Supernervösa TV-intervaller

Sist jag var så nervös som jag är nu var i mitten på 80talet. Jag tror jag var 12 år då. Jag hade tränat ishockey i 5 år. Jag hade aldrig varit uttagen till att få spela en match. När jag väl blev uttagen var jag förkyld. Jag skulle bara vara med som reserv till tredje kedjan, men kanske skulle jag få istid. Kanske skulle jag få chansen att visa att jag också kunde spela. Kanske skulle jag få spela mer om jag gjorde något bra. Om jag gjorde något bra, men tänk om jag kom in och inte fick någon passning, tänk om jag missade… ända fram från torsdagen när jag fick beskedet fram till söndagen malde och snurrade tankarna i huvudet. Jag var så nervös att jag inte kunde göra någonting i skolan. Igår blev jag nästan lika nervös när STV ringde och sa att de skulle komma och göra en intervju med mig om Corona-linnet.

Det var strålande solsken så jag drog på korta tights och den springmotcancertröjan så klart. Keps kändes bra så jag skulle slippa fundera på håret. Strax efter jag bytt om ringde mobilen så det blev inte någon längre nervös väntan. De hade skickat en tjej med kamera och trådlös mygga att göra intervjun. Gick ner till sjön för att hinna en bra plats. Vi pratade en ganska lång stund om varför jag gör detta och om min resa från motionär till cancerpatient och tillbaka till friskförklarad igen under tiden. När hon riggat kameran fick jag springa fram och tillbaka några gånger i en kurva för att hon skulle få lite bilder. Jag har aldrig gillat kallstarter, men jag försökte trycka på lite och springa så vackert jag kan. Skulle jag le eller se neutral ut när jag sprang? Skulle jag titta rakt in i kameran eller bara rakt fram i intet. Jag flackade fram och tillbaka. Det kanske blev helt galet nervöst. Usch, hemska tanke.

Sen skulle hon göra intervjun. Kepsen skuggade ansiktet, det gillade hon inte. Jag tyckte det kändes tryggt, men jag fick böja mig och vinkla upp kepsen. Kändes konstigt, kanske ser ut som någon gammal cyklist från 80talet. Hemska tanke. Sen ställde hon frågor och jag svarade. Långt, rörigt, invecklat. Jag hade räknat med att hon skulle avbryta och ställa nya frågor, men jag fick fortsätta min monolog. Hon blev nöjd efter ett tag och kände att det blev bra. Så fort hon åkt slog det mig att jag glömt att säga både det ena och det andra. Jag hade till exempel inte tagit en enda bild av händelsen så nu har jag inget till bloggen.

Efter intervjun gav jag mig ut på en liten löprunda för att rensa skallen, men ganska omgående kändes det inte bra i benhinnorna. Vid kilometerpassering ett så bestämde jag mig för att avbryta och springa hem.

Med tanke på uppmärksamheten kring Corona kanske det här får jättespridning. Jag vet hur konstig jag brukar se ut på mina egna videos, men där kan jag redigera och kasta det som blir dåligt. Nu är jag utlämnad till någon annans bedömning – det kan ju bli katastrof. Det kanske blev så kasst att det inte ens sänds. Eller så blev det hemskt, men sänds ändå… Hemska tanke. Så nervös nu.

4 kommentarer till inlägget

1961 • Oskarshamn
#1
28 mars 2020 - 16:16
Bravo Andreas! När kan man få se resultatet?
1973 • Växjö
#2
28 mars 2020 - 20:13
Ingen aning Torbjörn. Det kanske kommer större nyheter i vägen. Helgen trodde hon, kanske Sverigesvepet eller lokala Smålandsnyheterna.
1961 • Oskarshamn
#3
28 mars 2020 - 23:00
Säg till när du vet!
1973 • Växjö
#4
29 mars 2020 - 22:28
Du kan lita på att det blir ett blogginlägg när de sänder nåt (eller när jag känner mig säker på att det blev katastrof och att de raderade inspelningen).
Vill du kommentera det här blogginlägget?
Registrera dig eller logga in här ovanför.