlampornas sken. Tror de varvet tog lite över 4h.

När jag kommer in för varv 3 är jag trött och mer hungrig men inget ätbart lockas jag av att äta. Tvingar mig, tuggorna går långsamt, det tar emot när jag sväljer, tar en koffeintablett, b12, q10, magnesium och en energishot jag får av Tobias. Jag fryser, jag börjar bli stel. Jag har gett min kropp alldeles för lite energi under dygnet och de långa avbrottet med energi och vätska under natten tog väldigt hårt. Jag kom aldrig riktigt tillbaka. Jag dricker lite julmust, sväljer tabletterna och ger mig ut igen. Nu har jag stelnat till på riktigt. Har svårt att trava igång kroppen, det går sakta, för sakta. min höft värker. De första 7 ”lätta” km tar lång tid. Sedan börjar stigningarna. Det går bra uppför då känner jag mig fortfarande stark, men nerför börjar göra riktigt ont i vänstra höften. Jag tar upp en gren jag använder för att stötta mig på och för att dämpa trycket på höften nedför. Det går bättre men långt från bra. Det långsamma tempot gör att jag fryser ännu mer.
Vi tar oss igenom dödens zon, backen med repet är fortfarande min styrka, det känns skönt att dra mig upp med armarna och låta benen vila. Jag väntar in Marcus och vi fortsätter. Nedstigningen gör riktigt ont. Jag går djupare in i mörkret i mitt huvud. Jag försöker känna efter om smärtan bara är så som de borde vara eller om den kommer göra att jag inte kommer kunna träna på veckor, kanske månader. Jag överväger hur mycket jag tycker det är värt att fortsätta, låta min envishet vinna. Jag har gott om tid att klara tidsgränsen även om jag haltar runt sista varvet. Men hur mycket tycker jag det är värt kontra att kanske inte kunna träna på länge?
Det här loppet va för mig ett träningspass till nästa års VM i OCR 24H. Mitt träningspass är klart nu är det bara förslitning som pågår.
Jag haltar in på sista vätskestationen innan Mölle. Funktionärerna frågar om jag verkligen ska fortsätta. Jag fortsätter, det går ännu mer neråt och det är neråt som är värst. Jag stöttar mig på min Gandalf stav, får låna Marcus stavar en stund, det går lättare, svär för mig själv att jag inte hade stavar det hade underlättat så mycket. Men jag förhandlar med mig själv, inser det inte är värt att fortsätta, höften gör för ont, jag är rejält nedkyld och jag inser att de är här min resa tar stopp. Sista biten på andra varvet väljer jag att kliva av.
Jag ringer Thomas, han va i närheten för han hade letat efter mig, hoppar in i bilen glad över hundfilten jag hade i baksätet. Fryser rejält drar upp värmen så mycket som går och kör sist biten till hotellet. Höften värker jag vill inte kliva ur bilen igen, skakar fortfarande av kyla så Thomas får lämna in min gps, chip och hämta mina drop bags. Ledsen och besviken det va inte såhär loppet skulle gå. Jag va säker på att jag skulle krossa den här banan men misstagen bröt ner mig och det bästa jag kan göra är att ta lärdom av dem:

  • Startade för hårt och sprang för snabbt.
  • För lite vätska och energi, gick tom för länge.
  • Tog inte på mig regnjacka direkt när de började regna och blev kall.
  • Förkylningen, vilket jag inte kunde göra mycket åt.
  • För lite kläder, skulle haft varmare kläder och fler ombyten.
  • Fel skoval från start, skulle kört hela racet med Icebug Acceleritas som jag visste funkade och satt bra på foten.
  • Skulle tagit med stavar, har inga hopfällbara men det hade ju löst sig ändå, jag trodde det skulle bli problem vid transport.

Lite smartare och lite starkare går jag ändå ur detta, jag vet att nästan alla, speciellt Thomas, mitt Team THEOCRGYM, familj och vänner stöttar mig till 100% hur det än går, sedan finns det alltid några som gillar när det går dåligt och snackar gärna skit bakom ens rygg men såna människor kommer det alltid finnas, tyvärr oftast närmare än man tror.

Men ca 15 mil och 3500 höjdmeter blev de ändå och jag vet att mitt beslut va rätt, jag kunde fortsatt men det hade gjort mer skada än de hade varit värt. Jag har bara en kropp och många fler utmaningar och äventyr jag vill ta mig an!

”Yes, I’m going to hell.
But fuck it, it’s gonna be warm and I’m gonna know people there”

Så nu då? Jag mådde ändå ganska bra, sov en stund i bilen fick i mig fet och salt mat på vägen hem, sov lite till, va inte alls så stel som jag trodde, men höften smärtade. Kroppen återhämtade sig väldigt snabbt och idag måndag, om inte höften fortfarande gjort ont hade jag kunnat jogga idag. Det har aldrig hänt innan efter ett sånt långt lopp. Jag kommer vila tills höften är bra. Jag älskar att träna och längtar redan efter att ge mig ut igen, bli döv av Jokers ljusa skall medans jag hänger på mig löparbältet och kopplar på den lilla vita galningen! Kanske springer kullamannen dogtrail nästa år istället ??

Nästa inplanerade lopp är faktiskt Run With Your Dog i Borås 24 november då ska jag och Joker köra!

Hoppas ni orkade läsa hela vägen de här va ett lopp från himmel och hav till helvete! Sjukt häftigt och väldigt glad att jag ställde upp, det blev ju ändå ett riktigt bra träningspass ??

Vi ses!
//Emelie

7 kommentarer till inlägget

1967 • Torslanda
#1
4 november 2019 - 16:21
Helt otroligt bra gjort och helt rätt beslut att inte riskera något genom att lida genom sista sträckan. Mycket bra tänkt, kämpat och analyserat. Riktigt intressant läsning med för övrigt. Hoppas kunna ta till mig mycket av detta och träna inför loppet nästa år. Jag har ju inte din armstyrka så får satsa på att få upp farten i benen istället:-) Njut nu av din sprestation, den var helt grym och så är du! Säg till när du är redo för långpass på söndagarna igen, Vi kör inget i helgen då jag springer i Borås på lördag men sedan bör vi väl vara igång igen.
1989 • Svenljunga
#2
4 november 2019 - 17:12
Grymt kämpat! Imponerande!
1954 • Lerum
#3
4 november 2019 - 19:15
Mycket starkt gjort. Vilken kämpe du är!! Tack för du delar med dig av händelseförloppet, lärorikt läsning. Gratulerar till dina 15 mil i den terräng!!
Monica Carlsson
1971 • Partille
#4
4 november 2019 - 21:02
Vilken härlig tjockskalle du har! ;) Grym prestation, alla mil du besegrade! Skön sömn med voffsen på sista bilden, verkligen härlig!
1989 • Lindome
#5
5 november 2019 - 14:38
Tack alla de va verkligen en upplevelse :) Och nu har jag med lärt mig massor till nästa gång! O Mathias tycker vi satsar på o köra söndag den 17e! :D
1967 • Torslanda
#6
5 november 2019 - 15:56
17:e, klockan 7 som vanligt blir det då. Ta med hörselskydd för jag lär bombadera dig med frågor om din grymma insats.
1989 • Lindome
#7
6 november 2019 - 12:54
Låter som en bra plaN! Herre ja kommer inte hinna andas ja får ta med extra syrgas xD
Vill du kommentera det här blogginlägget?
Registrera dig eller logga in här ovanför.